Dags att lyssna till anglosaxiska meningslösheter på kassettband igen. Och himlen vet att Terry Ericsson är miserabel nu.
»HATAR DU DEN här demon hatar vi dig!«
Hata är kanske ett starkt ord i sammanhanget, snarare är det väl så att jag känner ett visst medlidande med upphovsmännen till ovanstående mening. Åtminstone med sångaren. Som varje gång han tittar i en spegel ser Ian Brown i stället för sig själv. Säg hej till publiken, Inside Cupid. Ni får ge ansikte åt de oändligt många band som precis som ni saknar just ett eget ansikte.
Inside Cupid lyckas med bedriften att låta både som goth-Stone Roses och pop-Stone Roses och sångarens Ian Brown-mani är direkt kuslig. Och sorglig. Jag förstår inte riktigt vitsen med att lägga ner tid på att imitera andra på det här viset. Varför vill inte sångaren i Inside Cupid hitta sin egen röst? Och varför envisas han — och flertalet andra — med att sjunga meningslösheter på utländska. När de nu visar upp så mycket attityd och löften med den där kaxiga lilla hälsningen till undertecknad. En attityd som förlorar allt värde när det visar sig att de inte har någonting vettigt att säga vare sig i ord eller musik.
Ett exempel till. Halmstadgruppen Welcome skickar med sina texter och skriver: »Hoppas att dom betyder någonting«. Nej, Welcome. Era texter säger mig inte ett smack. Inte ett jota. De är för att tala klarspråk inte värda ett ruttet lingon. Vilket till stor del beror på att de är författade på engelska. Det är möjligt att upptäckten av Kent gjort mig överkänslig i den här frågan, men för att vända mig direkt till Welcome igen: tänk så mycket bättre det låtit om ni bytit ut textrader som »I swim to you« till »jag simmar till dig«.
Honey Is Cool har i alla fall tillräckligt med attityd i sin musik för att jag ska ta dem på allvar. I Karin Dreijer, som står för all musik och text, har de något så ovanligt som en alldeles egen röst. Hon sjunger inte vackert, men har sin egen stil. Ett råare uttryck som leder tankarna till Polly Harvey, eller varför inte Broder Daniels sångare Henrik. Mest för att man känner att hon dryper av samma slags attityd som dessa två. En övertygelse, befriande ren från kompromissande efterapningar.
Att målmedvetenhet ibland ger frukt bevisar Varlets med sin nya demo. Det är den tredje i ordningen, och förhoppningsvis även den sista. För nu har de lyft sig så pass i kragen att de borde få skivdebutera. De har slängt av sig den något malätna anoraken, och snidat upp sig i en mer elegant och vidlyftig popkostym. Visst doftar det fortfarande en del Razorcuts om deras pop, men numera kan man lika gärna dra till med referenser som Beatles och Madness. Och då inser alla att det börjar bli allvar.
Brandon går betydligt stadigare över indiepopens catwalk än vad de gjorde med sitt förra skick till Snart. De har stramat upp sig och deras förmodade fans är antagligen unga indiebabes i tajta T-shirts. Behöver jag säga mer? Det här har jag svårare att ta på allvar, men vill ni hålla ögonen på ett ambitiöst ungt band i den stora Ride-fållan så kan de duga. Men räkna inte med några mirakel. Även när de försöker få till en cocktail i sin popmixer, blir slutresultatet en halvljummen Red Stripes i indiekällaren.
Vad Smash Hit Wonder och Lousy än är ute efter så inte är det att hitta den perfekta ljudbilden. Skramlig amerikana-pop är deras gemensamma nämnare; de förra erkänner frankt att de snor från Weezer och Pavement medan de sistnämnda kan liknas vid ett till USA emigrerat Undertones. Glad popmusik utan krusiduller. Mycket hjärta, väldigt lite hjärna. Ungefär som fallet var med Pavements förre trummis Gary Young.
En av delägarna i famösa Tambourine Studios ingår i Three Blind Mice, och de vanärar inte på något vis den tunga kopplingen. Det här är catchy pop som avger en del löften. Fast mitt under lyssnandet blir tanken på kommande Tambourine-inspelningar med de verkliga pophjältarna Eggstone mer intressant än detta nya band. Jämförelsen kanske ser orättvis ut, men Eggstone skiljde redan med sin första demo ut sig från dåtidens konkurrens. Och bra popmusik ska sitta direkt — en kvalitet som än så länge saknas hos Three Blind Mice.
Att skilja ut Fanscene och Starlet från mängden av indiepoppare är ett svårlösligt problem. De manifesterar sina popestetiska talanger mer i utformandet av kassettomslag än vad de gör i sin musik. Ingen skulle märka någon skillnad om Starlet en dag bestämde sig för att börja uppträda som Leslies. Ingen skulle höja på ögonbrynen om Fanscene en kväll bytte ut sina T-shirts mot Weedstars.
»Goddag ärade musikjornalist… Lyssna på vår enkla kasset…«
Det tycks finnas undantag från de flesta regler och stockholmarna Bobsleigh (kompetenta Easy-wannabees) är ett sådant fall. Det är faktiskt enda gången jag blir riktigt glad och lättad över att ett svenskt band sjunger på engelska. Det är trots allt lättare att ha överseende med analfabeter när de felstavar sig igenom ett främmande språklexikon…
Därför riktar jag min avslutande vädjan bara till de demoband som kan svenska: sluta snacka skit på engelska.
adresser:
Brandon, c/o Axelsson, Höders Väg 34, 61 150 NYKÖPING
Fanscene, c/o Henrik Aspeborg, St Johannesgatan 1, 753 11 UPPSALA
Honey Is Cool, c/o Karin Dreijer, Kjellestadsgatan 3 B, 414 72 GÖTEBORG
Lousy, c/o Meat Box Production, Box 137, 560 27 TENHULT
Smash Hit Wonder, c/o Magnus Bengtsson, PL 8124 A, 541 91 SKÖVDE
Starlet, c/o Färm, Skogsvägen 5 A, 291 34 KRISTIANSTAD
Three Blind Mice, Sofielundsvägen 57, 214 34 MALMÖ
Varlets, c/o Jacke Nummelin, Sjösabrinken 12, 124 55 BANDHAGEN
Terry Ericsson
Filed under: POP #12, snart, Terry Ericsson, Brandon, Fanscene, Honey Is Cool, Lousy, Smash Hit Wonder, Starlet, Terry Ericsson, Three Blind Mice, Varlets
Tidskriften POP revisited 