Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Album: ORUP – Jag vände mig om men det fanns ingen där

ORUP

Jag vände mig om men det fanns ingen där

Metronome/Warner 4509-93927

Den svenska popelit som för några år sedan bestod av swinging singles med splitternya skivkontrakt domineras i dag av stadgade stockholmska rockföräldrar. Klubbsoulen har blivit trettiofemårsmogen barnvagnsrock.

Men ett lugnare tempo och en slurk sömn med kidsen på eftermiddagen är bara välgörande, och i likhet med Titiyo är det ingen artistisk tupplur Orup tagit.

Däremot innebär detta med att Orup uttryckligen slutat tänka i koncept, och »bara« songwriters i största allmänhet, att detta album är klart ojämnare än sina närmsta två föregångare. Orup har försökt foga samman låtarna med tvära kast i stället för mjuka övergångar, och det fungerar inget vidare.

Främst stör några gitarrbullriga glamboogiespår av undermålig kompositionsteknisk kvalitet, vars refrängstölder (av City Boys »5705« i »Jag är tillbaka« och Chris Speddings »Motorbikin’« i »För ung«) lämnar lika klumpiga spår efter sig som Orups tidigare inbrott hos James Brown, Marvin Gaye och Ben E King.

Andra låtar som helt enkelt känns onödiga är »Då kommer jag hem till dig«, med fullständigt blankslitna Mauro Scocco-harmonier, och likaledes slöskrivna »Det känns som vi setts«.

Även »Alla bilar tuta« är stentrist musikaliskt, men lite kul ändå med tanke på att Orup ursprungligen skrev låten för att hans son skulle äta upp maten. Den som vill ha kvalificerad barnpop föredrar dock Häjkån Bäjkån eller Robert Brobergs »Möllenöh«-period framför Orups tafatta försök i genren.

Resten av plattan är klassisk Orup.

Singeln »Vid min faders grav« är en av Orups starkaste någonsin, och »Som isarna (när det blir vår)« är samma typiska Orup-crossover — fungerar både som folkparkstryckare och i grann poparkeologisk utställningsmonter.

»65 & 72« är en storartat författad popmelodram, med Becaud i versen och Beatles i refrängen, medan »Hej, gamle vän« är klassisk svensk kvalitetsschlager alltifrån titeln och texten till jazzvalsarrangemanget och Gals & Pals-körerna, och avslutande »Senast på söndag« är en grandios wall of sound-opera.

Kjell Häglund

Filed under: Album #05+06, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: