They’re loud and they’re back! Sam Spandex fick en pratstund med grabbarna i Electric Boys.
HARD ROCK CAFÉ. Sveavägen. Stockholm. Sweden. »Hard Rock«, som vi fans av tung och dieseldoftande rock’n’roll kallar stället, frekventerades ofta av paret Malmsteen (Yngwie och Erika) då de fortfarande var ett par. Här spelade Europe in sin klassiska partyvideo »Rock the Night«. Jag befinner mig alltså på klassisk mark med funk-o-metal-grabbarna Electric Boys.
Vi sitter i ett avskilt hörn av den stora lokalen. »Satisfied« med Richard Marx dånar ur högtalarna samtidigt som en mycket nervös servitris kommer fram till vårt bord med fem chiliburgare staplade på darriga händer. »Love all, serve all«, javisst, men nu är det Conny Bloom som ska serveras och då gäller det att visa sig från sin bästa sida — se till att kjoltyget sitter som det ska. He’s loud and he’s back, Conny Bloom, bandets givne frontman. En cool katt som skjuter från höften.
Sen har vi Connys trogne sidekick Andy Christell, »Boysens« tystlåtne basist. Timid, javisst, men låt inte skenet bedra. Andy är en slipad kis som drar snabbare än sin egen skugga om det skulle behövas. Sista paret ut: Martin Thomander, ny gitarrist och Thomas Broman, ny trumslagare. Två oskrivna kort. Men leken är blandad och både Martin och Thomas vet vad ett bra pokerface är värt.
Knektöppning? You bet. Straight flush? Ja, inte på toaletten i alla fall. Vi hugger in på chiliburgarna samtidigt som jag blickar upp mot den glasmonter som hänger ovanför oss. Montern innehåller Andy Scotts scenklädsel från Sweets Ballroom Blitz-turné 1974. Tjugo år senare fortsätter den eviga följetongen »jakten på det väl fungerande gitarriffet«.
Definiera ett väl fungerande gitarriff.
Andy: Riffet är A och U för en låt.
Martin: Sex trasiga Marshall-stacks och järnet.
Thomas: Ingen hårdrock utan dist.
Conny: Det ska rulla. Det ska vara riffglädje.
Ja, redan vid första lyssningen av ert senaste alster »Freewheelin’« så slogs jag snabbt av just den riffglädje ni visar prov på. Definiera begreppet riffglädje.
C: Det är när man spelar riff som svänger och är glad över att få göra det.
Ingen riffglädje utan spelglädje, är det så du menar?
C: Vi brukar säga: som man riffar får man glädjas.
A: Men det får inte vara för glatt.
C: Jag snackar inte glatt. Jag snackar riffglädje.
A: Du menar att man kan finna samma riffglädje i ett brutalt riff, som i ett mindre brutalt riff?
C: Precis.
Ni är två gitarrister. Har mängden gitarrister i sättningen någon betydelse för riffglädjen?
C: Ja, det är två gitarrister som gäller, annars kan man inte uppnå den där riktiga riffglädjen.
Vad vi pratar om här är väl egentligen ljudbildens betydelse?
C: Ja, hur mycket den väger.
Hemligheten bakom Def Leppards framgångar är ju just ljudbilden mer än själva låtarna.
C: Precis. Felet med många band i dag är att dom inte jobbar igenom ljudbilden ordentligt.
Är skivans ljudbild svårare att få till än konsertens?
M: Judas kör med samma rigg i studion som live. Dom bygger upp hela scenen i studion.
A: Nej, tvärtom. Dom bygger upp hela studion på scenen.
M: Men det är ju samma sak. Det låter likadant.
C: Det är inte samma sak. Du kan ta med dig en hamburgare från Hard Rock till replokalen, men du kan inte ta med dig replokalen till Hard Rock.
T: Men man kan äta hamburgare i replokalen.
Vi byter ämne. I »All Lips and Hips« sjunger ni om en tjej som är »all lips and hips«, vad är det för slags tjej?
C: Det finns flickor som blir glada av vår riffglädje. Glädjeflickor helt enkelt.
Jag tänkte att det var frågan om någon slags lytes-rock’n’roll… Att hon har nåt slags handikapp.
M: Att hon är »all lips and hips«, bokstavligt talat?
Ja.
C: Nej, hon har armar och ben också. Och det hajar kidsen.
I ert stora riffglädje-statement »Groovus Maximus« hittar man bland annat textraden »Doors are slamming, when we’re jamming«…
T: Vi måste göra nånting åt den där dörren.
M: Låset glappar. Ingenting funkar i vår replokal.
A: Ja, men om inte dörren hade varit trasig så hade vi aldrig blivit inspirerade till att skriva »Groovus Maximus«.
C: Men nu ska vi laga dörren. Det är dags att gå vidare. »The door is locked, let’s get rocked.«
Inför kommande turné, har ni några fräcka scentricks som ni kan avslöja för läsarna?
A: Thomas har världens största trumset.
T: Ja, fast alla hängpukor går inte att spela på.
M: Vi har använt papier maché.
T: Egentligen har jag bara tre hängpukor. De andra tjugofem är gjorda av papp.
M: Inte papp. Papier maché.
T: Ja, sådana där julgrejor. Man klistrar och geggar. Sedan blir de som riktiga hängpukor. Men det gäller att veta vilka tre pukor man kan slå på. Papp-pukorna går lätt sönder. Jag spelar rätt hårt. Jag har trumhandskar.
Ace Finchum, gitarristen i brittiska Tigertailz, spelar golf. Har ni några hobbies?
M: Mina akvariefiskar.
A: Jag brukar spela pingis.
C: Jag fäktas.
Precis som Bruce Dickinson, Iron Maidens forne frontman. Där ser man!
C: Jag hoppas att få möta honom på pisten någon dag.
Ja, alla fans av tung och dieseldoftande rock’n’roll, skulle inte det bli en giganternas kamp? Intervjun är över. Vi småsnackar lite. Andy Christell bekräftar ryktena om Heavy Loads återförening. Martin Thomander vinkar åt den mycket musikintresserade skådisen Steffen Lystedt som tittat in för en flipperomgång. Thomas Broman blåser såpbubblor.
Conny Bloom… ja, Conny Bloom är Conny Bloom. Electric Boys är Electric Boys. Det snöar. Imorgon är det tisdag.
Rock on.
Sam Spandex
Filed under: POP #07, Sam Spandex, Electric Boys, Sam Spandex
Tidskriften POP revisited 