Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Album: VAN MORRISON – The Healing Game

VAN MORRISON

The Healing Game

Exile/PolyGram

»Det hörs allt klarare och närmare! jublade Råttan. Nu måste du absolut höra det! Ja, äntligen! Jag ser att du hör!

Andlös och som träffad av blixten slutade Mullvaden upp att ro i samma ögonblick som denna ström av smältande toner grep honom som en svallvåg och uppslukade honom. Han såg tårarna på sin kamrats kind, sänkte huvudet och förstod.«

(Kenneth Grahame, 1908)

»Det Susar i Säven«, »The Wind in the Willows« på engelska, är en trevlig barnbok om livet bland några smådjur vid en flod någonstans i England för länge, länge sedan. Den handlar om ett gäng verbala däggdjur som har kläder på sig. En mullvad i tajt blå modkostym, en råtta — med det tramsiga smeknamnet Råttentott — som gillar tweedkavajer, ett gäng nakna uttrar, en korkad padda i monokel och en grävling som har ett schyst bibliotek, men som gillar att bjuda små igelkottspojkar på gröt. Vilket vore helt okej om det inte vore så att de bara har halsdukar på sig när de knackar på hemma hos farbror Grävling.

Man ska alltid ställa sig tveksam till undertexten i barnböcker. Och just tunnklädda igelkottskillar som hänger med betydligt äldre grävlingar är en tydlig varningssignal.

Men det finns ett kapitel i Kenneth Grahames bok som jag aldrig tröttnar på, som har väldigt lite med resten av boken att göra. På svenska heter kapitlet »Flöjtblåsaren vid morgonrodnadens portar«, »The piper at the gates of dawn« på engelska.

Det är en av de vackraste texter som skrivits om musik. När unga brittiska författare i dag försöker beskriva acid house-scenen och sin första ecstasytripp är det egentligen exakt det Kenneth Grahame skrev 1908 som de vill fånga. Grahames saga handlar — som en Disneyversion av sirenernas lockande sång i »Odyséen« — om två småkorkade pälsdjurs möte med Pan och den musik han använder för att locka dem till sin ö. Men språket, beskrivningen av en smått efterbliven mullvads möte med den vackraste mest besjälade musik han hört, som får honom att glömma allt annat, som försätter honom i extas och som i det ögonblick den upphör tvingar tillbaka honom till mullvadars alltför närsynta vardag, är musikjournalistik när den är som allra starkast.

Syd Barrett tyckte det och uppkallade Pink Floyds första album efter just det kapitlet i Grahames bok. Och Van Morrison har skrivit en låt med samma namn till »The Healing Game« där han bara rabblar strofer om mullvadens och Råttentotts möte med den gudomliga musiken.

Egentligen är det konstigt att han inte gjort det förr, för är det någon vars musik Grahame omedvetet skulle kunna beskriva är det just Vans »Astral Weeks« eller någon annan av de drygt femton omistliga album han spelat in under de senaste trettio åren.

Men Vans tolkning av Grahames mästerliga text är bara tom, han försöker återkalla den där musan som tidigare fått honom att tala i tungor. Det går inte, ingenting hjälper.

Han gungar på med sina vänner som han gungat med ganska länge — alldeles för länge — vid det här laget. Georgie Fame är där med sin tramporgel, Brian Kennedy förstås och de andra polarna från den lokala puben. Att The JB:s legendariska saxofonist Pee Wee Ellis är med och gungar hjälper inte så mycket det heller.

Att »Sometimes We Cry« är den första poptext sedan Dexy’s Midnight Runners »Come on Eileen« som nämner Johnnie Ray gillar jag, men det gör inte musiken bättre. Det är småputtrigt och trevligt, de verkar ha haft kul i studion och till omslagsfoton klädde de ut sig till The Blues Brothers. Toppen, Van.

I titellåten, som avslutar albumet, finns det ögonblick då Van Morrison just ska till att hitta tillbaka till den extatiskt keltiska soul som bara han vet varifrån den kommer. För det är ju fortfarande bara Van — och i viss mån Kevin Rowland — som någonsin lyckats överföra den elden till vinyl. Men de ögonblicken är alltför få på »The Healing Game«.

Kenneth Grahame skrev sagorna i »Det Susar i Säven« till sin son, Alistair, som vid tjugo års ålder blev överkörd av ett tåg i Oxford och dog. Kenneth Grahame skrev aldrig några fler böcker efter det. Det är möjligt att det finns något Van Morrison kan lära sig av den lilla historien, även om det kanske vore en smula drastiskt att föreslå att han borde bli överkörd av ett tåg i Oxford.

Andres Lokko

Filed under: Album #23, Andres Lokko, Betyg 03, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: