BUZZCOCKS
Trade Test Transmission
Essential/Musikservice ESS 195
»Ever Fallen in Love«, »Orgasm Addict«, »Everybody’s Happy Nowadays«. De tog namnet från en recension i Time Out av »Rock Follies« som slutade »get a buzz, cock«. Buzzcocks. De kom att bli ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. Som gjorde punkens bästa EP i och med »Spiral Scratch«. Som var det band som tillsammans med Jam, Clash, Undertones och Ramones betydde mest under punkeran.
Om Buzzcocks, från Manchester, går det att skriva väldigt mycket om, men det viktigaste för Stone Roses-generationen att känna till är att de i första hand var ett band som gjorde ypperliga singlar. Buzzcocks mest betydelsefulla album är inte något av de tre »riktiga«, Buzzcocks utan diskussion mest betydelsefulla album — och en absolut klassiker — är singelsamlingen »Singles Going Steady«. Alla brittiska popgrupper på åttiotalet hade den i sin skivsamling, fanzines tog sina namn från Buzzcocks-låtar och det fanns till och med grupper som var så besatta att de döpte sig efter kända Buzzcocks-bootlegs (tjena, Razorcuts!)…
Så det är med kluvna känslor jag lyssnar igenom det första nya material med de återuppståndna poppunklegenderna på tolv år. Sättningen 1993 är Pete Shelley och Steve Diggle »from the good old days«, samt de två nykomlingarna Tony Barber (Boys Wonder) och Phil Barker. Men om man förväntat sig att åldringarna numera skulle låta som ett pubrockband, så överraskar de åtminstone på första halvan. Det är nästan som om de bara varit nere och vänt på den lokala puben och nu kommit med en uppföljare till »A Different Kind of Tension«. Pete Shelley låter fortfarande som en kåt tonåring i målbrottet, körerna och låtarna känns dagsaktuella och man sitter och gör jämförelser med bakgrundssången på »What Do I Get« och gitarrmönstret på »Autonomy«, frimärkssamlaren i mig slickar sig om munnen… Så fenomenalt är det nu inte och mot slutet börjar det verkligen märkas att herrarna inte längre är några tonåringar. Dessutom har jag liksom på känn att jag antagligen av nostalgiska skäl överreagerar inför återkomsten av ett band man en gång hade en så intim kärleksaffär med. Och någon ny »Ever Fallen in Love« finns inte på albumet. Men ett gammalt frågetecken, det i »Whatever Happened to?«, har de i alla fall lyckats sopa undan. Och med sin popheder i behåll.
Terry Ericsson
Filed under: Album #03, Betyg 06, Terry Ericsson, BUZZCOCKS, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 