BILLY BRAGG
William Bloke
Cooking Vinyl/Kommunikation
Jag behöver egentligen större utrymme än en recension för att förklara vad Billy Bragg har betytt för mig.
I slutet av hans spelning i ett alldeles för litet tält i Roskilde för elva somrar sedan sjöng han Internationalen som vore den skriven av bröderna O’Neil i The Undertones. Innan han sjöng den låtsades han att Joe Strummer satt instängd i hans förstärkare likt anden i Aladdins flaska. Alldeles för länge försökte Bragg gnida på sin förstärkare för att Joe skulle komma fram. Det gjorde han inte. Joe Strummer var i och för sig också i Danmark just då, men satt i sitt hotellrum i Köpenhamn och funderade förmodligen på varför han fortsatte kuska runt med spillrorna av det där bandet som just hade sparkat Mick Jones.
Men Bragg fortsatte gnida på sin förstärkare. Och i nästan samma andetag lyckades han förklara för oss varför de som påstår att socialismen skulle vara en utopi har fel. Fråga mig inte hur han gjorde det. Han bara vände på en femöring, skratten fastnade i halsen och under allvarlig tystnad sträcktes knytnävar upp i luften i en gemensam manifestation för rättvisa och syskonskap där Thatcher fick representera Europas samlade högerledare.
Japp, popmusik kan förändra.
Jag tror att alla som trängde in sig i det där tältet aldrig har besökt en vallokal efter det utan att tänka på Billy Braggs ord och texter den där kvällen i Danmark.
Och så fort Internationalen var över, innan jublet tystnade hade Billy redan börjat gnida på sin förstärkare igen och ropade efter Joe.
Det var ett sådant där sällsynt möte mellan politiskt väckelsemöte, stand-up comedy och passionerad popkonsert som gick rakt in i hjärtat. Alla sinnen var med precis hela tiden. Allt tack vare Billy Braggs protestsånger, hans humor, intelligens och omåttliga kärlek till och tro på mänskligheten.
Jag tror att Alphaville, Indochine eller någon annan tysk eller fransk barnpopcombo spelade samtidigt. På stora scenen.
Jag minns att jag pratade med Billy Bragg när han nästa dag promenerade omkring ute bland publiken med sin gitarr över axeln. Jag tror att jag bara ville tacka för att han var så in i helvete bra, medan jag sköt fram jackkragen där jag fäst en röd stjärna som jag så gärna ville att han skulle säga något om.
Några år senare kändes det lite fånigt att ha inbillat sig att en liten badge på jackan skulle förändra något. Och vad skulle Billy Bragg säga om det som han inte redan sagt från scenen?
Men elva år senare, på inledningsspåret på hans första album på över fem år, gör Billy samma sak själv. Fast till en vackrare melodi.
Billy har hållit sig borta från popmusiken för att ägna sig åt sin familj och sin nyfödda son. Och det låter som att han fått dåligt samvete, att han inte riktigt tycker att han dragit sitt strå till stacken på sistone, när han i »From Red to Blue« berättar om män som i hans situation så lätt tappar sin ungdoms ideal och alla de drömmar de haft om en bättre och rättvisare värld. I första versen förstår han dem nästan, tre minuter senare föraktar han dem. Precis som han alltid har gjort. Det är då jag minns hur mycket Bragg har betytt, hur mycket jag har saknat honom.
Men där finns också en undertext där Bragg kräver upprättelse — han vill ju genast berätta för oss att han har den röda stjärnan kvar på kavajslaget och att han fortfarande menar det. Det är då jag känner igen mig själv från Roskilde, och incidenten känns inte fullt lika fånig längre.
Det har dröjt lika länge mellan hans förra album, »Don’t Try This At Home«, och »William Bloke« som mellan »The Stone Roses« och »The Second Coming«. Har någon märkt att han varit borta? Vi är ju kanske inte riktigt lika många som har väntat.
Men när Billy inleder »King James Version« med raden »he was trapped in a haircut he no longer believed in« känns det storartat att ha honom bland oss igen.
Texterna är överlag mer mångfacetterade än tidigare, det är egentligen bara i »Northern Industrial Town« och »A Pict Song« som han ställer sig på scenen med bara elgitarren och sin röst för att protestera mot orättvisor som han gjorde i »Days Like These« eller »Between the Wars«.
Första singeln, »Upfield«, handlar om hans återfunna »socialism of the heart«, för det är ju där den sitter, inte på kavajslaget. Och musiken är soulig pop med ett Motown-beat och sprudlande blås. Dessutom har hans röst blivit bättre. Han sjunger till och med en hel låt i falsett (»Sugardaddy«) och det är samma fest som det alltid har varit att lyssna på texterna som hela tiden pendlar mellan politikens allvar, kärlek och hans väldigt personliga humor.
I »Everyone Likes You Babe« har han utvecklat en enkel formulering till en text med vändningar värdiga en ung Tom Waits.
Och så kan jag inte låta bli att le igenkännande när han på sin oefterhärmliga Londondialekt rimmar »stait« med »hait« och sjunger om tårarna i Florence Ballards ögon.
När hans generationskamrater sedan länge lämnat politiken bakom sig för något annat — Weller för boogierocken, Everything But The Girl för drum’n’bass och Morrissey för vad det nu är han håller på med — är Bragg i dag ganska ensam om att stolt ihärda sin politiska övertygelse, sin tro på folkmusiken och den simplaste soulpop.
Billy Bragg har popvärldens största hjärta. Vi behöver honom just nu mer än någonsin och »William Bloke« är det varmaste och mest älskvärda album jag kommer att spela sönder under resten av det här året.
Andres Lokko
Filed under: Album #20, Andres Lokko, Betyg 08, Andres Lokko, BILLY BRAGG
Tidskriften POP revisited 