BUS 75
Bus 75
Raw Meat/Mega
Varför Addis Black Widow bytt namn till Bus 75 kan man bara spekulera i. Det räcker ju med att lyssna några få takter på förstaspåret »Ménage à Trois« innan Pigeons ljusa, släpiga rap avslöjar dem. Till Bus 75-projektet har de i och för sig plockat in lite nytt folk — sångerskorna School, Uni och Sooni och rapparen K.B. — men fortfarande är Dacream och Pigeon de självklara frontfigurerna och en alldeles oslagbar rapduo.
Den svenska hip hop-scenen är för all del både livlig och blomstrande, men det mesta är ändå bara mer eller mindre lyckade pastischer på de amerikanska förebilderna. Jag gillar Goldmine men föredrar att lyssna på Pharcyde, jag tolererar Infinite Mass men spelar mycket hellre Luniz »I Got 5 on It«. Till Dacream och Pigeon finns däremot inget alternativ. Addis Black Widows debutplatta »The Battle of Adwa« känns två år efter att den släpptes fortfarande precis lika kul och kittlande, och på »Bus 75« ringar de ännu tydligare in ett alldeles eget område i hip hop.
De är varken inställsamma eller publikfriande och är sällan melodiösa, och det är lite ironiskt att deras största kommersiella framgång, Brothers Johnson-samplade sommarhiten »Innocent«, är bland det minst representativa de spelat in. Dacream och Pigeon gör hip hop som handlar mycket mer om rytmer och rim än mjuka melodier och smeksamma sångharmonier, de öser på med märkliga ljudexperiment och driver sina beats till vansinne snarare än loopar gamla soulklassiker.
Nämnda »Ménage à Trois« är i och för sig en smart och subtil cover på »Caravan of Love«, och det närmaste de kommer melodiradion på »Bus 75«, men annars är det hip hop man precis lika gärna lyssnar koncentrerat på som dansar till. Mycket är det tack vare den skälmska och egensinniga ljudbilden men ännu mer på grund av det fascinerande samspelet mellan Dacreams och Pigeons rap. De leker och trixar med sina röster, ofta är likheten förvillande mellan Pigeons ljusa, milda stämma och Dacreams hårt kaxiga svada, och precis som på förra albumet utmanar de med just det greppet hip hopens stockkonservativa regelverk och ställer både sexstereotyperna och könsrollerna på huvudet.
På »Bus 75« är de dessutom oblygare än någonsin. Till och med notoriskt snuskiga brudar som Smooth och T-Boz från TLC framstår som ljumma kalsongtrevare jämte en Dacream som gnyr saker som »stick it in my muffin’« och »vaseline on your penis«. Och i fantastiska »Bad Girl« sjunger hon alla uppkäftiga flickors manifest, där refrängen späckas med ett ständigt återkommande, tyket »motherfucker«.
Det finns inte ett enda tveksamt spår på »Bus 75«. Jag kan inte invända ens mot en tramstitel som »Introduktionskurs i svenska«, för när Pigeon rabblar upp alfabetet mot en kör hämtad direkt från dårhuset, ungefär som en vansinnesupplaga av den där alfabetssången som sjöngs av två rosa elefanter i »Fem myror«, är det storartad underhållning.
Bus 75 är Sveriges bästa, lekfullaste och viktigaste hip hop-grupp, det är ingen tvekan om saken.
Anna Hellsten
Filed under: Album #25, Anna Hellsten, Betyg 07, Anna Hellsten, Bus 75
Tidskriften POP revisited 