London, ett och ett halvt år senare. Brett Anderson har flyttat, sköldpaddan är död och gitarristen och låtskrivaren Bernard Butler har lämnat Suede. Det är en inte alltigenom vacker historia som Brett har att berätta. Men en ny skiva, »Dog Man Star«, ligger klar och bandet har en ny gitarrist. Det är höst och, tro det eller ej, vi behöver Suede mer än någonsin.
DET HAR HÄNT en hel del sedan vi sågs sist. Då var det februari 1993 och Brett hade just kommit hem från Suedes första spelning utanför England. Europa höll som bäst på att lära sig uttala Suede, allt medan Brett försökte kurera en förkylning i sin stökiga lägenhet vid Notting Hill. Suedes debutalbum var precis färdiginspelat, »Animal Nitrate« var ögonblickets bästa singel och POP utnämnde Suede till världens bästa popband.
Tidigt i somras började ryktet att Suede hade splittrats spridas från London. Strax senare visade det sig att det inte var riktigt sant. Suede hade, enligt Brett Anderson, absolut inte splittrats. Det enda som hade hänt var att bandets låtskrivare och gitarrist, Bernard Butler, hade lämnat Suede. Meningarna om hur förödande det är — eller rättare sagt, hur förödande det kommer att bli — går isär.
Brett själv tar inte splittringen från Bernard hårdare än nyheten att hans sköldpadda, som alltid bott i Bretts badkar, dött.
— Någon råkade bara sätta på varmvattenkranen och sköldpaddan blev levande kokt, berättar han med en axelryckning i hörnet av en pianobar på Londons Regent Hotel.
* * * * *
Det är på sin plats att, här och nu, reda ut ett och annat. Det tar inte speciellt lång tid, men det måste göras.
De som av outgrundliga principskäl tar avstånd från nya popband som med besinningslös entusiasm omfamnas av journalister och kids, de som inte känner den minsta antydan till en kittling längs ryggraden när ännu ett gäng trådsmala, bleka pojkar plötsligt utnämns till nittiotalets bästa popband har inte förstått vad popmusik handlar om.
Det är ju så enkelt. De enda skivor som egentligen är värda att dö för har alltid varit debutsinglar och, i vissa fall, debutalbum. För det är nästan alltid just i det ögonblicket som popmusik är som skörast, vackrast och viktigast. Både för de som framför den och för de som förälskar sig.
Sedan Suedes debutalbum har det gått ett och ett halvt år. Och mer än två år sedan »The Drowners«. En period som i popvärlden ibland inte behöver kännas mycket längre än en eftermiddag. Men som lika gärna kan utgöra en hel livslängd.
— Det ligger något i det. Varvet har gått runt och Suede är tillbaka som en efterlängtad och välbehövlig injektion av konstnärlighet och romantik i den brittiska popvärldens kollektiva arm. Men samtidigt tror jag inte att det finns någon tidpunkt som skulle vara mer rätt än någon annan. I och för sig kan jag se nu att det fanns ett behov av allt det som Suede stod för i början. Men nu bryr jag mig faktiskt inte ett dyft om tidpunkten är rätt eller inte. Jag tror inte man behöver göra det, än mindre behöver man bry sig om musikaliska eller sociala trender. Om musiken är tillräckligt bra så talar den för sig själv. Det räcker, säger Brett med samma övertygande självsäkerhet som alltid.
I det där hörnet vid varuhuset Liberty’s och Carnaby Street möts man av orden »Dog Man Star« som sprayats med svarta bokstäver över väggen. Efter månader av diskussioner och arbetsnamn som »National Anthems« och »Sci Fi Lullabies« är »Dog Man Star« namnet på Suedes andra album.
— Vi tyckte att det vore trevligt med lite sprayterrorism. Hittills har jag bara sett en av dem, uppe vid Portobello Road, men de ska visst finnas lite här och var runt London. Vi bad helt enkelt några unga, vad ska jag kalla dem, huliganer som vi känner att kladda lite på väggarna. De fick en nätt summa för jobbet, men knappast mer än de fått om de som vanligt valt att råna sin lokala sandwichbar.
