PET SHOP BOYS
Very
EMI 789721
Inom den engelska popens mest uttalade gaykretsar förhåller man sig fortfarande med viss avvaktande ambivalens till Pet Shop Boys. Erasure, Jimmy Somerville och Boy George har alla vid ett eller annat tillfälle varit av åsikten att Pet Shop Boys borde tala öppet om sin homosexualitet.
Men jag betvivlar att någon av dessa artister någonsin kommer i närheten av ett album så uppenbart gay, och så självsäkert stoltserande med det, som detta.
Kanske är »Very« diskogenerationens första mogna homosexuella popskiva, för thirtysomethingbögar med stillsamma hemmaliv (eller för all del även för äldre distingerade heteromän med väldigt unga älskarinnor — hör deras kampsång i »Young Offender«!
Den tillgivne syntromantikern Chris Lowe har alltid gillat att jobba med semikontemporära standardljud — ju mer typiska« desto bättre; helst på en så tunn gräns mellan hippt och passé som möjligt. Men han har aldrig låtit så inspirerad rakt igenom ett helt album som här.
Hela skivan sjuder på samma europoppiga kokplatta, och sequencerslingorna löper som välkrattade grusgångar genom pophistoriebotaniska trädgårdar av lustfyllt begagnade ljud.
Singeln »Can You Forgive Her?« får en allt skarpare kontur av klassiker för varje gång man hör den, men är inte ensam om hitpotensen. Aldrig tidigare har Pet Shop Boys haft så många storartade popmelodier på ett och samma album; referenser som ABC:s »Lexicon of Love«, ABBA, Saint Etienne, Three Degrees och »Phantom of the Opera« åker rutschkana nerför varenda refräng. Med posen av en axelryckning blandas Carpenters och Motown, Bacharach och Ibiza, och inte ens den grova flirten med tuggummitechno i »Yesterday, When I Was Mad« får duon att tappa den glänsande kashmirtråden.
Mitt i Chris Lowes förföriska pelargång av sounds besjunger förstås Neil Tennant kärlekens mest sårbara, svaga och röstlösa, med sedvanlig oktaverad noggrannhet. Mest fascinerande är »Dreaming of the Queen«, där Tennant drömmer att drottningen och Lady Di kommer över på te för en låst sorgesång om världens alla chanslöst utplånade älskare.
»Very« är som en stor glittrande TV-studio, ett paraderande infotainmentprogram, skrymmande skurar av kamerareflexer och uppsminkade känslosvall. Den släcks ner och töms på folk efter femtio minuter, men med ett nytt, lätt tryck på »play«-knappen börjar showen om. Pet Shop Boys har en egen kabelkanal i popvärlden, och deras bästa säsong har just börjat.
Kjell Häglund
Filed under: Album #04, Betyg 08, Kjell Häglund, Kjell Häglund, Pet Shop Boys
Tidskriften POP revisited 