IRMA SCHULTZ
Andas fritt
Columbia/Sony
I somras vaknade jag en morgon av P3:s »Morgonpasset« på klockradion. Programledaren var mitt uppe i en intervju med Tommy Nilsson och undrade om Tommy hade haft Pripps reklamfilmer i bakhuvudet när han skrev »Dina färger var blå«. Jag var nyvaken och lite mosig i huvudet, men jag hörde ändå att Tommy svarade ja.
Man borde förstås inte erkänna det så där plumpt som Tommy gjorde på radio. Men han lyckades med sitt svar säga en hel del om den alternativa genre som kallas »svensk musik på svenska«.
Nu, när den svenska albumlistan delats upp i små genrer som aldrig möts, har ju »svensk musik på svenska« vänt upp och ner på begreppen. Det som traditionellt ansetts vara alternativt — engelsk indie, techno, amerikanskt oväsen, metal och rap — har sedan länge toppat både Tracks- och albumlistor. De som gått in för rap bryr sig sällan om Oasis, de som diggar Soundgarden är sällan de samma som vibbar in The Prodigy.
Och de som hängett sig åt »svensk musik på svenska« behöver sällan snegla åt något annat håll. Deras behov tillgodoses ganska väl för ögonblicket. Det fanns en tid då de kallades »allätare«, de hade »bred musiksmak« och de använde topplistan för att lyssna på lite av varje som var »poppis«. Men det var länge sedan. Soundtracket till »Pulp Fiction« — med bidrag från breda namn som Statler Brothers, Dick Dale & His Del-Tones och The Revels — har legat etta på den svenska albumlistan så länge jag kan minnas. Alternativet är numera normen. Och kanske har den blivit det mer här hemma än någon annanstans.
Brittisk press blåser upp titelmatchen mellan Oasis och Blur. Det svarta USA har sin eviga dragkamp mellan västkustens g-funk och östkustens Wu-Tang Clan. Varje land har de musikaliska mediamatcher de förtjänar. I Sverige har vi Idde versus Irma.
Idde har anpassat sig till nittiotalets mainstream i Dr Martens och samarbetar med Popsicle, Olle Ljungström och Staffan Hellstrand. Irma har valt att gå mot strömmen.
»Andas fritt« är mainstream i seglarskor av den gamla skolan. Den där David Wilczewskis sopransax aldrig tystnar. Där suddiga studier av svartvita pianotangenter, bylsiga koftor och oändliga landsvägar fortfarande är oundvikliga, där texter ska handla om öde stränder, hav, öppna fönster och gryningar i gult, saffran och guld. Det ska sjungas om värme, vila och ljus. Det är kallt i oktober, sent i september och »han var trygg i en kärra med bomull och blad«.
Svensk kvalitet. 100% lammull. Ungefär som i Pripps reklamfilmer.
Producentparet Kjell Andersson och Magnus Persson försöker i några spår, »Vagga dig« och Van Morrison-mantrat i »Värme, vila och ljus«, återskapa arrangemang från »Astral Weeks« och »Greetings From LA«. De har försökt göra det förr. Med Toni Holgerssons »Bilder från Washington Square« på 1993 års »Blå andetag« kom visionären Kjell Andersson faktiskt väldigt nära.
Men Irmas texter och melodier räcker inte till för producenternas hedervärda och, i det här fallet, alldeles för höga ambitioner.
Trots goda intentioner blir det inte alltid som man vill, som Irma en gång sjöng. Men varje gång jag spelar skivan fastnar jag bara i de spår som redan nämnts, de där Van Morrison och Tim Buckley spökar. De känns fel. Van och Tim var buttra knäppskallar, därför kunde de bubbla sina mantran till vansinniga jazzrock-arrangemang. Irma är en svensk mamma kring trettio. En vanlig tjej som sjunger »svensk musik på svenska«. Hon har uppenbarligen något att säga, jag tror det handlar om en skilsmässa, men texterna går mig spårlöst förbi.
Hade det inte varit så tidigt på morgonen hade Tommy Nilsson kanske kunnat förklara att Pripps med sina reklamfilmer om blå färger och känslor i natten gjort för »svensk musik på svenska« vad Levi’s gjort för Stiltskin och Ace Of Base gjort för tysk reggae. Pripps har äntligen gett beundrare av »svensk musik på svenska« en filmsvit att identifiera sig med, en alldeles egen »Quadrophenia« i svensk skärgårdsmiljö. Med Tomas Ledin som en svensk Phil Daniels i Vagabond-kängor och mysig Peak Performance-tröja.
Andres Lokko
Filed under: Album #14, Andres Lokko, Betyg 03, Andres Lokko, IRMA SCHULTZ
Tidskriften POP revisited 