Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Brainpool

BRAINPOOL, det stora sveket och den perfekta popen.

NÄR UNGARNA FÅR leka för sig själva på skolgården skapar de automatiskt ett eget etiskt regelverk. Trots att de är i fred för föräldrar och lärare bygger de ett vuxensamhälle i miniatyr, komplett med moral kontra dubbelmoral. Popmusiken är en sådan skolgård. Något yttre krav på demokrati existerar inte; den starkaste och mest manipulativa vinner.

Ändå har det konstnärliga, med betoning på »ärliga«, en särställning. Pophistorien rymmer många häxjakter på artister som anklagats för att ha »svikit sina ideal«, från Elvis och Dylan till Milli Vanilli (som fördömdes av hela branschen, inte för att de inte sjöng själva utan för att de hemlighöll att de inte sjöng själva…).

Ju mer en viss scen inom popen framhäver sina »ideal«, desto hårdare faller domen över »svikarna«. Obönhörligast är independentscenen; uppbyggd kring små bolag som likt Don Quijote dragit ut i åldriga rustningar för att rätta till orättvisor. Man tror man slåss mot »det kommersiella« och »storbolagen«, men det är förstås inget annat än en väderkvarn.

Brainpool från Lund omhuldades av indierörelsen när de fick fina recensioner i alternativpressen för sina demos och släppte singeln »At School« på minimala Ceilidh Records (även om denna etikett är en subventionerad underetikett till Stockholm Records och Sonet).

Men när Per Gessle via sin talangscout Ben Marlene knöt Brainpool till sitt förlag Jimmy Fun Music, och därigenom banade väg för ett skivkontrakt med Sony, vände vinden rakt i ansiktet på gruppen. Landets ledande indiefanzine Nowhere konstaterar i senaste numret att Brainpool »förlorat all respekt«, och tar gärna upp »sveket« i intervjuer med andra band. Sångaren i skånska Green säger till exempel »jag ogillar det lite, men förstår dem. Själva skulle vi dock aldrig göra något sådant«.

— Det är faktiskt lite synd om Green, kommenterar Brainpools sångare Janne Kask. Vi började som förband åt dem och blåste dem av scenen, och nu spelar de förband åt oss och får inte ens betalt. Klart de blir bittra när de upptäcker att de inte har tillräckligt med talang.

— Faktum är väl snarare att vi är det enda bandet i Sverige som inte skickat en demo till Ben Marlene… han hittade en tejp med oss av en slump när han var hos någon artistförmedling och rotade. Men ta en titt i Bens kassettlåda i dag, och du hittar alla svenska indieband med Green högst upp i högen!

— Alla de där indieargumenten är helt värdelösa, fortsätter gitarristen och Jannes låtskrivarpartner David Birde. Vi får skit för att vi ligger på Sony, men hade vi skrivit kontrakt med Snap hade det varit helt okej. Skillnaden är att på Sony är vi helt fria, vi får välja studio, producent, omslag och låtar själva, vi har till och med fått igenom att släppa ett album till inom ett år, det hade vi aldrig fått på exempelvis Snap. Faktum är att vi satt i förhandlingar med flera andra bolag, men inget var i närheten av Sonys generositet.

— Skivbolagsmänniskor är över huvud taget svåra att ha ett naturligt förhållande till, säger Janne. De placerar en i mjuka skinnfåtöljer och så på med demon på outhärdlig volym i världens största lyxstereo, högre än vi någonsin spelat i replokalen, så man får nästan hålla för öronen. Sedan kommer det in tio trettiofemåringar i rummet och diggar hysteriskt och säger »det här är bra, grabbar, det här är maxat« och trummar i otakt mot skrivbordskanten. Man är inte riktigt på samma våglängd.

