WU-TANG CLAN
Wu-Tang Forever
Loud/BMG
»This ain’t no fashionshow/This is hip hop«. [»Triumph«, Wu-Tang Clan, 1997]
Det ursprungliga 36 Chambers har stängt.
The RZA, Wu-Tangs Brian Wilson, har flyttat ut ur sin legendariska källarstudio på Staten Island till en villa på andra sidan floden i New Jersey.
The Wu-Mansion har han döpt huset till. Och på omslaget till »Wu-Tang Forever« står han både som producent (under namnet The RZA) och som en av skivans tre exekutiva producenter (under sitt riktiga namn Robert Diggs).
Genom att anamma nya namn har Wu-Tang, med en logik hämtad från serietidningarnas värld, i en enkel handvändning skrivit om sin bakgrund. I The Wu-Mansion kan de vara precis vad de vill. De har ju inte bara de pseudonymer vi är vana att höra. Method Man kallar sig numera lika ofta för Hott Nikkels eller Johnny Blaze. Och givetvis har de fortfarande de namn som faktiskt står på deras körkort och personbevis att vända sig till om fantasin skulle sina. Men det lär dröja ett tag.
Än så länge är det bara The RZA som låter Robert Diggs spela en biroll på »Wu-Tang Forever«.
»Wu-Tang Forever« innehåller drygt två timmar musik med ett av världens största rockband — jag tror faktiskt att vi kan kalla dem för det, utan att någon längre höjer ett ögonbryn.
Och albumet är ganska uppenbart uppföljaren — »the second coming« — till 1993 års »Enter The Wu-Tang«, mer än det är en fortsättning på medlemmarnas »solo«-skivor.
Produktionen i stort är mindre konsekvent än på något av de andra RZA-producerade albumen. Men de karakteristiskt klinkande piano- och keyboard-snuttarna är kvar och finns med på nästan alla dubbelalbumets 29 spår.
Detta hip hopens »Sandinista« är mer återhållsamt producerat än jag väntat mig. I jämförelse med »Ironman« och »Liquid Swords« är det bitvis riktigt okomplicerat. Men det är också fragmenterat och medvetet slarvigt redigerat. Låtar tonas mitt i verser som just verkar vara på väg att lyfta låten till nya höjder. Samplingarna från The RZA:s omtalade samling med all världens kung fu-filmer är lika tuffa som alltid, men färre än väntat. Dessutom används de inte lika effektivt för att rama in historierna. The RZA:s grepp verkar ha varit att gå i motsatt riktning än vad jag hade väntat mig efter »Ironman«. Jag trodde hans ljudkollage skulle bli mer och mer filmiska.
Efter en fiktiv dödsskjutning i inledningen till »The City« lägger The RZA det Morricone-lika stråkarrangemanget som en ödesmättad filt över klanens rappare, som sjunger strofer ur Stevie Wonders »Living For the City« medan stråkarna mal vidare, till synes högre och högre för varje vers. Men lika ofta tar RZA ett steg tillbaka och låter sina marionetter slåss om mikrofonen bäst de vill.
Det räcker ganska långt det med. Men de individuella medlemmarnas personligheter ges sällan lika stort utrymme som tidigare. Som på Method Mans mörka, maniska »Tical«, Ol’Dirty Bastards vansinnestur genom »Brooklyn Zoo« på »Return to the 36 Chambers«, Chef Raekwons välregisserade gangsterdrama på »Only Built 4 Cuban Linx«, GZA:s sci-fi-version av New Yorks bakgator på »Liquid Swords« och Ghostface Killahs »Ironman«, ett album som visade att Ghostface, trots sitt namn. var Wu-Tangs mest personliga historieberättare och poet.
De sista spåren på »Ironman«, i synnerhet den rörande »All That I Got Is You«, var Wu-Tang som allra bäst. Där lyckades RZA skapa unik musik av uråldriga soulmelodier, obskyra filmsamplingar och moderna beats. Utan att man för ett ögonblick slutade lyssna på Ghostface Killahs historier från sin uppväxt.
På »Wu-Tang Forever« är klanens nio ordinarie röster en smula oproportionerligt representerade. De få gånger Dirty Bastard öppnar munnen framstår han som klanens största personlighet, men det är bara för att han skriker högre än alla andra, för att hans röst — och falska försök att utgöra en hel doo wop-kör på egen hand i »Dog Shit« — är så distinkt och bryter ned allt motstånd med sitt vansinniga horrocorevibrato. Och han verkar göra det med Timberland-kängorna i avloppsvattnet i någon kloak långt under RZA:s kammare dit han flyttat sedan hans paranoia fått honom att tro att CIA har satt mikrochips i våra tinningar och tänker ta livet av Dirty så fort de lokaliserat honom.
»For Heavens Sake« är albumets starkaste spår — och kanske det intressantaste stycke musik The RZA hittills har skrivit och arrangerat — och dessutom ett av de första spåren på den första CD:n. När man, nästan två timmar och tjugofem låtar senare, nått fram till det sista spåret på den andra CD:n är det fortfarande »For Heavens Sake« som etsat sig fast, som är svårast att bli av med. De speedade barnkörerna, musiken som svajar till som dåliga batterier i en walkman. Men en gnisslande fiolbåge fortsätter envetet spela en spöklik melodi, oberörd av hur rösterna, de irriterande skräckfilmsrytmerna och allt annat omkring dem håller på att kantra. I bakgrunden mässar oidentifierbara klanmedlemmar »wu-tang, wu-tang, wu-tang«.
Det är här The RZA är som bäst. Det är här han visar att han är hip hopens största musikaliska arrangör och innovatör sedan bröderna Schocklee i The Bomb Squad.
RZA:s soloalbum är fortfarande planerat att släppas i slutet av 1997. Hur det kommer att låta är det ingen som vet. Men inte förrän den dag han bestämmer sig för att omvärlden är redo för det upphör »Wu-Tang Forever« — detta hip hopens »Sandinista« — att dissikeras, diskuteras och ständigt omvärderas.
Andres Lokko
Filed under: Album #25, Andres Lokko, Betyg 07, Andres Lokko, Wu-Tang Clan
Tidskriften POP revisited 