Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

Album: ONE DOVE – Morning Dove White

ONE DOVE

Morning Dove White

Boy’s Own/PolyGram 828 352

Det är först nu, efter att ha lyssnat på skotska trion One Doves debutalbum i en vecka, som pusselbitarna fallit på plats. Nu vet jag. Nu förstår jag hur nittiotalets popmusik låter.

Primal Screams »Screamadelica« och Saint Etiennes »Foxbase Alpha« var föregångarna. Men där Primal Scream var en smula för rock’n’roll och där Etienne var lite för smarta, lite för belästa, för att de flesta på allvar skulle lyckas ta dem till sina hjärtan, har One Dove, med sångerskan Dot i förgrunden, ställt sig precis mitt emellan dem. Och på så vis automatiskt hamnat flera meter framför dem.

För tillfället står de tre medlemmarna i One Dove där alldeles själva. Men jag tror inte de gör det speciellt länge. Snart kommer album med Sensation, Sabres of Paradise och Sub Sub, band som alla delar One Doves visioner och ambitioner.

Och det lär inte dröja länge förrän »den nya popmusiken« får ett alldeles eget artnamn, som de sedan får kämpa för att skaka av sig.

Rötterna är desamma som Gillespies och Stanley & Wiggs — house och annan klubbmusik, »Exile on Main Street«, reggaedub, filmmusik och sockersöta girlgroup-refränger.

Men One Dove har undvikit de få element som föregångarna hakat upp sig på. På »Morning Dove White« finns ingenting av Primal Screams Faces-ambitioner och inte heller något av Etiennes kitschiga sjuttiotalsreferenser. Det som gör One Doves debut så storartad är precis de komponenter som periodvis gjort — för att ta några exempel — Beatles, Rolling Stones, Stone Roses och Pet Shop Boys till perfekta, moderna poporkestrar. Alla har de haft aktuell soul- och dansmusik som utgångspunkt, de har placerat den i sin egen gråbleka, disigt brittiska poptradition och sedan lyckats göra något eget, något nytt, av det.

Dessutom låter One Dove fruktansvärt sexiga.

I en bättre värld skulle popsånger som »Fallen«, »Breakdown« och »Transient Truth« redan finnas i varje karaokemaskin, från Tokyo till Tegnérgatan, och Dot skulle redan ha fått ett dataspel uppkallat efter sig.

Andres Lokko

Filed under: Album #04, Andres Lokko, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: