Elvis Costello är förlåten. Han har gjort ett briljant popalbum och är friad från alla anklagelser om pretentiösa projekt och fula frisyrer; när han hälsar på i Stockholm ser han precis ut som en vanlig rockjournalist igen. Men det är inte bara därför Lars Nylin gillar honom.
FÖR UNGEFÄR tio år sedan, då Van Halen låg överst på alla försäljningslistor men fick usel kritik, och Elvis Costello låg överst på alla kritikerlistor men hade sina sämsta försäljningssiffror, sade Van Halens sångare David Lee Roth vid ett tillfälle: »Jag vet varför alla rockjournalister älskar Elvis Costello. Det är för att de själva ser ut som han«.
När jag nu för första gången träffar Elvis, inser jag hur exakt den jämförelsen är. De spräckliga hornbågade glasögonen är som gjorda att fästa ett presspass vid. Och även resten av Costello: lagom tuff skinnjacka, välpressade svarta Levis, becksvarta mockaboots, en allmänt nyfiken entusiasm; är delar i en totalimage som mer associerar till rootsorienterad rockmurvel än till en smart engelsk rocklegend. Lägg till detta att Costello är nästan encyklopediskt intresserad av musikhistorien, all musikhistoria, något han mycket gärna berättar, och bilden förstärks av Costello som en rocknörd som råkat bli popgeni. Men artikelförfattaren — som snarare ser ut som Per Gessles och Simon Le Bons hemliga son — vägrar trots detta att prenumerera på David Lee Roths teori. Det finns så många andra skäl för en rockjournalist att hylla Costello. Han har till exempel från debuten med »My Aim Is True«, 1977, till årets »Brutal Youth« varit en fascinerande svåretiketterad konstnär. Oavsett om han sysslat med pop, soul, country, konstpop eller stråkkvartetter har det alltid funnits hinkvis av smart ärkeengelsk finess. Inte ens under hans trögaste moment som »Goodbye Cruel World«, 1984, eller delar av den överarrangerade »Spike«, 1989, har han gått helt vilse. Och man har sällan eller aldrig kunnat räkna ut vad nästa steg ska bli. Samma sak gäller hans konserter. Inte ens Costello själv vet nog vad som kommer att serveras när han anländer hit i juli. Vill man vara elak har han blivit som en Dylan: genialisk en kväll, buttert trög en annan. Men aldrig tråkig, aldrig förutsägbar.
Som när han häromåret plötsligt dök upp i storskägg och duffel, likt en Jerry Garcia vilse i »Grottbjörnens folk«. Även om folk i hans omgivning trodde att hans sista säkring hade gått, man spekulerade i att flytten till Dublin och giftermålet med Cait O’Riordan drivit honom till vansinne. Men det handlade, som så många gånger förr hos Costello, om ett spel, en lek med det förväntade. Costello ville testa om världen fortfarande trodde att han var tvär, sur och galen. Med resultatet att världen såg lika förvånad ut som förut. Det är snarare där någonstans som fascinationen fortsätter att byggas. Det var därför som världens rockjournalister under våren köade för att tala om »Brutal Youth« och om den kommande turnén med The Attractions, den första på nittiotalet. Men Pop började med att tala om hans förra album »The Juliet Letters«, albumet som han gjorde 1992 tillsammans med den engelska stråkkvartetten The Brodsky Quartet.
I texthäftet till »The Juliet Letters« berättas om ett kommande album med titeln »Idiophone«. Var det arbetsnamnet på »Brutal Youth«?
— Inte alls, vi försökte mest vara roliga. Vi var medvetna om att publiken till »The Juliet Letters« skulle bestå av såväl min publik som klassisk publik. Och i det sammanhanget är det ju väldigt vanligt med essäer, liner notes, i skivhäftet. Ibland är dessa skrivna under kontroll av de inblandade musikerna. Men oftare har det som skrivs inget med den aktuella tolkningen att göra. Det är bara någon stofil som går loss med gamla anekdoter och privata gissningar om kompositören i fråga. Därför ville vi leka lite med formen och placerade några bluff-fakta i texten.
På tal om texthäften så finns det inget sånt i Brutal Youth. Varför inte, dina texter är ju centrala och inte helt lätta att uppfatta?
— Jag gillar faktiskt tanken på att folk missuppfattar dem. Jag har gjort likadant på flera album tidigare och uppskattar det hos andra artister. Jag föredrog exempelvis REM när de inte presenterade texterna. Jag gillade känslan av att få vara med i ögonblicket när Michael Stipe famlade efter orden där i studion i Georgia. När texterna finns tryckta känns de så mycket mer genomtänkta och kalkylerade. Förresten: Dylan har inte texterna tryckta på sina bästa album. Det är ett skäl så gott som något.
Vad handlar exempelvis avslutningslåten på Brutal Youth, »Favourite Hour«, om?
— Den är skriven som om den handlade om en person som ska avrättas. I själva verket summerar den mina egna tankar när en vän blev svårt sjuk. Den berättar om en person som genomgått en operation med följande terapi och efteråt blir helt annorlunda. Det är så lätt att bli egoistisk i sådana situationer. Så lätt att tänka: »Jag önskar att han vore som förr, som jag vill ha honom«. När jag egentligen borde vara tacksam för att han är i livet.
Hur gick det till när du började arbeta med din gamla grupp The Attractions igen efter sju års paus? För några år sedan verkade ni inte tåla varandra.
— Jag arbetade med Pete Thomas på några demoinspelningar. Sedan frågade jag Steve Nieve om han ville spela piano på ett par spår. Därefter rullade det på: jag frågade Nick Lowe om han ville spela bas eftersom låtarna passade honom, Mitchell Froom kom in som producent och tog i sin tur med sig Bruce Thomas . De hade jobbat ihop på Suzanne Vegas senaste album. Plötsligt var vi tillsammans igen och trivdes alldeles utmärkt.
— Självklart fanns det en risk för att vi skulle upprepa oss, att vi skulle bli lata och köra med säkra grepp. Det fanns också en risk för att folk skulle tro att vi gjorde det för pengar. Men jag är överraskad, rent av häpen, över vilken känsla det väcker att Attractions och jag samarbetar igen. I USA är reaktionen helt enorm!
Vad tycker du spontant om fans som anser att du svek när du lämnade popfåran och började experimentera?
— Mina gamla plattor förändras inte för att jag gör nya plattor som låter annorlunda. Om du inte gillar min musik så lyssnar du inte. För guds skull — det är ju bara musik! Att göra plattor är inte som att bestiga berg. Man går inte från punkt A, baslägret, raka vägen till punkt B, bergstoppen. Har du ett uns av fantasi går du i stället dit nyfikenheten för dig.
Så »Brutal Youth« innebär inte ett definitivt steg tillbaka till den mer konventionella popmusiken?
— Jag ser det så här: jag skulle aldrig gjort den här plattan om jag inte gjort album som »Spike« och »Mighty Like a Rose«. Hade jag 1978 tvingats skriva på ett kontrakt som sa att jag alltid måste göra gruppalbum hade jag slutat för länge sedan. Det hade varit hemskt. Vad som händer härnäst vet jag inte. Jag vet bara att jag just nu håller på med några projekt som är väl så »sofistikerade« som »The Juliet Letters«, så någon nygammal inriktning kan åtminstone inte jag märka.
Kanske är albumet en andningspaus mellan de sofistikerade projekten?
— Man måste vara realistisk. Jag kanske helt enkelt måste göra båda sorternas inspelningar. Just nu har jag gjort musik till en filmatisering av Hal Willners Kurt Weill-platta med The Brodsky Quartet. Det är enormt intressanta upplevelser, men inget man blir rik på. I den situationen gör jag mycket hellre skivor som »Brutal Youth« — som innehåller musik jag också älskar — än rena »finansieringsplattor«. Som de som Frank Zappa brukade göra för att bekosta sina orkesterverk.
Hur har dina »svåra« album gått kommersiellt? Den allmänna bilden är väl att dina album säljer sämre och sämre?
— … när det är precis tvärtom! »Spike« är faktiskt mitt bäst säljande album. Och även »Mighty Like a Rose« har, trots att den saknade hitsinglar, sålt mer än mina mer kända plattor. Till och med »The Juliet Letters« — som ingen drömde skulle sälja mer än hundratusen exemplar — har nått många lyssnare. Faktiskt över tvåhundrafemtiotusen, vilket är mycket uppmuntrande.
Tvåhundrafemtiotusen, det är väl mer än de flesta »riktiga« klassiska albumen säljer?
— Precis. Mycket mer. Det är nästan genant.
För några år sedan såg du plötsligt ut som en skäggig luffare hämtad ur någon gammal PR-bild på The Band. En image som provocerade många?
— Uppenbarligen var det så. Det här var ju under åren när först Manchester och sedan rave var det enda som var godkänt i engelsk press. Men när jag märkte att jag stört några med mitt utseende ville jag verkligen övertyga dem om att jag var galen. Och började därför odla förlorarstilen även vid vissa intervjuer. En sak som man glömt är att jag under min »skäggiga period« inte bara gjorde introverta stycken för stråkar och blås. Jag gjorde även massor av rättframma rocklåtar. Men får man en stämpel som »lunatic« eller »highbrow« är den mycket svår att tvätta bort.
Du har gjort låtar till så vitt skilda artister som George Jones och Wendy James. Finns det någon som du är speciellt sugen på att skriva låtar till?
— Det skulle självklart vara kul att skriva för Aretha Franklin. Men så hör man hennes album. Jag vet inte inte varför det blir fel men man tappar i alla fall intresset.
Är du besviken på din låtskrivarkarriär åt andra?
— Absolut inte. De covers som har gjorts på mina sånger har oftast blivit väldigt bra. Det är väl bara Dave Edmunds som misslyckats. Har någon hört talats om honom sedan han gav sig på min musik? Dessutom så har Johnny Cash spelat in »The Big Light« och det är fullt tillräckligt för mig.
Har du gjort något album som du är riktigt missnöjd med?
— »Goodbye Cruel World« är inte bra. Inspelningen var dåligt planerad… jag mådde dåligt… det fanns många skäl. Men det är väl inte så dåligt av… hur många plattor är det nu… 15… 17 ? Dessutom har några bra sånger på »Goodbye« räddats till eftervärlden genom att Roy Orbison spelade in »Comedians« och Christy Moore spelade in »Deportee«.
Vilket är ditt drömprojekt just nu?
— Jag skulle vilja göra musik till en stor seriös film. Det ligger inga gigantiska pengar i såna projekt. Men jag vill att det ska vara en film med budget, för att verkligen nå den ljudbild jag eftersträvar.
Peter Greenaway kanske behöver en ny husmusiker nu när han har gett Michael Nyman sparken?
— Hahaha. Visst, men problemet är att jag inte alls gillar Greenaways filmer — dom är så ansträngt »konstnärligt post-viktorianskt engelska«. Hollywood tror jag inte heller på. Kanske hittar jag något i Europa, framför allt i Frankrike finns det regissörer och producenter som jag skulle vilja arbeta med.
Kanske Lasse Hallström läser det här och behöver någon?
— Hallström, vem är det? Visst, »Mitt liv som hund«. Han får gärna ringa om han har något lika bra på gång!
Under tiden får du nöja dig med TV-musik?
— Det är också mycket intressant, trots att budgeten alltid är minimal. Jag har nyligen arrangerat musik till en dramaserie för engelska Channel 4. Det är skådespelerskan Julie Walters som sjunger.
Du har laborerat friskt med dina musikerbesättningar under senare år. Vad tittar du efter när du letar efter en viss instrumentalist?
— Jag gillar att arbeta med musiker som passar för en viss idé. Som när Hall & Oates bassist T-Bone Walk spelade på »Mighty Like a Rose«. Eller när Jerry Scheff spelade på samma platta. Scheff är känd från Elvis Presleys band. Men han har även spelat på Doors »L.A. Woman« och gick in i mitt projekt med liv och lust. Jag trodde aldrig att såna killar skulle kunna tända på min musik. Det handlar helt enkelt om hantverksmässig kärlek till musiken. Om att passa in i en viss omgivning.
Hur fick du ihop den tunga trion »The Three Macs« till inspelningen av »This Town« på »Spike«?
— Det svåra var inte att få ihop Paul McCartney, Roger McGuinn och Declan MacManus, det var redan överenskommet och alla var i New Orleans. Problemet var att få plats med McGuinns enorma tolvsträngade gitarrljud. Jag fick be McCartney att spela på en Rickenbacker-bas, eftersom de inte har så mycket basregister. Det var den enda lösningen. Jag var ganska stolt när jag fick ha de tre namnen tillsammans på skivomslaget!
Är rockvärlden konservativ?
— Mycket. Om man lyssnar noga på femtiotalets rock’n’roll så är den full av nya ljud. Tänk bara på hur excentrisk Elvis Presley måste ha låtit i öronen på en präst på femtiotalet. Men under åren har saker blivit så häpnadsväckande konservativa. Samma präst skulle nog tycka att det mesta låter ganska lättsamt i dag.
Men du har sagt i intervjuer att du inte är ett dugg intresserad av genrer som ambient och techno. Är inte det lika konservativt tänkt?
— På ett plan, kanske. Men jag talade om rockmusik i mer traditionell bemärkelse. Techno anser jag vara bruksmusik utformad för en viss situation och plats. Och eftersom jag inte söker upp de platserna lyssnar jag inte heller privat. Det finns dansmusik som jag gillar. Men jag köper inte plattorna eftersom de är som bussar; det kommer nya, lika bekväma och bra, om tio minuter.
Hur kommer dina kommande konserter att se ut? Blir det något önskehjul som på den senaste turnén med The Attractions?
— Hahaha… nej, det blir straight rock’n’roll. Jag minns att folk i Sverige var helt perplexa över vårt önskehjul. Inga svenskar hade sett några game-shower i TV, så ingen förstod vad det gick ut på. Men jag har hört att ni har såna nu, så jag kanske ska ta fram det igen? Jag skämtar bara…
Kommer du att fortsätta att arrangera om dina största hits när du spelar live? Många fans brukar bli besvikna.
— Jag har arrangerat om mina låtar förr. Det här är inget man frågar publiken om tillstånd för att göra. Men jag kanske inte går till Dylans extremer den här gången.
Avslutningsvis: har Elvis Costello någonsin känt sig som en vanlig konventionell popstjärna?
— Javisst! Året var 1978 och jag var i akut fara att bli en popstjärna. Men det varade bara under ungefär 20 minuter…
ELVIS COSTELLO är aktuell med albumet »Brutal Youth«
Lars Nylin
Filed under: Lars Nylin, POP #08, ELVIS COSTELLO, Lars Nylin
Tidskriften POP revisited 