SÅNGERSKAN Jennie och de fem killarna i Cloudberry Jam träffades i skolan, och har hängt ihop sedan dess. Skivkontrakt fick de redan 1991, då de bara hade spelat ihop i några månader.
— Vi kunde knappt spela när vi gick in i studion för att jobba med femspårs-EP:n »Lalala«, skrattar bandets gitarrist Jörgen Wärnström.
Fem år och två album senare, har Cloudberry Jam definitivt kommit en bit på vägen. Med det nya albumet »Providing the Atmosphere« visar de att de inte längre är det gitarrmanglande indieband de en gång var.
— Vi har mognat, tycker Henrik Sundqvist men får inte medhåll från resten av bandet.
Jörgen blir skeptisk mot band som säger att de »har mognat«, musiken bör vara under ständig utveckling. Och utvecklats musikaliskt har gruppen gjort. På »Providing the Atmosphere« har en stor del av gitarrerna ersatts av saxofoner, stråkar, tromboner och en marimba. Resultatet är en sorts jazzig gladpop. Att det påminner om Cardigans är enligt gruppen »det enda de hör«. De värjer sig med att deras musik är mindre lättlyssnad, mindre »cocktail« än Cardigans.
Cloudberry Jams musik är ljus och spontan, Jennies röst är mörk och sensuell. Medlemmarna lyssnar själva på pop och soul, likväl som hip hop och blues, ska och hardcore, och tror att den öppenheten betyder mycket för deras eget sound.
— Vi är så himla fel, säger Jennie och syftar på gruppens image, som de inte jobbat speciellt mycket på. Under turnén i Japan möttes de till och med av en viss besvikelse hos japaner som tyckte att de saknade de rätta kläderna.
»Providing the Atmosphere« är en svängig, uppfriskande och spontan skiva.
Mycket av det som medlemmarna själva är speciellt nöjda med, scratchandet till exempel, kom till helt och hållet under inspelningen.
— Vi ville ha tid att testa idéer, och förvånande många höll, säger Cloudberry Jam som numera producerar sig själva.
Marie Ringström
Filed under: hemma, Marie Ringström, POP #17, Cloudberry Jam, Marie Ringström
Tidskriften POP revisited 