»Dog Man Star« är en ganska udda titel…
— Det handlar om aspirationer, om de tankar jag alltid haft om hur musik, och kanske bara just musik, faktiskt kan få mig att känna mig fri. Orden i titeln sammanfattar drömmen om vad man vill uppnå, ens ambitioner och vad man egentligen är och var man befinner sig. Hunden ligger på marken medan stjärnorna symboliserar det ouppnåeliga. Det kanske låter pretentiöst men det sammanfattar, tycker jag, ganska väl de drömmar om livet och döden som de flesta av oss har.
Albumet inleds med »Introducing the Band«.
— Om man ska tala om ett genomgående tema på »Dog Man Star« så är det ambitioner och optimism. Jag tror att det är ett mycket mer upplyftande album än det förra. Och eftersom jag innerst inne är optimist så vill jag skriva optimistisk musik. Det finns för mycket defaitistisk musik omkring oss för tillfället och det märks att det är så enkelt att fastna i ett nihilistiskt ekorrhjul. Och det verkar ha blivit cool att låtsas att allt är skit, att allt är meningslöst. Och, visst, världen är skit och i grund och botten kanske allt är meningslöst. Men jag accepterar inte den världssynen från någon välgödd medelklassunge från San Diego som målar upp en bild av sig själv som en plågad poetsjäl. Nihilism är bara en fånig trend som dessutom är otroligt sökt och tillgjord. Eftersom de flesta artister som framställer sig som deprimerade inte har någon som helst rätt att göra det.
Du talar om »Dog Man Star« som ett optimistiskt album. Jag tyckte att det, åtminstone rent musikaliskt, låter ganska skrämmande.
— Hmm… sist vi sågs talade vi om »Five Years« med Bowie och hur skrämmande det kunde vara att höra den första gången om man var riktigt ung. Det finns en liknande känsla på albumet som nästan känns biblisk eller profetisk. Det var därför vi lekte med tanken att kalla skivan för »Sci Fi Lullabies«. Men optimism behöver inte vara betryggande. Mycket av symboliken på skivan har en känsla av revolution över sig eller i alla fall en revolutionär underton av våld, uppror och skuld.
* * * * *
Brett har just flyttat. För andra gången på ganska kort tid. Och hans nya lägenhet är än så länge bara inredd med fulla flyttkartonger.
— Jag skrev »We Are the Pigs« i Highgate, vilket är en väldigt, väldigt trevlig del av London, där varje kvarter har sin egen Village Green Society. Väldigt övre medelklass. Men det ligger bara runt hörnet från Archway som är Highgates raka motsats. Det är nedgånget och ruffigt, det är ett område där den lokala brevbäraren nyligen blev mördad av något gäng. Och de här gängen behöver bara gå några hundra meter upp för gatan för att hamna mitt ett mysigt, tryggt medelklassområde där de går bärsärkagång, rånar folk och slår sönder fönster. Det finns en ironi i att medelklassen i Highgate blir nedslagen av just de som de förtrycker. Och, ja, det finns något skrämmande över albumet, en sång som »Daddy’s Speeding« är väldigt olycksbådande och det är förmodligen därför den låter skrämmande.
Varför flyttar du så ofta? Är det av rastlöshet?
— Jag gillar att flytta. Men jag flyttade egentligen bara från Notting Hill till Highgate för att skriva texter till albumet. Det var någon slags självman fängelsevistelse. Jag spenderade drygt ett halvår utan att över huvud taget träffa några andra människor. Jag ville försätta mig i en situation där jag skulle bli så knäckt som möjligt. Min syster berättade för mig om ett konstnärssällskap som försökte tvinga ur sig all sin potentiella kreativitet genom att arbeta bort all den pinsamhet och nervositet som brukar finns i allt slags umgänge mellan vuxna människor. De ville uppnå ett drömlikt, naivt barnstadie genom att varken äta, dricka eller sova. Jag gick inte riktigt lika långt, men jag uteslöt mig från den övriga mänskligheten genom att sitta inlåst i en tom lägenhet i ett vilt främmande område och jag slutade träffa eller ens tala med några bekanta. Vilket resulterade i att jag efter ett tag blev smått mentalt störd. Men på ett ganska positivt sätt. Jag spenderade all min vakna tid med att låta mig inspireras av filmer och böcker för att kunna skriva.
Vad läste du?
— Jag läste inga romaner, utan mest biografier. Och det var speciellt en biografi om Marlon Brando som inspirerade mig oerhört mycket. Jag läste överlag mycket om filmstjärnor. Och en stor del av »Dog Man Star« tar avstamp från filmvärlden. »Daddy’s Speeding« är till exempel väldigt James Dean-influerad.
Sist vi sågs nämnde du just James Dean som en kliché som du inte förstod hur folk kunde engagera sig i.
— Jag vet. Men en natt i våras drömde jag att jag var tvungen att rädda Dean från att krascha sin bil och det slutade med att vi åkte från olycksplatsen med häst och vagn och tog en massa droger. Tidigare har jag aldrig haft något intresse av James Dean, tvärtom har jag alltid sett honom och framför allt de som uppskattar honom som rena klichéer.
Så det räckte med en bisarr dröm för att Dean skulle få återupprättelse?
— Nja, inte riktigt, men det hjälpte. Det är en av de trevligaste upptäckter man kan göra när man växer upp, att man faktiskt kan ändra sig. Förut hade jag väldigt strikta mallar för vad jag fick och inte fick inspireras av. Ren snobbism. Du vet, det var bara David Bowie, The Beatles, Kinks och alla de andra klassiska brittiska popartisterna som det var okej att bry sig om. Medan jag i dag faktiskt inte ens har något emot dansmusik Det enda jag absolut inte får någon inspiration från är dagens brittiska musikklimat. Det är inget medvetet val jag har gjort, jag lyssnar bara inte på det. Det finns förstås några få undantag, Verve är ett av dem, men musikklimatet här är just nu alldeles för bittert och nästan äckligt. Så jag försöker hålla mig undan från det så gott det går.
Brett börjar le för sig själv. Jag förstår först inte riktigt varför, inte förrän han öppnar munnen igen.
— Fast jag kan ju inte låta bli att vara en smula imponerad av att The Auteurs lyckats bygga en hel karriär på ett enda litet lösryckt fragment från en av våra låtar.
Så vad ska du göra av denna plötsliga öppenhet?
— Jag tänker absolut inte springa iväg och spela in Suedes motsvarighet till »Young Americans« eller så. Men genom att bara tillåta sig inspireras breddar man sin egen musik. Det är därför jag tror att »Dog Man Star« är en så mycket mer inspirerande skiva än den förra. Det finns en helt annan spännvidd av mänskliga känslor i dess spår. Helt enkelt för att den är inspelad utan några förutfattade meningar från bandet.
Vilket för oss in på Bernard Butler. Vad hände?
— Det var inte så knepigt som alla verkar tro. Bernard och jag har alltid skrivit på varsitt håll. Han skrev melodier, jag skrev texter, han skickade över sina låtar till mig och jag applicerade mina texter till hans musik. När de inte passade ihop ändrade jag melodin så att den skulle passa. Han lämnade bandet exakt en månad innan albumet var färdiginspelat, vi avslutade inspelningen utan honom och jag spelade gitarr på de låtar som inte var klara.
Men varför slutade han?
— Han ville helt enkelt inte vara med längre. Jag vill egentligen inte säga mer om det.
Brett tystnar, tar sats och fortsätter med något som en del säkert ser som en dåres försvarstal.
