Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8] Elvis Costello är kung

My Aim Is True

[1977] Stiff 3

»Romeo was restless he was ready to kill, he jumped out the window ‘cause he couldn’t sit still!«

Jag var tretton och levde upp till min favorittextrad: vek mina första (överdimensionerade) turn-ups på jeansen, intog en knäande pose och hoppade genom spegelbilden i pojkrumsfönstret.

De som tyckte Elvis såg ut som en tönt då, hade inte sett honom i gigantiska flares och långt fotbollshår i tonårscountrybandet Flip City, då han fortfarande försörjde sig som dataoperatör på Elizabeth Ardens kosmetikafabrik i Ealing — »the vanity factory«, som han kallar den i »I’m Not Angry«.

Debut-LP:n låter ännu bättre i dag än jag ens kunde föreställa mig 1977. Då fattade jag inte att detta skulle bli min första och största inkörsport till svart musik. Då fattade jag inte att inhyrda amerikanska kompbandet Clover spelade långt, långt över sin förmåga, i ett extatiskt coolt chocktillstånd över denna makalöst klassiska original-rock’n’roll. Soundet och hantverket är så rent, så rått, så rikt, att det på en dryg halvtimme både sammanfattar och utklassar hela den samtida vita rhythm’n’blues-våg som gick under benämningen »pubrock«.

LP:ns PR-slogan »Elvis is king« fick en mytisk innebörd när Elvis Presley dog två veckor efter plattan blivit Top 20 i England. Själv var Elvis så förtvivlad över att ingen ville ge ut skivan i USA att han 26 juli 1977 demonstrerade med akustisk gitarr utanför ett CBS-möte på Hilton Hotel i London — och togs av polisen för förargelseväckande uppträdande.

Tre månader senare hade CBS gett ut LP:n i USA.

This Year’s Model

[1978] Radar 3

Efter att tillfälligt ha kompats av Graham Parkers band The Rumour på singelhiten »Watching the Detectives«, var det nu officiell premiär för handplockade husbandet The Attractions. Elvis är så stolt över sitt nya stenhårda och iskalla sound att hans arrogans tangerar det folkilskna.

Elvis spottar ur sig legendariska new wave-hits med samma ursinniga temperament som han fräser fram förbannade fraser om alla sorters idioter han kan komma på, företrädesvis dumma fotomodeller och hemmafruar (själv lämnade han i samma veva sin första fru för en lagom idiotisk affär med en fotomodell). På efterföljande USA-turné var Costello så kaxig att han fick Stephen Stills knytnäve i ansiktet på en efterfest.

En skiva som inte laddat ur en enda watt med åren.

Armed Forces

[1979] Radar 14

LP-konvolutet föreställer en oljemålad elefanthjord och är utvikbart i flikar på baksidan, vilket ansågs oerhört udda och »genialt« på sin tid. Man grubblade liksom aldrig på varför, utan det var bara »wow en elefant, åkej, flikar! Vika ut så här… nämen, fyra vykort och vilken innerpåse! Costello på en trampolin med kostym på sig, ojoj«.

Man var sådan då. Musiken var likadan. Självklar och skyhög. Spåret stakas ut från förra albumets final »Lipstick Vogue«, och skapar några av pophistoriens mest suggestiva stycken: »Accidents Will Happen«, »Goon Squad«, »Party Girl«.

Bandet hängde ofta ute med The Rumour (allrahelst Steve Nieve och Bob Andrews) och soundet här är utvecklat i syntetisk symbios med deras experimentella »Frogs Sprouts Clogs & Krauts«.

Get Happy!!

[1980] F-Beat 1

Elvis har sagt att han lika gärna kunde ha gjort en »Armed Forces II«, och i så fall fått en hemsk Bruce Springsteen-karriär. Lyckligtvis skrev han i stället halvannat dussin Stax-pastischer, kompletterade med några covers, och spelade in allt på en speedad vecka i Holland, med Nieve i den framträdande rollen som Booker T.

Plattan var så späckad (20 låtar) att den fick sämre ljud än vanliga vinylskivor (även om producenten Nick Lowe försökte hävda motsatsen i sina liner notes), men drog man upp volymen på hi-fin skulle det gå bra ändå sades det.

Ten Bloody Marys & Ten How’s Your Fathers

[1980] Demon 27

Makalös uppsamling av Costellos klassiska new wave-singlar, och oftast lika starka B-sidor: »Watching the Detectives«. »Clean Money«. »Girls Talk«. »Talking in the Dark«. »Radio Sweetheart«. »Big Tears«. »Radio Radio«. »Wednesday Week«. Bara sådant.

Ursprungligen endast släppt på kassett.

Trust!

[1981] F-Beat 11

Under arbetet med »Trust!« hade Costello fortfarande sitt eget skivlyssnande koncentrerat till Tennessee, med förstoringsglaset flyttat från Memphis och Stax till Nashville, inför en planerad LP country-covers. Detta påverkade både tempot och arrangemangen: Elvis hittills lugnaste och mest traditionella låtsamling.

När »Trust!«-turnén nådde Sverige utsågs Dag Vag och Ebba Grön till förband, och sjutusen stenkorkade svenska gymnasiefyllon lämnade arenan i sista pausen så Costello fick avsluta för 300 tappra längst fram. Kritiker tyckte »Trust!« var trist och att »Dag och Ebba lirade skjortan av den anemiske engelsmannen«. Costello-fans skämdes och led.

Skivans befriande enkelhet gör sig lättare hörd i dag.

Almost Blue

[1981] F-Beat 13

En kort och intensiv halvtimme countrycovers, inspelad med producentlegenden Billy Sherrill i Nashville. Elvis dränkte sångpåläggen i whisky-direkt-ur-flaskan medan Billy öste på med suveräna skvalstråkar. I synnerhet singelhiten »Good Year For the Roses« är tidlöst schlagersmör. Men dokumentärfilmen »In Nashville«, delvis inspelad i Nashville, delvis hemma i Costellos vardagsrum, är bättre än skivan.

Imperial Bedroom

[1982] F-Beat 17

Det första i en trilogi intellektuella album, där The Attractions rör sig likt sektionerna i en symfoniorkester; arrangemangen är frisinnade men hårt hållna, och låtarna lika tungt lastade som laddade.

Omslaget är en jazzig fyrtiotalstavla av Sal Forlenza, och i producentfåtöljen satt Geoff Emerick, känd som George Martins högra hand på i stort sett samtliga Beatles skivor.

Punch the Clock

[1983] F-Beat 19

Lika komplex som »Imperial Bedroom«, men med mer soulfeeling i Langer/Winstanleys produktion: en bitsk blåssektion ersatte föregångarens stråkorkestreringar. Singelvalet »Everyday I Write the Book« blev Costellos första amerikanska Top 40-hit.

Här fullföljer också Costello sitt uppdrag som politisk kommentator, inlett redan på första, anti-National Front-singeln »Less Than Zero«. Genom åren har Costello riktat mycket hat mot Margaret Thatchers nykonservatism, från »Oliver’s Army« till mordiska »Tramp the Dirt Down« på »Spike« — men den bästa protestsången finns här: »Shipbuilding«, en melankolisk sorgesång över Falklandskriget med trumpetsolo av Chet Baker.

Goodbye Cruel World

[1984] F-Beat ZL70317

Strikt och stram Costello-pop i tänkarhatt, dominerad av Steve Nieves finstilta pianosynkoper. Ricky Nelson-covern »I Wanna Be Loved« (lutad mot Teacher’s Editions obskyra soulversion från 1973) och fredsmarschen »Peace in Our Time« bryter mönstret av hårt skruvade Elvis-aforismer. Daryl Hall och Green gästsjunger.

Elvis tyckte själv »Goodbye Cruel World« var ett mästerverk, men efter att ha retat sig på den svala kritiken insåg han att han möjligen mättat både sig själv och marknaden på smarta »… and The Attractions«-album. Elvis reste till USA med fästmön Cait O’Riordan för att söka upp nya musiker.

King of America

[1986] F-Beat 70946

Vem var först med »unplugged«? Elvis såklart, i detta personligt sötade destillat av rockabilly, schlagerjazz, country och folksongs; elitinspelat av T. Bone Burnett med amerikanska oldboys som James Burton, Ron Tutt, Jo-El Sonnier och Jerry Scheff i kompet.

På omslaget bär Elvis kungakrona och ovårdat helskägg, och NME:s Danny Kelly (senare chefredaktör på Q) spekulerade i att Costello blivit gravt alkoholiserad och tokig. Det senare stämde möjligen, i så måtto att han — nygift med Cait — var »kär och galen«. Men trots att han var heligt förbannad på Kelly accepterade Costello en intervju med densamme, till vilken han dök upp i en antik edwardiansk begravningsentreprenörkostym, kånkande på två lådor sprit.

Blood and Chocolate

[1986] Demon 80

En lika snabb som oväntad återkomst till London, Nick Lowe och The Attractions, utgiven blott halvåret efter »King of America«. Costellos slamrigaste sedan debuten, med smutsigt sextiotalistiskt garageljud.

Av någon outgrundlig anledning erbjöds Costello att delta i en sådan där tysk »Peters Popshow« i samsänd europeisk TV. Bland alla mimande tonårsidoler var han och The Attractions ensamma om att spela live, och de provocerade den stackars producenten med att, i stället för sin singel, spela den obskyraste låten på LP:n, extremt monotona »Uncomplicated«. Bara pukorna och något konstigt skrap från gitarren hördes i ett punkigt skitljud, och den unga diskopubliken höll för öronen. Elvis hade satt sin sista potatis som teenstar i eurovisionen.

G.B.H.

[1986] Demon DS 4

Pseudoklassisk instrumentalmusik till ett TV-drama, akademiskt komponerad av Costello och Richard Harvey. Två år tidigare hade Costello skrivit sitt första »score«, till Alan Bleasdales TV-serie »Scully« (där Elvis också hade en liten roll; dessutom har han sickle-spelat i Bleasdales »No Surrender«, långfilmerna »Straight to Hell« och »Americathon«, samt »The Professionals«-parodin »Bullshitters«). Nyligen sände BBC TV-serien »Family« av Roddy Doyle — om en turistbyråtjänstemans mardröm — med coverlåtar av Costello.

Out of Our Idiot

[1987] Demon 67

Ojämn samling med många våldsamma kast mellan film- och TV-låtar, udda singlar och B-sidor, märkliga covers (Yoko Ono?), duetter och tidigare outgivna sessions. Det bästa (exempelvis filmduetten »Seven Day Weekend« med Jimmy Cliff) är klassiskt och ett måste även för måttlighetsfans.

The Courier

[1988] Virgin 2517

Soundtrack till irländsk lågbudgetfilm med trista bidrag från U2, Aslan och Hothouse Flowers på ena sidan och andra sidan full av filmiska stämningar från Costello och Steve Nieve, med viss inblandning av Elvis pappa, Ross MacManus (Englands tionde populäraste vokalist enligt NME-omröstning 1955; gav ut en solosingel 1970 under namnet Day Costello).

Spike

[1989] Warner 925848

En lång yrande mardi gras av ljumma ljud från alla sidor i Costellos anglosaxiska atlas, med en särskilt djup och funkig accent på New Orleans och bränslepåfyllningar i London och Dublin. Musiken är spontan och rörlig som en karneval, med topparna touchande den absoluta Costello-himlen: »Deep Dark Truthful Mirror« med Dirty Dozen Brass Band och Allen Toussaint; »Veronica« med Paul McCartney; »Satellite« med Chrissie Hynde; »Any King’s Shilling« med Christy Moore och Donal Lunny.

Mighty Like A Rose

[1991] Warner 7599-26575

En svekfull upprepning av den lösa Spike-formeln som jag tvingats att kraftig nedvärdera sedan den släpptes. Omslaget är sällsynt smaklöst och i musiken finns flera förvånande träaktigheter — men också några väldiga pärlor.

Det låter på det hela som samarbetet med ex-Beatlen gått lite för långt: ett typiskt Paul McCartney-album.

The Juliet Letters

[1991] Warner 9362-45180

I den fantastiska TV-dokumentären om denna inspelning får man se ett storslaget samarbete mellan Elvis och stråkkvartetten The Brodsky Quartet växa fram — från ömsesidigt osäkert sökande till en mäktig sångcykel, sydd i ett stycke snarare än lappad med irriterande crossover-sömmar.

Sångerna ligger som gamla brev i en kartong — kärleksbrev, tiggarbrev, kedjebrev, självmordsbrev och avskedsbrev, samtliga skrivna i desperat affekt.

Såväl text- som musikmässigt balanserar projektets idé på gränsen till det alltför uttänkta, men det slutliga, sammanväxta utförandet är så genuint gripande att det gör ont att lyssna för nära.

Now Ain’t the Time For Your Tears

[1993] MCA 10800

Även om Elvis ofta skriver sina egna låtar lika fort som han skrev dessa tio åt Wendy James, kan man inte komma ifrån känslan av pastisch; här finns en uppenbar, medvetet »korkad« new wave-humor i musiken som Costello knappast skulle tillåta sig i eget namn.

I början av karriären anklagades Costello för att vara kvinnofientlig, trots att det påstådda bevismaterialet »This Year’s Girl« faktiskt tog kvinnans parti. Genom åren har Costello många gånger uttryckt liknande sympatier, från »Shabby Doll« till senaste albumets »Clown Strike« och »Sulky Girl«, och inte minst i intervjuer. På denna CD lever Elvis ut hela sin feministiska sida — till Wendy James tydliga förtjusning.

Brutal Youth

[1994] Warner 9362-45535

Costello gjorde exakt samma aggressiva u-sväng med The Attractions redan på »Blood and Chocolate«, men här är dimensionerna större; mera tid och djupare rum.

Inspirationen må ha fötts i extraknäcket för Wendy James, men lika gärna kan »Brutal Youth« ses som en logisk följd av »The Juliet Letters«: Costello har tröttnat på att använda tjugo studiomusiker per album och återvänt till kvartettformatet. The Brodsky Quartet och The Attractions är samma andas stenhårda traditionsekvilibrister. Elvis har definierat dem som »Combos«.

»Brutal Youth« har en debuts fräschör och glöd, men en sjuttonårig intensiv skivkarriärs erfarenhet och insikt.


Kjell Häglund

Annonser

Filed under: diskografi, Kjell Häglund, POP #08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: