VAN MORRISON
Too Long in Exile
Polydor/PolyGram 519 219
Van Morrisons trogna fans, som är ganska många vid det här laget, väntar på varje livstecken från den stora mannen med penna och anteckningsblock i högsta hugg. När Van besökte Hultsfredsfestivalen för några år sedan gjorde han något som de fortfarande talar om — han log. Jo, det är sant, Van log. Plötsligt riktades hans mungipor uppåt. Jag såg det också. Vad jag också fick bevittna var effekten av hans välbefinnande, ett trekvartslångt extranummer bestående av glada, pubrockversioner av ett antal rockklassiker. Det var — vilket till och med de trogna fansen erkänner — fullkomligt värdelöst och framför allt meningslöst. Som genom ett trollslag var magin och mystiken bruten och Van var bara en gammal farbror som rockade sig igenom sin ungdoms favoritlåtar.
Och på »Too Long in Exile« gör han samma sak en gång till. Musikerna har fått honom att le och sedan har bandet fått rulla och Van wailar igenom Ray Charles »Lonely Avenue«, »Good Morning Little Schoolgirl«, sin egen Them-klassiker »Gloria« och någon meningslös lättlyssnad saxofoninstrumental.
Vans röst må fortfarande vara enastående, ingen kan göra fåniga Gremlins-ljud som Van och ändå få det att låta spännande och själfullt. Men ingen kan heller låta lika pliktskyldig som Van. Så fort han lämnar det han är bäst på — att berätta historier om bilturer på Irland, vilken sorts inlagd sill de åt till lunch och vad de spelade på radion just den där kvällen 1959 — så gör han bara sitt jobb.
Han går in i studion, spelar sina saxofonsolon, gör sina sångpålägg, packar ihop saxofonlådan och går ner till puben.
På »Too Long in Exile« hörs det för första gången på länge. Kanske just för att man för en gångs skull har möjlighet att jämföra med originalversionerna? Och att han, när han inte längre gömmer sig bakom sina svårtillgängliga grubblerier över den tid då rock’n’roll var något nytt och i det gränsland mellan sex och religion dit bara Van och ingen annan hittat, låter som vilken fryntlig pubrockare som helst.
Det var inte länge sedan Van spelade in några av sina starkaste låtar någonsin. »Coney Island« (från »Avalon Sunset«) och »In the Days Before Rock’n’Roll« (från »Enlightenment«). Två sånger som sammanfattar hela Vans nästan trettioåriga musikaliska och spirituella sökande. När det var avklarat fanns det inget annat att göra än att hylla dem han i alla år talat om i sitt skrivande. Några av dem betalade han tillbaka sin skuld till redan på »Hymns to the Silence«. Och på »Too Long in Exile« fortsätter han beta av dem. Kanske är det något Van är tvungen att göra innan han kan gå vidare?
Morrisons hyllande av sina idoler är nog bara ännu ett kapitel i den karriär som förhoppningsvis snart leder honom tillbaka in i mystiken.
Andres Lokko
Filed under: Album #03, Andres Lokko, Betyg 04, Andres Lokko, VAN MORRISON
Tidskriften POP revisited 