CONFUSIONS
Being Young
Massproduktion/MD
»The Right String, But the Wrong Yo-Yo«. Så heter en gammal R&B-klassiker. Och just så känns svenska Confusions traditionella gitarrpop. Det är slamrigt på rätt sätt, harmoniskt på rätt sätt, producerat på rätt sätt (av Arvid Lind från Popsicle). Rätt, rätt, rätt. Och ändå vill inte den här jojon spinna. Det är skickligt, välspelat, men framför allt anonymt och tråkigt.
Confusions gör brittisk indiepop åt det där typiskt blågula hållet, vilket innebär att man vill så mycket men vågar så lite. Det finns inget på »Being Young« som utmanar, tar för sig, muckar gräl eller försöker ifrågasätta. Allt är trimmat i en nyinköpt anpassningsmaskin, där manlig sång ska låta som Morrissey eller Lloyd Cole, och rocktexter måste vara naiva små betraktelser, helt utan fysisk beröring eller intimitet.
Vare sig när Confusions larmar, som i »Happier Now«, eller söker en mer eterisk drömvärld — framför allt då den trevande »Not Sure« — förmår de väcka några mer intensiva känslor.
Micke Widell
Filed under: Album #12, Betyg 02, Micke Widell, CONFUSIONS, Micke Widell
Tidskriften POP revisited 