2PAC
Me Against the World
Atlantic/Warner
»This is not a story about rap music. It’s a story about a kind of rap music called gangsta rap.«
[Marc A. Chomel, åklagare, februari 1995]
»We’re just being who we are. It’s beyond good or evil. It’s a thug life.«
[2Pac Shakur till domaren Daniel Fitzpatrick, november 1994]
2Pac Shakur är 23 år gammal. Han har just dömts för sexuella övergrepp mot en två år yngre flicka av en domstol i New York. Hans straff är i skrivande stund inte tidsbestämt. Men åklagaren yrkar på sju år. Och 2Pac fortsätter ihärda sin oskuld.
Målet har i den amerikanska pressen lett till en oändlig diskussion om hur kända rapartister tvingas statuera exempel när det vita USA vill visa sin makt, hur konservativa politiker vill fiska röster och hur den vita överheten bara vill få sina fördomar infriade om att majoriteten av USA:s svarta män är livsfarliga och våldsamma.
Da Lench Mobs rappare J-Dee dömdes i februari till 29 års fängelse för att ha mördat sin flickväns rumskamrat. Tio månader tidigare har hans bandkollega T-Bone arresterats för mordförsök efter en brutal incident i en bowlinghall.
I september 1993 häktades Snoop Doggy Dogg för mordet på en etiopisk student, Philip Woldermann. Snoop och hans försvarsadvokat hävdar att han sköt i självförsvar och att Woldermann, som också påstås vara drogdealare, höll en pistol mot Snoops huvud.
En månad senare arresteras 2Pac för att ha skjutit en polisman i ena skinkan. I november anklagas Public Enemys Flavor Flav för mordförsök på sin flickvän. Ett år senare blir The Wu-Tang Clans rappare Ol’ Dirty Bastard skjuten i ryggen under ett rån som han anklagas för att ha deltagit i. Och 2Pac spenderar julhelgen i fängelse, anklagad för våldtäkt.
Mot en borgensumma på tre miljoner dollar släpps 2Pac i väntan på rättegången. När han släpps fri blir han rånad på 40.000 dollar och beskjuten utanför en inspelningsstudio. Under nyårshelgen ligger han på sjukhus. Mot sin läkares vilja skriver han ut sig av rädsla för repressalier. Rånarna vet var han finns. Och 2Pac vet vilka de är.
It’s a thug life.
2Pac, en gång i tiden medlem i skojfriska Digital Underground, har världen emot sig. De senaste åren har han arresterats ett tiotal gånger. För att ha spöat upp en rapkollega med baseballträ, för drogförseelser, för hot, för tidigare sexuella övergrepp och för olaga vapeninnehav.
2Pac behövde ett välslipat försvarstal. Men det blev ett försvarstal som domare Fitzpatric aldrig kommer att höra. I alla fall inte i rättssalen. Det blev ett helt album.
»Me Against the World« inleds med ett kollage av hopklippta nyhetsinslag om de senaste mediala vinklarna på 2Pacs kriminella karriär.
Sedan följer en historia, 2Pacs egen historia, en historia utan egentligt slut. Det finns ingen svartvit sensmoral i »Me Against the World«. Det här är inte »Menace II Society«.
2Pac rappar om sin rädsla att själv bli skjuten (»If I Die 2 Nite«, »Death Around the Corner«) och, trots flera samtal med gud (»Lord Knows«, »So Many Tears«) hittar han ingen utväg. Till slut handlar det inte så mycket om rädslan för att dö i förtid, utan mer om en övertygelse. Det går inte att komma undan, inte om man är 2Pac (»Get Away«). Det bara är så.
It’s a thug life.
Samtidigt har han näsan i vädret och armarna i kors. Han är ju 2Pac. Och ingen ska komma och kalla honom för vekling (»Fuck the World«, »Outlaw«). Han har orden »thug life« tatuerade över hela magen. Sådant förpliktigar.
»Me Against the World« kommer, likt »Doggy Style« och »Murder Was the Case«, att rusa högst upp på den amerikanska försäljningslistan så fort den släpps. Den kommer att diskuteras, förbjudas i ett antal delstater, rasistiska paralleller kommer att dras till rättegångarna mot O.J. Simpson, Rick James och James Brown och textrader ur låtarna kommer att placeras under lupp och vändas mot 2Pac av rättsväsendets åklagare.
Ingen kommer att lyssna på det Toots Thielemanska munspelet i »So Many Tears«, den fulländade parodin på New York-rapens mest självsäkra horrorcorekäftar och maniskt skratchande DJ:s i »Old School«, den kvinnliga soulsångerskans call & response i titellåtens uppgivna gospelrefräng eller ens den självskrivna singeln »Heavy in the Game«, vars melodi gör för SOS Bands »Just Be Good to Me« vad Snoops »Who Am I (What’s My Name)?« gjorde för George Clintons »Atomic Dog«.
»Me Against the World« kommer att mottas som en modern motsvarighet på Charles Mansons oskrivna självbiografi. Att den ackompanjeras av The Stylistics och The Swan Silvertones kommer att gå de flesta spårlöst förbi.
Legenden om Stagger Lee lever vidare.
It’s a thug life.
Andres Lokko
Filed under: Album #12, Andres Lokko, Betyg 09, 2PAC, Andres Lokko
Tidskriften POP revisited 