MANIC STREET PREACHERS
Everything Must Go
Epic/Sony
När Richey Edwards försvann från The Embassy Hotel i London den första februari 1995, på samma dag som han och James Dean Bradfield skulle åka till USA på en promotionturné, miste Manic Street Preachers den medlem som de flesta av fansen identifierat sig med. Även om Richeys omtalade självstympningar gjordes av anledningar som ingen annan än han själv kan förklara, så tog många det som ett tecken på att han gjorde det för deras skull.
Första gången James Dean Bradfield såg Richey Edwards skära i sig själv var när han på The University Of Wales långsamt drog flera snitt i huden med en kompassnål. Men redan som fjortonåring hade Richey Edwards börjat fascineras av människor som kunde ge utlopp för politiska åsikter genom att misshandla sig själva. Richey har sagt att när Bobby Sands svalt sig till döds 1981 i ett fängelse på Nordirland, en protest för att ge IRA politisk status, så var det »a better statement than anything else that was going on at the time, because it was against himself«. Några år senare började Richey använda samma metod.
»Jag har alltid känt mig svag jämfört med andra människor. Om de vill krossa mig så kan de det. Men jag vet att jag kan göra saker som ingen annan kan«. En person som säger sådant får anhängare. Fanatiska anhängare. Richey Edwards gav alienationen och vekheten och många andra svagheter ett ansikte. Det var tusentals människor som kunde spegla sig i hans texter, som i Richey och Manics kunde kanalisera olika känslor de inte visste var de skulle göra av. För de av oss som känt Richeys och Manics smärta och fått ut någonting av den, är det förstås omöjligt att inte känna tomrummet efter Richey på nya albumet »Everything Must Go«. Men musiken är precis lika fantastisk som tidigare.
När James sjunger »I just hope that you can forgive us, but everything must go«, förstår jag inte riktigt vad vi ska förlåta. Att de fortsatte trots Richeys tragiska försvinnande? Att de använt hans efterlämnade texter på tre av spåren? Jag kan bara vara tacksam att de fått ur sig ett rakt igenom fullfjädrat popalbum. Ett bitvis krampaktigt själfullt popalbum, med allt från fet Walker Brothers-osande popproduktion till ännu fetare stråk- och trumarrangemang som skulle kunna vara ihopmurade av Phil Spector. När jag lyssnar på »Small Black Flowers That Grow in the Sky«, med text av Richey, så värker det i varenda led. Årets vackraste poplåt.
För mig är Manic Street Preachers det viktigaste och mest besjälade rockbandet sedan The Clash glansdagar. Och det här är ingen svart blomma, utan en rosafärgad popbukett utan taggar som ändå sticker en rakt i hjärtat.
Terry Ericsson
Filed under: Album #18, Betyg 09, Terry Ericsson, Manic Street Preachers, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 