Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: OASIS – (What’s the Story) Morning Glory?

OASIS

(What’s the Story) Morning Glory?

Creation/Sony

När en hel industri, en hel kultur, skapats för att blåsa upp intresset kring det som kan vara nästa stora sak, är det givet att proportionerna blir fullständigt uppåt väggarna. Ett band med rätt utseende blir kungar för en dag, har de dessutom en bra singel i bagaget blir de hjältar. Så vad gör man då med ett gäng överåriga slynglar som slänger ut en hel handfull briljanta låtar? Lånar rubriktyperna från Dagen D och proklamerar Jesus återkomst. Vad annars?

Ändå är Oasis ett underskattat band.

Den rad singlar de har presenterat de senaste 18 månaderna — »Supersonic«, »Shakermaker«, »Live Forever«, »Cigarettes and Alcohol«, »Whatever«, »Some Might Say« och »Roll With It« — går inte att beskriva i söndertuggade superlativer, utan enbart genom att räkna upp jämförbara bedrifter. Som den här, från februari 1971 till september 1972: »Hot Love«, »Get It On«, »Jeepster«, »Telegram Sam«, »Metal Guru« och »Children of the Revolution«. Eller varför inte den här, på mindre än ett år 1976-1977: »Anarchy in the UK«, »God Save the Queen«, »Pretty Vacant« och »Holidays in the Sun«.

Det är på den nivån vi rör oss. Inte lägre, men heller inte högre. Beatles fötter är de ännu knappt värda att kyssa — sett utifrån ett pophistoriskt perspektiv. Men å andra sidan är Oasis här och nu.

Dessutom finns det alldeles speciella skäl att älska dem. Dels för den uppenbara, totala kärleken till det rusrätt riff, rätt refräng kan åstadkomma. Dels för deras oemotståndliga sätt att strunta i den stilmall, den smakdomare som varit på väg att förlama den engelska indiescenen. Noel älskar tidiga Bee Gees, Crowded House och U2:s »One«, men tycker Big Star är skräp. Både han och Liam tycker Morrissey är en fjant. Håll med eller inte, men glöm aldrig bilden av ett indiekid som rynkar pannan och plötsligt måste omvärdera allt han eller hon lärt sig. Det är bara rock’n’roll, men med devisen »tänk själv, stå på egna ben, skaffa ett eget liv« stämplad över allt de säger, allt de gör.

Det tredje skälet har ni här: det tog inte fem år i studion för att få fram en uppföljare — det tog mindre än ett år. Dessutom är den strålande.

Efter första genomlyssningen, när gitarrväggen i »Champagne Supernova« rämnar för en försiktig akustisk kuliss, slår det mig att jag inte hört en sådan självsäker, obekymrad, kaxig uppföljare sedan… tja, Brainpools »Painkiller«, om vi ska vara petiga.

Jag vet inte hur många liv den kommer att ta över, men som album betraktat är »(What’s the Story) Morning Glory?« på varje punkt starkare än »Definitely Maybe«.

Framför allt låter det helt fantastiskt.

Albumet är inspelat i klassiska Rockfield-studion i Monmouthshire i Wales och finns magin kvar på väggarna så har Oasis sett till att gnida sig ordentligt mot de sista blommiga tapetresterna. Det går inte att låta bli att tänka på Flamin’ Groovies, som flög in i maj 1972 och blev så betagna att de på sina första åtta timmar i studion spelade in och mixade sju av sina främsta inspelningar någonsin — samt hann skriva »You Tore Me Down«, vilket i min bok är så bra rockmusiken över huvud taget blev under sjuttiotalet.

I Oasis fall heter låten som kom till i studion »Cast No Shadow« — om man så vill den andra sidan av samma mynt som »Live Forever«. Lugnare, nästan tillbakalutad, men — som i de andra balladerna — med en intensitet som nästan går att ta på. Liam har aldrig sjungit bättre.

Men det finns fler magnifika stunder. Öppningsspårets fräsande »Hello« får mig att inse vilket sound svenska Sinners letat efter hela sitt liv — eller, mer drastiskt, vad det var R.E.M. försökte åstadkomma med »Monster« i fjol. »Hey Now« talar samma frustande språk, medan »She’s Electric« är ett enda stort leende, med de grövsta teaterblinkningar till Blur man kan åstadkomma utan att bli stämd.

Lägg till två redan klassiska singlar och en kakofonisk finaldubbel, med titellåten och »Champagne Supernova«, och ni har ett album med elva rakt igenom strålande låtar.

Martin Jönsson

Filed under: Album #14, Betyg 09, Martin Jönsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: