David Bowie
The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars [1972]
Producent: David Bowie och Ken Scott Studio: Trident Studios, London # RCA/Mainman SF 8287
DAVID BOWIE släppte sitt sista album 1980.
Tre år senare kom »Let’s Dance« och då var han inte längre vare sig David Bowie, Ziggy Stardust, Aladdin Sane eller The Thin White Duke. Han vara bara David Jones.
Efter 1980 års »Scary Monsters (and Super Creeps)« upphörde han med sitt musikaliska, konceptuella och personliga sökande och gick tillbaka till den rhythm’n’blues han älskat när han som en alldeles vanlig Jones växte upp i London under slutet av femtiotalet.
Och för första gången under Bowies artistiska resa resulterade det i musik så lättillgänglig, så färdigtuggad — av producenten Nile Rodgers — att han till synes över en natt omfamnades av hela världen. Ingen blev längre illa berörd av Bowie, det fanns inga skäl att avsky honom och därmed heller inga skäl att älska honom.
I början av åttiotalet reste jag flera gånger till London för att försöka hitta kärnan till varför popmusik var så oerhört viktigt för en tonåring från en Stockholmsförort. Jag var övertygad om att det var någonstans i London jag skulle hitta den. David Bowie kom ju därifrån. Varje gång hamnade jag på en liten bakgata till Regent Street. Den mörka gatstumpen, Heddon Street, finns fortfarande kvar. Och det händer fortfarande att jag slinker in där om jag råkar ha vägarna förbi.
Det är på Heddon Street Brian Wards omslagsfoton till »The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars« är tagna. Det är där den då tjugofemårige David Bowie poserar med gitarren över axeln, med vänster platåsko nonchalant vilande på en papperskorg.
Håret har han färgat brandgult; det är lika gult som neonskylten märkt med firmanamnet K. West, vars sken han står under. Skylten var redan stulen när jag hann till Heddon Street första gången.
Likaså var den röda telefonkiosken från omslagets baksida utbytt mot brittiska Telecoms åttiotalsmodell.
»The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars« var Bowies femte album. Redan de tidigare skivorna indikerade hans musikaliska rastlöshet. Första albumet var en urbrittisk music hall-pastisch i Anthony Newleys fotspår, ett bitvis perfekt soundtrack till Joe Ortons mest absurda pjäser. Vid inspelningen av nästa album, som innehöll hans första hit, »Space Oddity«, träffade Bowie för första gången gitarristen Mick Ronson, producenten Tony Visconti och batteristen Mick Woodmansey. I ett förvirrat ögonblick bestämde de sig för att starta ett band. De kallade sig — passande nog — för Hype.
Men det tog inte lång tid förrän Bowies enorma ego förvandlat gruppen till ett anonymt kompband. Nästa skiva, »The Man Who Sold the World«, var ett udda sidospår, en misslyckad prototyp till det än mer misslyckade Tin Machines hårdrock med konstnärliga övertoner.
Från det albumets pretentioner var steget till »Hunky Dory« långt. Men på bara ett och ett halvt år gick Bowie igenom ett antal artistiska metamorfoser, lika många som under resten av sjuttiotalet.
»Hunky Dory« var en schizofren prototyp till »Ziggy Stardust«. I låtar som »Changes« och »Oh! You Pretty Changes« presenterar Bowie subtilt allt det som fullföljdes på »Ziggy Stardust« — sexuell ambivalens, artistisk personlighetsklyvning och popsångaren som ett warholskt konstverk.
Samtidigt var några sånger på »Hunky Dory«, framför allt de plågsamt personliga »Quicksand« och avslutande »The Bewlay Brothers«, Bowies första och sista lyckade uppgörelser med hans — fortfarande hemligstämplade och mytomspunna — familjeförhållanden.
»Ziggy Stardust« väntade ivrigt runt hörnet med hårfärgningsvätska, lila platåskor och glittrigt utsvängda kroppsstrumpor i guldlam.
Tillsammans med managern Tony De Fries och det band som han redan spelat med sedan 1969, som nu kompletterats med basisten Trevor Bolder, hade Bowie inlett förarbetet. Ett antal intervjuer där han påstod sig vara homosexuell genomfördes. Man måste komma ihåg att det här bara var några få år efter att homosexualitet hade blivit lagligt i England. Och det var fortfarande något man pratade väldigt tyst om. Något som Bowie i en enkel handvändning utnyttjade till sin fördel.
»The Rise and Fall of Ziggy Stardust« släpptes. Det var ett prefabricerat konceptalbum om en rockstjärna, Ziggy, vars uppgång och fall var löst baserat kring den amerikanska sångaren Vince Taylors öde. En bortglömd figur som Bowie hade träffat i London några år tidigare och då, enligt myten, genast fått idén till Ziggy Stardust.
Hippie-idealen från »Space Oddity« var borta, hårdrocken från »The Man Who Sold the World« var spårlöst försvunnen och den personlighet som präglat »Hunky Dory« var ersatt av en ironisk och, förmodligen just därför, skrämmande rock’n’roll-historia i dagboksform, berättad av Ziggy Stardust.
Det är så väl genomfört att ingen, inte ens i dag, riktigt kan sätta fingret på hur mycket Bowie själv trodde på det han sjöng. Hur mycket som bara var trams och hur mycket som var önskedrömmar, gömda bakom en satirisk fasad, som gick i uppfyllelse.
Ziggy Stardust var — enligt honom själv — en välhängd tiger på vaselin med kritvit solbränna, instängd i en kosmisk jive där alla kidsen dansade boogie nedanför scenen.
Och i sista spåret, »Rock’n’Roll Suicide«, var Ziggy gud, varken mer eller mindre.
I dag, 22 år senare, är det Bowies sångröst, hans kaxigt brittiska uttal och framför allt de elva fulländade popsångerna — alla, med undantag för en cover av Ron Davies »It Ain’t Easy«, skrivna av Bowie — som är det väsentliga. I förgrunden viner hela tiden Mick Ronsons melodiöra gitarr som främsta orsak till musikens tidlöshet.
Med »The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars« både grundade och dödförklarade David Bowie glamrocken. Och flirtandet med androgynitet och asexualitet utgör fortfarande en av de största skillnaderna mellan brittisk och amerikansk popmusik.
Till skillnad från skivan — men likt omslagets neonskylt och telefonkiosk — så finns inte David Bowie längre. Han är sedan länge en mätt anakronism, lika ointressant som Arnold Corns, det arbetsnamn Bowie lekte med innan han bestämde sig för att Ziggy Stardust nog lät lite bättre.
Andres Lokko
DAVID BOWIE – Hunky Dory 1971, RCA SF 8244
LOU REED – Berlin 1973, RCA APL 1 0207
SUEDE – Suede 1993, Nude 1
Filed under: Andres Lokko, POP #10, Andres Lokko, David Bowie
Tidskriften POP revisited 