JACKSON BROWNE
I’m Alive
Elektra/Warner 7559-61524
Folks förtjusning över att plötsligt kunna koppla Woody Allens privatliv till hans filmer, i det tveksamma ljuset av regissörens förhållande med Mia Farrows adoptivdotter, förvånade mig faktiskt. Jag hade alltid tagit för givet att det i Woodys pedantiska verk fanns ett besvärjt psykologiskt kaos. Det brukar ju faktiskt vara så.
Men det hjälper inte Jackson Browne. Nu har »I’m Alive« gjort honom till föremål för liknande skadeglatt skvaller, i skuggan av den polisanmälan för hustrumisshandel som Daryl Hannah lämnat in mot exmaken.
Det finns knappt ett amerikansk populärmagasin som inte ironiserat grovt över denna albumtitel den senaste månaden. Den vanligaste slutsatsen har varit att detta är artistens enda möjlighet att »gråta ut« offentligt, för i rätten kommer ingen att tro honom.
Detta är ingalunda första gången Jackson delar med sig av sitt privatliv på en pop-LP. Redan för tretton år sedan, på albumet »Hold Out«, beskrev han i smärtsam detalj känslorna efter sin första hustrus bortgång.
Tog man den skivan på dess bokstavligt dödliga allvar bör det inte ha förvånat att Browne därefter engagerade sig och sin musik politiskt. Det var en logisk tillflykt både för artisten och privatpersonen; att diskutera USA:s utrikespolitik i intervjuer för att slippa de plågsamma privata frågorna. Kärleken hade skadat honom och skrämt i väg hans kreativitet till ett lika brännande, men mindre personligt område. Men detta är Jackson Brownes återkomst till de privata sångerna, och att rubricera den »I’m Alive«, med ytterligare ledsagande låttitlar som »Sky Blue and Black« och »My Problem Is You«, är lika modigt som när Allen både parerade och trotsade skandalryktena genom att döpa sin film till »Husbands and Wives«.
Samma mod, och markering, finns i artistens val av medproducent: legendariske Scott Thurston från The Stooges, som slösade bort hela åttiotalet som bakgrundsfigur i The Motels. Detta är även hans stora återkomst. I varenda sång beskriver Browne dels sin kvinnas beständiga rörelse ifrån honom, dels sin egen otillräcklighet. En självrannsakande bekännelse som också tillåter både skamlösa sarkasmer (»jag oroar mig inte för ozonlagret eller vad Madonna hittar på härnäst, my problem is you«) och milda undanflykter (»me and the fool I’ve been, and the two of you«).
»I’ll Do Anything« bönar och ber med det lägsta av argument (»tänk på allt vi gjort tillsammans…«), men i den hisnande versen »I fly this airplane upside down/I walk out on the wing/To see you watching from the ground/I’ll do anything« djupnar perspektivet och det känns som Jackson verkligen går ut på en flygplansvinge för att få både sin kvinnas och sin publiks uppmärksamhet.
Intrycket förstärks av »Miles Away«, med överrumplande ekon av paisley underground och tidiga Plimsouls, från Scott Thurstons understödjande refrängvrål till det distorterade elorgelsolot som tas över av Scotts psykedeliska gitarregn av toner: Jackson Browne har inte omvandlat sin förtvivlan till så extravagant energisk musik sedan »Disco Apocalypse« 1980, och den här uteffekten på förstärkarna måste vara Jackson-rekord över huvud taget.
Men skivans nyckelnummer är »Too Many Angels«, vars egentligen tveksamma kombination av självömkan och förebråelse lyfts av en magisk kör i refrängen tills den når en närapå andlig nivå av förtröstan: akut kärlekssorg är inget man kan se nyktert på. Du får känna dig så här ömklig när det tagit slut. Gråt ut.
Kjell Häglund
Filed under: Album #05+06, Betyg 07, Kjell Häglund, JACKSON BROWNE, Kjell Häglund
Tidskriften POP revisited 