— Jag är övertygad om att Suede är ostoppbara. Folk har alltid trott att vi ska gå under vilken sekund som helst, att vi inte ens skulle lyckas spela in en andra singel efter »The Drowners«. Sedan sade samma personer att vi omöjligen skulle göra om det med »Animal Nitrate«. Och det bara fortsatte efter exakt samma mönster med första albumet och nu är de givetvis lika skeptiska till »Dog Man Star«. Jag kan bara skratta åt det. Precis som jag bara kan skratta åt de som fortfarande ser Suede som en mediaskapelse. Herregud, att kalla Suede för det när vi har stått långt, långt över sådant trams i snart två och ett halvt år är ganska underhållande. »Dog Man Star« är dubbelt så bra som debuten och jag tyckte ändå att den var ganska bra och jag vet att vårt tredje album kommer att bli ännu bättre.
Även musiken?
— Javisst.
Brett ser väldigt självsäker ut när han säger det. Alla låtar på »Dog Man Star« är, precis som på debuten, skrivna av Bernard och Brett. Text: Anderson. Musik: Butler. Efter inspelningen av »Dog Man Star« har Brett skrivit färdigt tre sånger som det bara kommer att stå Anderson under.
— Jag och Bernard jobbade ibland på samma sätt som The Beatles. Jag kunde ha en hel text och en helt färdig melodi som sedan Bernard bara friserade med sitt gitarrspel. Men det var aldrig tvärtom.
Talar ni över huvud taget med varandra?
— Nej. Fast jag har inte pratat med honom på riktigt på över ett år. Jag vet faktiskt inte riktigt vem han är i dag. Jag känner honom inte längre för han har ändrats så oerhört mycket.
Mer än du?
— Ja, han har förändrats på ett helt annat sätt. Det är ju inte så att det bara är han och jag som blivit ovänner. Utan Bernard har blivit osams med alla som över huvud taget har något med Suede att göra. Bernard har blivit en helt annan person än han en gång var. Han har haft en massa personliga problem det sista året, problem som jag inte vill gå in på och som jag inte heller får gå in på. Men han mår definitivt inte bra av det och hans hjärna har tagit skada av det. Innerst inne hoppas jag verkligen att han kommer att bli bra igen, men jag vet ärligt talat inte om han är kapabel till det.
Det har gått många rykten om Butlers framtid på sistone. Och, precis som efter The Smiths splittring, är det ju gitarristen, hantverkaren, kompositören man ska satsa på. Det är både den korrekta och ganska logiska slutsatsen. Men om vi fortsätter jämförelsen med The Smiths så ser verkligheten en smula annorlunda ut. Morrisseys soloalbum blir bättre och bättre. Johnny Marrs enda bestående bidrag till pophistorien efter »Strangeways Here We Come« var Electronics hittills enda album. Marrs samarbeten med Bryan Ferry, The Pretenders, Billy Bragg, Kirsty MacColl och vilka det nu var vill de flesta helst glömma bort. Förmodligen även Marr själv.
Morrissey var popstjärnan, Johnny Marr det musikaliska geniet. Brett och Bernard hade samma roller i del ett av sagan om Suede. Men man ska inte glömma bort att Brett faktiskt har en gudabenådad röst som tangerar både David Bowies och Scott Walkers mest storslagna sångprestationer på, säg, »Wild Is the Wind« eller »Scott 4«.
— Det näst sista jag hörde om Bernard var att han skulle göra något med, av alla människor i det här landet, Julianne Reagan från All About Eve. Och det allra sista jag hörde var att han inte lyckades kommunicera med henne heller och stack.
Några dagar tidigare åker jag upp med hissen till sjätte våningen på Suedes skivbolag i Soho för att hämta en förhandskassett av »Dog Man Star«. När jag kommer ut ur hissen springer jag bokstavligen rakt in i en likblek Bernard Butler. Jag hälsar artigt och ursäktar mig, han stirrar bara på mig i en sekund och försvinner snabbt in genom första bästa dörr och drar igen den.
Senare samma dag, under en pubkonversation med delar av Saint Etienne, får jag höra att någon på Suedes skivbolag ringt upp dem och framfört att Bernard väldigt gärna vill samarbeta med dem någon gång om de skulle vara intresserade.
— Är det sant? frågar Brett. Vill han samarbeta med Saint Etienne? Han bad någon ringa upp och framföra önskemålet? Om det nu blir av så kommer det hur som helst att hålla i högst tio dagar.
Brett fortsätter prata om Butler.
— Att Bernard lämnat Suede är givetvis relevant att tala om eftersom vi skrivit två album tillsammans. Men samtidigt bryr jag mig inte så mycket, det är bara ett steg i Suedes musikaliska utveckling. Jag har alltid velat ta iväg Suede från alla rockklichéer, komma bort från det renodlade gitarrsoundet, använda mer keyboards, expandera arrangemangen och göra något mer visuellt stimulerande. Jag menar inte att jag vill att vi ska klä oss i frack eller smoking och frottera oss med Londons filharmoniker. Jag vill att Suede ska vara ett band; för den kraft, vitalitet och den helhet som kan finnas i en sån konstellation går annars förlorad.
* * * * *
På väg till Regent Hotel har varken Brett eller jag kunnat undgå de gigantiska planscher som satts upp över i stort sett hela London — reklamaffischer för Oasis debutalbum och Blurs nya singel, »Parklife«. Två band vars grabbiga fotbollsattityd är den motsatta till Suedes mer ambivalenta framtoning.
— Den brutalt tintade gängmentalitet som finns i musiken just nu har jag egentligen ingenting emot, våld kan ge en sådan känsla av makt. Det är ju därför gitarrband kan vara så kraftfulla, för att det bara handlar om ett sammansvetsat gäng med fyra grabbar. Jag gillar den styrkan. Och det är därför jag absolut inte vill vara soloartist. För det finns något oerhört viktigt och spännande i att vara med i ett band. Och det våldsamma element som alltid attraherat mig till popband måste finnas där, annars blir det bara ointressant. Och det är definitivt inte förenligt med det musik borde handla om.
Brett visar omslaget till singeln »We Are the Pigs«. Det är en silvertonad bild från »Freak Orlando«, en film av den tyska regissören Ulrike Ottinger. Brett vill inte säga så mycket varför han valt bilden, som föreställer en procession av läderklädda män med udda hockeymålvaktsmasker framför ansiktena. Han talar hellre om »Dog Man Star« som en helhet.
— Albumet är skrivet som en enda låt. Från inledande »Introducing the Band«, en titel som borde tala för sig själv. Sedan utgörs versen av de första låtarna, refrängen är »The Power« och »New Generation«, efter det kommer en mer lågmäld del och sedan slutar sången med stråkcrescendot i »Still Life«. Men trots det är det inga låtar som egentligen låter speciellt lika varandra.
»New Generation« är den som överraskade mig mest.
— Det är ju utan tvekan den simplaste popsång vi gjort hittills. Och blåsarrangemanget låter kanske lite för likt Bowies »V2 Schneider«, men det kom jag inte på förrän efteråt. Temat är ganska gammalt, du har hört det förr. Det handlar om ungdomlig skönhet som ju på något vis alltid reser sig ur askan. Det finns en film som heter »Chitty Chitty Bang Bang« där en av sångerna heter »From the Ashes of Disaster Grow the Roses of Success«. Idén föddes när jag såg den på video i vintras. Och det är ett tema som alltid är lika aktuellt med all skit som man måste lära sig att leva med. Från AIDS-hotet ner till triviala vardagsproblem. Men »New Generation« har nog den minst fokuserade texten på hela skivan. Alla de övriga låtarna är egentligen mycket enklare att förklara.
Det var därför jag frågade. Vad pysslade du egentligen med där borta i Highgate?
— Det enda jag egentligen gjorde när jag inte skrev eller läste var att hyra filmer och gå in för olika skådespelare. Richard Burton framför allt. Har du sett »Equus«? Visst är den enorm. Jag älskar den besinningslöst. Den är bara briljant, Burton har en sådan otrolig närvaro i den. Och »Vem är rädd för Virgina Woolf«, den är också helt fantastisk. När jag såg alla Burtons filmer började jag intressera mig alltmer för makt och inflytande. Marlon Brando är en annan sådan person. Så fort han visar sig på duken tillåter han liksom inte åskådarna att titta på någonting annat än just bara på honom. Han bara tar över.