— Sony fattar kanske inte heller så mycket av vad vi pysslar med, fortsätter Janne. Men de är lite coolare än alla andra vi träffat. De tycker mest »gör vad ni vill pojkar, det är punk, det är kul« och så länge det innebär att vi får göra ett album om året med full kontroll över hela produktionen och slipper Lasse Sundh-omslag är det helt okej för oss.

* * ** *

När Brainpool kom för att slutförhandla med Sonys Billy Bolero såg de ett par hippa Puma-skor utanför Billys dörr, vilket de ivrigt kommenterade för ägaren. Så Billy sockrade slutbudet med att erbjuda Brainpool fyra par sådana skor om de valde Sony. »Var ska vi skriva?« frågade Brainpool.

— Det var inte förrän folk i branschen kom och klappade oss i ryggen och sa att det var Sonys sämsta deal någonsin, »hur fan lyckades ni förhandla fram det?«, som vi fattade vilket bra kontrakt vi fått.

Bakom avtalet ligger popjuristen Jan Beime, som håller i Per Gessles affärer. Brainpool får en betydligt högre royaltyprocent än vad som är brukligt, tack vare att man låtit Gessles förlag Jimmy Fun Music stå för inspelningskostnaderna i stället för skivbolaget.

— Ärligt talat har vi inte klurat ut vad Gessle egentligen håller på med, säger Janne. Om han bara vill bränna pengar i största allmänhet eller faktiskt tänkt göra sig en hacka på oss. Det är mest hans pengar som ligger där och guppar liksom, vi har inte fått träffa och pejla honom än. Två möten har vi haft inbokade men båda gångerna har han ringt dagen innan och sagt att han inte kan komma eftersom han befunnit sig i San Sebastian eller någonstans i Brasilien…

Det är knappast troligt att Gessle till fullo förstått Brainpools storhet, vilken består i excellent smak både i fråga om pop och kläder. Gessle har som bekant bara koll på pop. Men några gitarrmönstrade kavajer och pianoslipsar behöver inte Brainpool bära, garanterar David.

— Enda estetiska inskränkningen är väl att det kommer att stå »Jimmy Fun Music« på något ställe på skivomslaget. Men det kunde varit värre! Vi kunde ha spelat in i Tits and Ass Studio…

* * * * *

Brainpool har i ärlighetens namn inte mycket gemensamt med några av sina forna indiekollegor. Musikaliskt är de mer amerikanska än engelska i sin hållning.

— Vi har medvetet distanserat oss från det slappa engelska skramlet, säger David. Vår musik har inte en massa löst som hänger och slänger, det är mer punk.

Det är väldigt mycket punkig amerikansk powerpop, i närheten av hur tidiga Three O’Clock lät innan de helt övergav Buzzcocks-spåret. Synintrycket Brainpool ger är desto mera engelskt. Klädseln går i casual-betonad modstil.

— Engelska kläder är mycket snyggare, förklarar David, och Janne utvecklar:

— Vi ser inget samband mellan att spela tungt och snabbt och ha skinnpaj. Att ha fett i håret och dregla är inte rock’n’roll, det är att vara byfåne.

— Visst har vi lite akademikerförakt för rockmyten, det skulle inte gå att komma och se ut på det viset i Lund, återtar David. Sinners räknas inte, de kan inte hjälpa att de är trettiofem.

Janne pratar om att ett riktigt popband »måste vara som ett paket som kommer på posten«, och beklagar att de flesta andra svenska band »saknar spjutspets i uttrycket«. Detta är emellertid något Brainpool kommit fram till efter en standardkurs i svenskt rockbandbeteende. Precis som Popsicle bestämde sig för att ta sista chansen och »bli mer NME« efter en lång död karriär under namnet Genre Hippy, gjorde även Janne och David sin masterplan efter några bortkastade år i replokalsrespirator.

— Jag kom med i ett väldigt annat och annorlunda Brainpool från början, säger David. Janne var redan medlem, liksom en hel hög andra personer. Brainpool var liksom ett tak för en massa musiker som bara ville harva.

— Vi tänkte ut den stora planen under sommaren för två år sedan, fortsätter Janne. Det var en sådan där fin killsommar där vi bara satt och drack öl och skrev låtar på dagarna och gick ut och skröt på kvällarna. Vi bestämde oss för att städa upp i bandet, och ställde ultimatum. Vi sa att det här demokratiska fungerar inte längre, att nu är det David och jag som skriver låtarna och den som inte ställer upp på det får gå. Vi hade bestämt oss för att sluta med det där svenska mischmaschet där polare får vara med för att de är schysta och där man lägger in en reggaelåt för att basisten vill det och ingen över huvud taget vet vad det är för en saxofonist som står i hörnet.

— Nja, så var det förstås inte alls, protesterar David direkt. Vi var ju fortfarande oerhört svenska och socialdemokratiska så vi planlade allt det här vid sidan om Brainpool. Sedan lät vi liksom det gamla Brainpool gå i konkurs och så ombildade vi bandet under samma namn när tillgångarna var slut.

Huvudtesen i »den stora planen« var att Brainpool »måste funka som seriefigurer«.

— Ja, annars är det kört, menar Janne. Se på Blur, de är så oerhört snygga och sexiga och de har sina typiska seriefigurroller; sångaren är den typiske mickstativposören, gitarristen bär gärna glasögon i inåtvända poser och pular med gitarren, basisten är lång och smal och svänger snyggt och trummisen är det fulaste man sett. Så ska det vara.

* * * * *

Brainpools basist Christoffer Carl inte bara svänger snyggt, han skriver också alla gruppens komplicerade körarrangemang, och trummisen Jens Jansson är ett grisigt Keith Moon-animal som sällan lämnar en vers-till-refräng-övergång utan dubbla breaks och aldrig lämnar en konsert utan omkullvält cymbal.

— Fast på det planet är vi ännu för svenska, erkänner David. Har vi haft sönder prylar på scen så har det varit av misstag. Om jag någon gång får lust att smasha gitarren i sista låten så tänker jag omedelbart »fast undrar om mammas hemförsäkring täcker det?«, och så låter man bli och nöjer sig med att Jens välter sin tåligaste cymbal.

Däremot slipar David målmedvetet på sina upphopp med gitarr.

— Det är ren vetenskap, huruvida man ska spreta ut med benen åt varsitt håll eller bara böja knäna, och om man ska offra timingen i upphoppet eller nedslaget eftersom det är omöjligt att sätta bägge exakt.

Tjugotvåårige David har sina rötter precis här; i The Who och The Jam. Han talar sig till och med fortfarande varm för det sena sjuttiotalets neomodvåg med band som Merton Parkas, Secret Affair och The Chords.

Tjugoettårige Janne hade en Tracks- och Smash Hits-uppväxt innan han i puberteten kom in på »den där braiga popen typ Beatles«. Ingen av dem är några skivsamlare, vilket de faktiskt har gemensamt med många i sin generation. Tidigare var »popnörd« synonymt med att samla skivor, men många av dagens yngre popnördar nöjer sig med att kolla MTV när de inte spelar själva.

— Jag hänger inte med speciellt bra, jag är helt nöjd med MTV, medger Janne utan att skämmas det minsta. Att vara först med att upptäcka nya band verkar bara jobbigt. Jag gillar oftast hitlåtar för de har i regel bäst melodier. Det är något jag verkligen ogillar med hela indierörelsen, att de hatar all listmusik bara för sakens skull. Då älskar man inte musik, om man inte kan uppskatta en bra sång när man hör den. De måste alltid veta vem som gjort den, och på vilket bolag, först. Ta Ace Of Base till exempel, de gör större och mer klassisk pop än alla de där banden i Ben Marlenes demolåda tillsammans. »The Sign« är fantastisk, kören på slutet…

Janne ler drömskt och nynnar »Aaa-i-aaaajn« innan han fortsätter:

— Jag får så otroligt mycket skit för att jag gillar Tracks-pop. Du vet, folk som kommer fram efter konserter och säger »tjena, du är ju med i Brainpool, ni är skitbra, jag älskar er, vad lyssnar du på?«. De bara ber om att få bli chockade så jag säger »Ace Of Base och andra bra hits« och så insisterar jag på att jag menar allvar tills de skakar på huvudet och försvinner.

Janne säger sig leva mycket nära sin musik. Han pratar om hur själva ljudet av pop påverkar honom, att det känns i magen och elektrifierar hela kroppen när han står på scenen.

— Det är väldigt sexigt, och det är något nästan inga andra svenska band fattar. Att pop faktiskt är ganska mycket sex. Det måste vara dimmiga ögon och plutande läppar både på scen och omslagsbilder… Det tråkigaste som finns är när det inte finns någonting att titta på, vare sig man sitter hemma och hör på en skiva eller står och trängs framför en scen.

* * * * *

Nästan all »svensk indie« är baserad kring universitetsstäder som Lund, Linköping, Umeå och Stockholm och Brainpool identifierar sig fortfarande starkt med Lund-scenen. Inte minst med närbesläktade vänbandet The Girls.

— Jag känner ett allt större behov av att umgås med andra popmusiker faktiskt, säger David. Man vill vara med folk som lever samma liv och förstår vad man pratar om. Snackar man med gamla skolkompisar som kanske säger att »ja, jag har fått jobb som datatekniker, vad gör du?« är det svårt att svara »signat miljonkontrakt med Sony och fått ett par skor«…

Alla i Brainpool har studerat filosofi. David toppar ligan med sjuttio poäng, och hade tänkt sig att forska i filosofi på heltid om inte Brainpool »hänt«. Gruppens akademiska fotfäste färgar också av sig på texterna: alla poparketyper på temat pojke-flicka finns representerade i ett medvetet konstruerat och dekonstruerat galleri av hårt gallrade klyschor…

— Vi hatar hela studentvärlden och aktar oss för att göra någon akademisk pop, men å andra sidan kan vi inte skriva Sinners-texter heller, säger David, och Janne fortsätter:

— Det vi vill förmedla är helt simpelt kärlek, och det finns i hela det här paketet som är vi, i vår känsla för pop. Texterna är bara en del av den känslan, de står inte för sig själva och ska inte tas bokstavligt.

Man kan säga att Brainpool avslöjar lika mycket om sig själva i texterna som de gör i sina poser eller kläder eller gitarrackord. Där finns en hel massa kärlek men inga detaljer — och absolut ingenting om Jannes beryktade romanser med landets yngre kvinnliga popskribenter.

— Jag kan förstå att journalister har svårt att hålla isär när de jobbar och när de umgås som privatpersoner med popbanden, förklarar han diplomatiskt.

— De har ju samma intressen som vi, det är klart man blir kompisar. Vissa journalister klagar på »musikermusiker«, men sådana där »journalistjournalister« som det absolut inte går att bli kompis med är väl värre! Det är lika svårt att göra begripligt för dem vad man håller på med som för skivbolagsmänniskor. Och allra värst är det när man får frågor typ »vilket är mest pop av kakao och O’boy«, journalister som tror det är »pop« att ställa nonsensfrågor.

— Sådana journalister är det bara tacksamt att vara stöddig mot, instämmer David. Nu har det blivit som om folk förväntar sig att vi ska vara stöddiga, och det tycker jag i och för sig är kul eftersom jag varit så snäll och civiliserad i hela mitt liv…

Brainpool är rätt oantastliga. Perfekt yta, perfekt sound. Och de behöver inte — som This Perfect Day och i viss mån Popsicle — ljuga om sin ålder.


BRAINPOOL är aktuella med debutalbumet »Soda«.


Kjell Häglund

Filed under: Kjell Häglund, POP #07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: