JAMIROQUAI
Travelling Without Moving
Sony S2
Jason Kaye, sångare i brittiska Jamiroquai, har mer än en gång anklagats för att vara en skenhelig världsförbättrare och populist. Det sägs att han i radiointervjuer propagerade mot valfångst, regnskogsavverkning och konsumtionssamhällets vanvett, medan hans nyinköpta dollargrin gick på tomgång ute på gatan.
Hans försök att förändra världsläget må vara äkta eller inte; min privata lilla värld förändrades i alla fall en smula när jag hörde Jamiroquais debutsingel »When You Gonna Learn« första gången. Inte bara för att det var en fantastisk låt, utan för att någon påstod att sångaren lät så otroligt lik Stevie Wonder.
Jag kunde inte förstå hur det där hängde ihop, Jason Kaye hade i mina öron mycket lite gemensamt med den där blinde elpiano-terroristen som med »I Just Called to Say I Love You«, förpestade alla skoldiscon i mitten av åttiotalet.
Det var Jamiroquai som öppnade dörren för mig till Stevie Wonders sjuttiotal, och jag vill påstå — utan att för den skull förringa kampen för blåvalens existens — att de på så sätt är världsförbättrare, om än i liten skala.
De senaste åren har inte Jamiroquai lyckats göra någonting som griper tag i mig på samma sätt som deras tre första singlar. Ändå är andra albumet »Return of the Space Cowboy« långt ifrån någon dålig skiva, och det är egentligen inte nya »Travelling Without Moving« heller. Med singelspåren »Virtual Insanity« och »Do You Know Where Your Coming From«, det senare en lyckad fusion mellan sprittande soul och poppig drum’n’bass, bevisar Jamiroquai att de fortfarande kan skriva fenomenala poplåtar.
Men det finns ytterligare dussinet låtar på »Travelling Without Moving«, och flertalet lider akut brist på både kraft och vitalitet.
Jamiroquai lotsar oss ledigt mellan reggae i »Drifting Along« och hetsig space-disco i »Cosmic Girl«, över soul, funk och latin i »Use the Force«, men det går inte att bortse från den känsla av liknöjdhet som vilar över plattan.
Jag tror inte att det är min upptäckt av Stevie Wonder som är förklaringen till att jag numera tycker att Jamiroquai låter så präktiga och välmående; när jag lyssnar på »Too Young to Die« i dag känns den fortfarande som en av nittiotalets bästa singlar, medan »Alright« och »Everyday«, två av de bättre låtarna på »Travelling Without Moving«, framstår som bleka och blodfattiga i jämförelse. Nu för tiden gör Jamiroquai skvalmusik med kvalitet, perfekt som extra tilltugg på förfesten, men inte särskilt mycket mer.
Hanna Åberg
Filed under: Album #20, Betyg 06, Hanna Åberg, HANNA ÅBERG, Jamiroquai
Tidskriften POP revisited 