[POP #24] The Bear Quartet diskografi

PENNY CENTURY

A West Side Fabrication/MD [1992]

JARI: Det var första gången vi spelade in professionellt och vi hade ingenting annat än våra visioner med oss. Vår tekniker Kjell Nästen sa hela tiden saker som: »så där kan man inte göra!«, »så där får man inte göra!«, »så där gör ingen!«. Men i slutändan blev ändå allting gjort på vårt sätt.

MATTI: Allt gick extremt snabbt. All min sång lade vi på någon timme, första tagningen hela tiden. Men vi är fortfarande malliga över resultatet och det faktum att inget band över huvud taget hade gjort en sådan skiva innan vi. Folk jämförde oss med band som Pavement, men vi hade inte ens hört talas om dem när vi gjorde vår debut.

COSY DEN

A West Side Fabrication/MD [1993]

JARI: En mardrömsinspelning. Vi bodde i ett hus i Skellefteå med replokaler och där sov vi på madrasser.

MATTI: Folk spelade långa gitarrsolon hela nätterna och vi blev helt tokiga. Vår tidigare trummis Urban Nordh klappade ihop totalt. Han är yrkesmilitär i det civila och van vid att klara stress. Stenhårt psyke. Men under de inspelningarna slutade hans armar fungera. Underarmarna domnade bort och han fick ha på sig massa konstiga handskar och krämer. Allt var heldeppigt, så vi söp alldeles för mycket när vi spelade in. »Fenceleaners« är det sjukaste vi har gjort — sången spelades in halv åtta på morgonen, när jag var stupfull. Det låter som om jag är på en annan planet. Vi har aldrig fattat vad folk ser i den här skivan.

FAMILY AFFAIR

A West Side Fabrication/MD [1993]

JARI: Nu började vi kunna lite mer om studion och dess möjligheter. Ljudmässigt tycker jag att »Family Affair« låter bäst av de tre första albumen.

MATTI: Det är också den platta som är svårast att lyssna på eftersom vi släppte igenom en del missar. Den är jävligt introvert, vår skilsmässoskiva.

EVERYBODY ELSE

A West Side Fabrication/MD [19951

MATTI: Den här plattan tog skitlång tid att spela in, åtta—nio veckor. Vilket med Bear Quartet-mått är extremt lång tid.

JARI: An en gång var det mycket som gick emot oss. Inspelningsmässigt hade vi problem med att få våra låtar som vi ville. Vi var influerade av lite mer statiska grejer som Kraftwerk. Slutpartiet på sista låten, »Nowhere’s Clearer«, är en sorts hyllning till den typen av musik.

JARI: Det finns många bra låtar, som »Rehearsing to Cut the Last String«. Enorm text, fantastiskt arrangemang. Stråkarna som tar över i sticket, tonartsbytet mot slutet.

MATTI: Själv är jag ganska missnöjd med mina låtar.

JARI: »Nowhere’s Clearer« är en annan favorit. Texten till den är Peter i ett nötskal. Fint arrangemang igen. Men John Peel tyckte att den var skitdålig. Han sa att han aldrig mer skulle spela en låt med oss. Han tyckte att vi hade sålt oss och börjat göra bubbelgumpop. Tindersticks gillade den däremot.

HOLY HOLY

A West Side Fabrication/MD [1995]

MATTI: En tvillingskiva till »Family Affair«. Den tar ett tag att komma in i. Den innehåller en del rätt misslyckade grejer som bara vi vet om. Många bra låtar som kunde ha blivit bättre.

JARI: Jag är mycket förtjust i vibrafonen på »Hawser«. Den här blandningen av tvåtaktscountry och jazzig vibrafon. Vi lyssnade mycket på country . Alltifrån poprockcountry till easy listening, med folk som Lee Hazlewood, Neil Young, Gram Parsons och Glen Campbell.

MATTI: Jag tycker inte heller att man ska glömma bort en del saker vi gjorde på EP:n »Flux Detail«, som kom innan »Holy Holy«. Samtidigt som vi lyssnade på elektronisk musik så gillade vi även mer storslagen popmusik. Phil Ochs och Scott Walker. Jari bodde i Stockholm då och sprang på skivbörsar och så åkte han upp med skivorna till Luleå. Vi gick och vattnade hans blommor när han rest tillbaka till Stockholm och passade då på att tjuvlyssna på sånt som Phil Ochs »Pleasures of the Harbour«.

MOBY DICK

A West Side Fabrication/MD [1997]

JARI: Det är den mest behagliga inspelning vi gjort. Allting flöt perfekt och stämningen var trevlig och gemytlig.

MATTI: Vi hatade bara varandra i korta, korta stunder.

JARI: Alla gör så bra ifrån sig. Från trummor till bas och sång och gitarr. Alla gästmusiker. Paul Bothéns stämmor och alla lysande blås- och stråkarrangemang. Finns inte så mycket att säga, albumet är perfekt.

MATTI: Har ni betyg elva?

---

Terry Ericsson

Filed under: diskografi, POP #24, Terry Ericsson, Terry Ericsson, The Bear Quartet