Prince
Sign o’ the Times [1987]
Producent: Prince Studio: Paisley Park Studios, Minneapolis # Paisley Park 25577
1993 fyllde Prince trettiofem. Han firade — precis som de flesta normalt funtade personer — med att byta namn till en fånig symbol som ingen vet hur man uttalar.
Enligt den fåniga symbolen själv hade ingen annan att göra med vad han kallade sig. Han drog en parallell till boxaren Cassius Clays beslut att döpa om sig till Muhammed Ali.
Den fåniga symbolen hade redan prytt omslaget till ett album 1992. Men i och med 1994 års »Come« tog han slutgiltigt död på sitt gamla namn. På omslagsfotot står han framför portarna till en gotisk katedral i Barcelona, som hämtad ur Tim Burtons filmatiseringar av Läderlappen. Bildens övre kant bär inskriptionen, dödsrunan, »Prince: 1958-1993«.
1978 var Minneapolis kortaste tonåring nitton år gammal och hade just övertalat Warner Brothers att låta honom spela in ett album där han skrev, sjöng, spelade, producerade och arrangerade allting själv. Hans skivbolag hade för säkerhets skull skickat dit en »exekutiv producent«, Timmy Vicari, för att se till att de inte hade slängt pengarna i sjön. Slutresultatet, albumet »For You«, blev inte den fingervisning på Prince genialitet som han själv väntat sig. Men första singeln från albumet, »Soft and Wet«, blev en succé — 350.000 sålda exemplar i USA — och förmodligen den enda anledningen till att han fick spela in fler skivor för Warner.
Uppföljaren hette kort och gott »Prince«. Det var ett passande namn. Inspelad under en intensiv femveckorsperiod, var det Prince egentliga debut. Där »For You« i mångt och mycket lät som en tidstypiskt popfunkig bagatell i samma anda som Brothers Johnson innehöll »Prince« allt det man än i dag förväntar sig av honom. Från omslagets baksida, där Prince naken rider på en bevingad häst, via »I Feel For You«, som senare blev en megahit med Chaka Khan, till låtar som »I Wanna Be Your Lover« och »Sexy Dancer«. Här handlade det bara om sex, sex och sex. Oavsett om han slog in det i renodlad funk, i poppig soul eller i sliskiga ballader så var allt en enda lång ursäkt för att sjunga om sex.
Grunden var lagd. Prince skivor blev bättre och bättre, hans besatthet av sex i alla dess former blev starkare och starkare och hans rättstavning allt sämre.
Till 1980 års »Dirty Mind« skrev han sin första renodlade rocklåt, »When You Were Mine«. På »Controversy« från året därpå gav han sig försiktigt in i politiska grubblerier med »Ronnie, Talk to Russia«.
Hans första dubbelalbum, »1999«, var en modern motsvarighet till Sly And The Family Stones »Stand!«. Det var samma livsbejakande dansfest som aldrig tog slut. Med ibland nästan irriterande lättnynnade poplåtar i electrofunkiga arrangemang. Fortfarande lika besatt av sex — »Don’t worry, I won’t hurt/I only want you to have some fun« — var det en timme av ren oförfalskad glädje.
Soundtracket till hans första film, »Purple Rain« (1984), är en av få värdiga uppföljare — kanske den enda — till David Bowies »The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars«. Samtidigt är det, under den gitarrgnisslande ytan, kolsvart soul. Prince sjunger bättre än någonsin och lyckas hela tiden göra stor soulmusik av simpla poplåtar och, om han har lust, simpla poplåtar av stor soulmusik.
Efter »Purple Rain« blev Prince artisteri för varje dag allt mer svårdefinierbart. På »Around the World in a Day« (1985) lekte han Lennon/McCartney, på »Parade« var han lika funkig som på »Dirty Mind« utan att för en enda sekund slarva bort popmelodierna. »Kiss« från »Parade« är det perfekta exemplet på hur Prince, och bara han, kunde kombinera sylvass, sexig funk med den sötaste popmelodi.
1987 års dubbelalbum, »Sign o’ the Times«, inleds med titelspåret. Över ett elektroniskt groove — som egentligen hör hemma på Sly And The Family Stones »There’s a Riot Goin’ On« — pratsjunger Prince om den värld han ser omkring sig.
»U turn on the telly
and every other story is tellin’ you
somebody died
Sister killed her baby
cuz she couldn’t afford 2 feed it
And we’re sending people 2 the moon
In september my cousin tried reefer
4 the very first time
Now he’s doing horse
It’s june«
De där sista två orden, »it’s june«, är de mest skrämmande Prince någonsin skrivit. Alla som i första hand sett Prince som en småväxt sexgalning med en sadistisk skräddare kryper, efter att Prince fraserat de där orden, ihop och smiter ut genom köksdörren.
Vi skickar folk till månen när människor svälter runt hörnet. Och vi har bara kommit halvvägs, det kommer att bli värre och värre. Det är ju bara juni.
Efter öppningsspåret vänder han på en femöring. »Play in the Sunshine« är lycklig, fullkomligt sprudlande popmusik om — vad annars? — sex; »Housequake« är obeskrivligt suggestiv electrofunk; »I Could Never Take the Place of Your Man« skulle kunna vara en Bruce Springsteen-låt från »Born in the USA« med en text som passat perfekt som extraspår på samma artists »Tunnel of Love«; »The Cross« påminner närmast om Lou Reed om han någon gång skulle bli frälst och börja spela smutsig gospel. Näst sista spåret på sista sidan, »It’s Gonna Be a Beautiful Night«, är inspelat live i Paris och man är plötsligt tillbaka på den där festen som började på »1999«. Den slutade inte där. När publikjublet tonas upp och Prince band, The Revolution, pumpar upp volymen verkar det som om partyt bara fortsatt hela tiden.
Och så har vi »The Ballad of Dorothy Parker« och »If I Was Your Girlfriend«. Två av musikhistoriens mest absurda popsånger.
»The Ballad of Dorothy Parker« är Prince version av The Beatles »Norwegian Wood«. Med den lilla skillnaden att Prince bytt ut Lennons knarkreferenser mot en underton av S&M. I »If I Was Your Girlfriend«, där hans sångröst låter mer Sly än någonsin, förhör han sin flickvän om hur deras förhållande skulle se ut om de bytte roller. Eller om bara han bytte roll. Eller om de kanske gick ännu längre.
Under »If I Was Your Girlfriend« i texthäftet står det »lead vocal by Camille«, ett av Prince alla alter egon som han — oftast av helt omotiverade skäl — lägger sig till med när han får lust.
Det finns de som hävdar att den Amyl Nitrate som spelar marimbas på Rolling Stones »Black Angel« från »Exile on Main Street« i själva verket är en pseudonym för en trettonårig Prince. Jag betvivlar att det stämmer, nej, jag vet ju att det inte stämmer. Men hade det varit sant skulle jag inte blivit speciellt förvånad.
De som gett Prince skivor den tid de behöver blir inte förvånade över något han gör. Inte längre. Inte efter »Sign o’ the Times«.
Andres Lokko
JIMI HENDRIX – Axis: Bold As Love 1967, Track 613 003
PARLIAMENT – Mothership Connection 1976, Casablanca NB 7022
PRINCE – Parade 1986, Warner 25395
Filed under: Andres Lokko, POP #10, Andres Lokko, Prince
Tidskriften POP revisited 