RIDE
Tarantula
Sire/Warner
1983 släppte Undertones sitt fjärde och sista album, »The Sin of Pride«. Strax därefter upplöstes den nordirländska popgruppen. Det var inte många av de tidiga fansen som förstod det där albumet. De ville fortfarande höra simpla pubskrålarhits som »Here Comes the Summer«, men nu fick de någonting annat. Någonting som vi brukar benämna soul.
Äntligen fick Feargal Sharkey fullt ut visa att han var den vita popvärldens svartaste sångare. Undertones versioner av Isley Brothers »Got to Have You Back« och Smokey Robinson And The Miracles »Save Me« var enastående och fick också samma effekt som Paul Weller och The Jams missionerande i soulgenren; att en del människor gick vidare och upptäckte ett för dem nytt och outforskat område.
Men de flesta ignorerade »The Sin of Pride«. Själv såg jag Undertones sista spelning i Sverige, i Katrineholm, och hatade alla som konserten igenom hoppade upp och ner och skrek efter »Here Comes the Summer«. Jag ville höra soullåtarna.
Ingenting annat.
Parallellerna mellan Undertones uppgång och fall och Rides karriär är slående. Jag har nämligen en gnagande känsla av att Rides sista album, »Tarantula« (titeln tagen från Bob Dylan-novellen med samma namn), kommer att bli ett lika underskattat, missuppfattat och bortglömt album som det Undertones tog farväl med. Ironin är att i samma ögonblick som de båda banden till sist hittar hem, så tar sagorna slut. I Rides fall var det inre stridigheter mellan de två huvudfigurerna Andy Bell och Mark Gardener som splittrade bandet. Gardener gick när han insåg att Ride inte längre var ett band utan Andy Bells soloprojekt.
Gardeners närvaro på »Tarantula« är närmast att likna vid en sessionmusikers medverkan, och det kanske är en dubbel ironi att hans två sånginsatser på ett tydligt vis ringar in den enda hörbara svagheten med »Tarantula« — Andy Bells sång.
En svaghet som inte stör nämnvärt, för den musikaliska inramningen är så explosiv att man snabbt glömmer Bells veka röst. Vad man inte missar är däremot den nyväckta lidelse som strömmar ur Bells inre. »Tarantula« är det mest besjälade han gjort. Dels, förmodligen, som resultat av ilskan och frustrationen över motsättningarna med Gardener; dels för att han nu fått fritt svängrum, något han aldrig fick chansen till på föregångaren och det halva misslyckandet »Carnival of Light«; dels på grund av kärleken till svenska hustrun Idha, som starkt färgar hela »Tarantula«. Flera av gitarrsolona är rena kärleksförklaringarna i sig, spetsade med intensiv passion.
Det är bomber och granater och blixt och dunder redan från inledande »Black Nite Krash«, som är get-your-rocks-off-and-get-your-ya-ya’s out, och en gnistrande bluesig rock’n’roll som inte ligger långt ifrån Rolling Stones och Primal Screams rockigaste stunder.
»Dead Man« mixar ihop Lynyrd Skynyrds »Sweet Home Alabama« med Paul Weller när han leker Eric Clapton. »Castle on the Hill« är en värmande Primal Screamballad. På »Deep Inside My Pocket« och »Mary Anne« når Ride längre än någonsin. De spelar soul, gitarrsträngarna glöder som om det var årgångsupplagor av Clapton och Keith Richards som gästat inspelningarna, och det är stor rockmusik.
Den gamla indiepossen kommer säkert — men Gud vad jag hoppas att jag har fel — inte att snappa upp nytändningen och soulenergin på »Tarantula«, precis som fallet var med de som aldrig fattade Undertones »The Sin of Pride«.
Ride, i realiteten Andy Bell, har inte brunnit så här sedan de startade britpopvågen med »Chelsea Girl« och »Like a Daydream«.
Andy Bell har åkt på samma resa som Primal Scream när de tog en avstickare till Memphis. För de av er som älskade Primal Screams »Give Out But Don’t Give Up« kommer »Tarantula« att bli en sprudlande positiv upplevelse. Det här är en bländande avskedsföreställning och förhoppningsvis också början på något nytt och ännu starkare.
Terry Ericsson
Filed under: Album #17, Betyg 08, Terry Ericsson, Ride, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 