JONATHAN RICHMAN
You Must Ask the Heart
Rounder/MNW ILR
Rocken är inte precis full av intressanta oldtimers, som åldrats med sin kreativa värdighet i behåll. »JoJo« Richman är en av ytterst få ur fyrtiotalist-generationen som fortfarande återkommer så gott som årligen med ypperliga album.
Det är så typiskt att han samtidigt tillhör den typ av lågmälda popartister som alla visserligen älskar, men ingen längre bryr sig om att följa. Inte minst bland oss popkritiker dräller det av folk som »alltid« varit Richman-fans och har rubbet med Modern Lovers hemma i hyllan, men som ändå tycker det är okej att sluta hålla koll på hans nya prylar.
En anledning är förstås att han låter likadant jämt. Men med den ursäkten avslöjar man att man egentligen aldrig riktigt fattat vitsen med Jonathan Richman.
Poängen med honom ligger ju inte i soundet, i den snuviga rösten och ögonblickshumorn. Poängen med Richman är att det alltid finns en ny poäng i varenda låt, på vartenda album. Richman sjunger aldrig bara en allmän kärlekslåt, utan drar alltid en story. Men sedan hör det till saken att han berättar storyn med hjälp av en sorts makalöst hjärtlig och äppelkindad rock’n’roll, som Richman kärnat ur med ett allt fastare tag om fruktkniven allt eftersom hans minnen av sina yngsta tonårs tidiga sextiotal drabbats av allt större hemlängtan.
Att välja bort Richman för att han upprepar sig, är som att sluta se »Seinfeld« på teve för att man redan sett ett avsnitt. Liksom varje seinfeldshow är vartenda richmanalbum en underbart underhållande halvtimme på alldeles egna, flyfotade ben.
Utöver en favoritsång av Sam Cooke och en av Tom Waits är resten av »You Must Ask the Heart« omistliga Richman-original. Alla sånger är passionerat varma vardagsdraman, de flesta både fnittriga och vemodiga, vare sig de handlar om en baseballidol, en vampyrbrud eller en irländskättad tjej som till Jonathans fördomsfulla (och faktiskt rätt seinfeldinfluerade) förvåning inte känner till en enda irländsk bar i New York.
Faktum är nog att man måste ha vartenda Jonathan Richman-album ändå.
Kjell Häglund
Filed under: Album #13, Betyg 07, Kjell Häglund, Jonathan Richman, Kjell Häglund
Tidskriften POP revisited 