ROBYN
Robyn Is Here
Ricochet/BMG
Kommer någon ihåg Debbie Gibson? Hon var en tonårig amerikanska som skrev, producerade och arrangerade sina låtar alldeles själv. Nu var det inte främst hits som »Electric Youth« som utgjorde fundamentet för hennes berömmelse, utan snarare det faktum att hon ju var »så ung«. Hennes låga ålder gjordes till något slags självändamål och räckte tydligen till för att rättfärdiga utgivandet av hennes tämligen valhänta popdiscokompositioner.
I dag har Debbie paserat tonåren och är följaktligen bortglömd, och har reducerats till att tjäna som ett, åtminstone i min bekantskapskrets, omåttligt lustigt och löjligt internskämt — »Vem är tidernas största entertainer?« »Debbie Gibson, såklart!«.
16-åriga Robyn upptäcktes av och tog enligt egen utsago knäcken på Meja i Legacy Of Sound för ett par år sedan, och har under det senaste året flitigt figurerat i media som ett svenskt svar på Brandy, Aaliyah eller någon annan av de amerikanska soulstjärnskott som ännu inte blivit torra bakom öronen. Vad gäller Robyn, så säger någonting mig att en jämförelse med redan nämnda Debbie Gibson är mer adekvat än en med Brandy och Aaliyah, vilka till skillnad från Robyn och Debbie har betydligt mer än sin låga ålder att stoltsera med.
Robyns debutplatta är blygsamt betitlad »Robyn Is Here« och uppenbarligen förväntas man brista ut i ett »äntligen lite hederlig, svensk swingbeat!« och skatta sig lycklig vid tanken på att Sverige och svenskarna äntligen hakat på trenden så att man slipper köpa skumma, utländska skivor och i stället kan mata CD-spelaren full med R&B lika svensk som pitepalt och surströmming. Men, precis som låg ålder i swingbeatsammanhang inte är ett självändamål, är inte det att något är svenskt detsamma som att det är bra.
Sett ur ett sociologiskt perspektiv är swingbeat, per definition, en genuint amerikansk företeelse och om förflyttningen till en scen som i mångt och mycket är en diametralt motsatt sådan — i detta fall den svenska — ska lyckas, så måste den genomföras på ett känsligt och intelligent sätt. Robyn har inte vuxit upp i Bronx eller Queens, hon kommer från söder i Stockholm och då blir det liksom bara löjligt att på blodigt allvar försöka framstå som en kaxig och »gatusmart« homegirl med massor av attityd. Om man drar ihop perspektivet till att endast gälla det musikaliska, så är swingbeat en genre som är välsignad med lysande låtskrivare och producenter som Dallas Austin, Sean »Puffy« Combs och D’Angelo. Inte heller på denna punkt förmår plattan matcha sina amerikanska förebilder, produktionen är tunn, plastig och blodfattig.
Robyns debutsingel »You’ve Got That Somethin’« har förvisso en riktigt catchy refräng, och om resten av melodierna hållit samma standard hade betyget blivit högre. Det är emellertid inte bara låtmaterialet som brister, det är hela försöket att göra svensk-swingbeat-på-amerikanska-fast-ändå-på-svenska som i Robyns tolkning faller fullständigt platt till marken.
Om albumet hade varit en medveten och uttalad swingbeat-pastisch hade bedömningen blivit helt annorlunda. DA hade man kunnat flina åt en låttitel som »Bumpy Ride«, man hade kunnat uppfatta Robyns synliga Calvin Klein-troslinning som en ironisk och lekfull blinkning åt hela den klädkod som utmärker scenen och man hade framför allt skrattat sig fördärvad åt textrader som »Do you know what it takes to love me?« och »I need a man who can do me right«. Det problematiska är bara att det är meningen att det här ska vara på riktigt.
Robyn har en hygglig röst; hon är tonsäker, hon har ett med svenska mått mätt mycket bra uttal och hon verkar ha snappat upp de grundläggande reglerna för hur man sjunger soul. Här finns de väntade vokala utflykterna upp- och nerför registret, variationer på ordet »baby« (bejbibejbibejieahjeah), lite halvhjärtat wailande och tydligt hörbar andhämtning. Men, med det synnerligen mediokra låtmaterial som utmärker »Robyn Is Here« är avsaknaden av en ordentlig soulröst alltför tydlig, och i jämförelse med bland annat jämnåriga Monica Arnold och hennes strålande album »Miss Thang« står hon sig slätt.
Det är inte omöjligt att Robyn skulle växa som sångerska i händerna på en riktigt bra producent, och med material av exempelvis Eric Gadd, som hittills är den ende svenske artist som med engelskan som uttrycksmedel lyckats göra ett bra swingbeat-album.
Med undantag för nämnda »You’ve Got Something« är låtarna på »Robyn Is Here« baktunga och enformiga, och skivans absoluta lågvattenmärke nås med »Do You Really Want Me«, där Robyn sjunger en melodi som är obehagligt lik den där »na-na-na-na-na-naa-naa du kan inte ta mej«-visan som i alla tider skanderats på skolgårdar runt om i riket, och där hennes sång backas upp av en maffig… tja, smurfkör.
Jag är fullt medveten om att Robyns R&B i Sverige kommer att sälja mer än Brandys, Monicas och Aaliyahs fantastiska debutalbum tillsammans. »Robyn Is Here« kommer att köpas och förmodligen uppskattas av människor som inte orkar leta bortom Topp 20-listan, som upphöjt devisen »Köp svenskt!« till en livsfilosofi och som aldrig kommer att höra och ännu mindre förstå skillnaden mellan Dallas Austin och Denniz Pop.
Alla andra uppmanas att söka i den flodvåg av fantastisk soulmusik som väller in från andra sidan Atlanten, eller, om det nu är soul på svenska man fikar efter, lyssna på Lisa Nilssons bitvis briljanta »Himlen runt hörnet«-album, eller ännu hellre, Mauro Scoccos swingbeatflirt på »28 grader i skuggan« från i fjol.
Anna Hellsten
Filed under: Album #15, Anna Hellsten, Betyg 03, Anna Hellsten, Robyn
Tidskriften POP revisited 