JONATHAN RICHMAN
Surrender to Jonathan
Vapor/Warner
»Does humour belong in music?«, frågade sig Frank Zappa och svaret är givetvis ja. En annan gammal sanning säger att det sällan eller aldrig är den förment roliga musiken som verkligen betyder något. Det måste finnas ett allvar, eller åtminstone ett tydligt behov att uttrycka något, i botten.
Av någon anledning är det fortfarande många som bara ser Jonathan Richman som en »kul kille« med roliga låtar om glassgubbar och djur som festar loss i skogen. Och visst, han är kul, och självklart är låtar som »Ice Cream Man« och »Party in the Woods« skrivna för att vara roliga. Men Richman skriver inte om glassgubbar för att det är en helcrazy idé att sjunga om glassgubbar utan för att det är helt naturligt för honom att göra det. Precis som det är naturligt för honom att sjunga om insekter, små dinosaurier eller de egna husgudarna Velvet Underground.
Eller, för den delen, att vilja vara viktig för någon men kanske känna hopplösheten och i stället önska henne långt in i mörkret. För efter en finurlig, »kul« låt låter Richman gärna svårmodet och frustrationen flöda. Och ofta är det omöjligt att avgöra var det ena börjar och det andra slutar. Som i »Not Just a >Plus One< on the Guest List Anymore« på den här skivan, där hon lämnar honom för att skaffa sig ett eget liv, trött på att leva i skymundan, trött på att vara »+1« på gästlistan till varje konsert. Det är en oerhört bra bild, åtminstone för alla som någon gång stått på en gästlista.
Richmans första album på Neil Youngs etikett Vapor är annars en ganska typisk »Jo Jo«-platta. Här finns halvakustisk femtiotalsrock enligt minimalistiskt Velvet Underground-koncept och den väldokumenterade fascinationen för franskt dragspel och spanska gitarrer. Det mesta skulle faktiskt kunna vara inspelat när som helst under hans drygt tjugoåriga karriär. Plattan rymmer också några nyinspelningar, som den instrumentala »Egyptian Reggae«, Richmans enda och tämligen osannolika hit från 1977, fyra år gamla »I Was Dancing in the Lesbian Bar« och »To Hide a Little Thought« från fjolårsalbumet »You Must Ask the Heart«. Förmodligen vill Richman ge dessa låtar en chans till när han äntligen har ett storbolag bakom sig och kanske, kanske kan lyckas hitta ut till en större publik. Det är förståeligt eftersom det är strålande låtar, fast lite trist för Richmans lilla men ack så hängivna fan-skara som redan har låtarna på andra plattor.
Vi får å andra sidan tämligen omistliga galenskaper som »Rock’n’roll Drummer Straight From the Hospy-Tel« och den fina »Surrender« med några tänkvärda ord om kärlekens villkor.
Håkan Steen
Filed under: Album #20, Betyg 07, Håkan Steen, Håkan Steen, Jonathan Richman
Tidskriften POP revisited 