LENNY KRAVITZ
Circus
Virgin
Lenny Kravitz framstår alltmer som rockmusikens Henrik Dagård. En imponerande kapacitet, med inspirerade glimtar av världsklass — men också totala kraschlandningar, som inte bara drar ner resultatet, utan också trovärdigheten.
Så har det egentligen varit ända från början. »Let Love Rule« var en utmärkt, personlig skiva — som på scen förvandlades till en svulstig hippiemässa. »Mama Said« och »Are You Gonna Go My Way« är båda bitvis briljanta, men som album går det inte riktigt att ta dem på allvar — just på grund av Kravitz totala avsaknad av distans. Faktum är att 1992 års album med Vanessa Paradis, där han inte försöker bräcka rockhistorien i varje enstaka spår, är Kravitz enda helgjutna produkt.
»Circus« är inte i närheten av att konkurrera. Ljudmässigt är den avskalad, på gränsen till primitiv, vilket känns uppfriskande efter den stundtals groteskt överarrangerade föregångaren. Kravitz bankar som Bonham, spelar gitarr som Page, ylar som Sly och försöker på alla sätt motsäga sitt eget motto i öppningsspåret, nämligen att rock ‘n’ rollen är död. Sedan, efter en halvtaskig plankning av »Play That Funky Music«, byter han helt och hållet hattar och spelar… håll i er: countryrock. »Can’t Get You Off My Mind«, som låten heter, är en riktig blekansiktesballad, som passar Lenny som en hallickkostym på Stefan Andersson — och efterföljaren »Magdalene« är inget annat än tvättäkta Buddy Holly-pop. Inte riktigt den här mannens påse, om jag ska vara uppriktig.
Över huvud taget är låtmaterialet osedvanligt oinspirerat. Titellåten är klassisk Kravitz, med svulstigheten i strama tyglar. Resten bemöter jag med största möjliga tystnad.
Martin Jönsson
Filed under: Album #14, Betyg 04, Martin Jönsson, Lenny Kravitz, Martin Jönsson
Tidskriften POP revisited 