Varför denna fascination för makt och inflytande? Det är inget jag direkt förknippar med popmusik.
— Det finns något väldigt diktatoriskt över att ställa sig på en scen och proklamera sin egen version av sanningen. Det innebär också en oerhörd känsla av makt och inflytande som, vare sig man vill det eller ej, är snarlik det järngrepp som fascistdiktatorer håller sina medborgare i. Det finns en väldig energi mellan publik och den som uppträder, men det är alltid talaren eller artisten som bestämmer, som skriver reglerna.
— Det är absolut ingenting sexigt i den maktkänsla man fylls av på en scen, det handlar mer om ren energi. Det är egentligen inte mer mening i den makt jag tjatar om än det är i popmusik rent generellt. Jag menar vad är egentligen meningen med popmusik?
Tja, det kan vara helt olika saker för olika människor.
— Jovisst, men, för att ta ett konkret exempel så kan jag inte se någon som helst mening med uttalat politisk popmusik. Okej, här har vi några ackord och här har vi budskapet. Nu pular vi ihop det. Och resultatet blir oftast bara trams. Musiken och budskapet måste vara ett, det går inte att skilja dem åt. Jag tror att en sång som Elvis Costellos »Shipbuilding«, som handlar om Falklandskriget och om arbetslösheten i England, säger så mycket mer eftersom du inte kan skilja musiken från texten eller vice versa. Men det jag vill fånga är den kraft som musik kan ha i sig själv. Vilket jag tycker att »The Wild Ones« är ett lyckat exempel på. Det är en väldigt simpel jag-älskar-dig-låt och det är min absoluta favorit på »Dog Man Star«.
Titeln är väldigt amerikansk. Den är, förmodar jag, tagen från Brando-filmen?
— Javisst. Förut har jag varit livrädd för klichéer. Mest för att alla klichéer som förknippats med rockmusik alltid har känts så ihåliga. Men jag har alltmer börjat tro på styrkan i klichéer, att det i kärnan av varje kliché faktiskt finns något oerhört starkt. Och att klichéer är hemskt användbara om man ska kommunicera med en stor publik.
Det låter väldigt U2 det där.
— Det kanske ligger något i det. Jag lyssnade aldrig på »Zooropa«, men jag tror att de använder klichéer på ett annat sätt. Man vet aldrig riktigt om de menar allvar eller inte. Medan jag tror att våra låtar fungerar på ett helt annat sätt. »Heroine« är ett bra exempel där man inte riktigt vet om texten handlar om om en tonårings besatthet av en filmstjärna eller om pornografi. Det är nog lite mindre självklart än det U2 håller på med.
Något som saknas på »Dog Man Star« är den spänning som bara kan åstadkommas när ett band försöker spela lite bättre, sjunga lite högre, än vad de egentligen är kapabla till. Att vilja men inte riktigt nå ända fram. Något som Suedes första singlar lyckades fånga perfekt.
— Jag förstår vad du menar, men personligen saknar jag det inte alls. Vi har alltid varit alldeles för ambitiösa för att inte gå vidare. Men samtidigt är hela tanken med popmusik att arrangera fem noter på ett sådant sätt att den som hör dem inte kan få dem ur huvudet. Och, ja, vi har blivit bättre på att sjunga, spela och på att skriva låtar och texter. Det måste man bli. Och det finns ingen mening i att skriva om första LP:n igen. Det sägs att det är enkelt att skriva album nummer ett och att det är svårare att skriva uppföljaren. Men jag tyckte det var mycket enklare och jag känner mig ännu mer inspirerad inför nästa.
Har din musiksmak ändrats sedan isoleringen?
— Egentligen inte. Fast på sistone har jag varit en hel del på Heaven, en gayklubb här i London, men jag har ingen som helst koll på vilka diskjockeys man ska gilla för stunden och techno säger mig fortfarande ingenting. Jag är mer förtjust i Terence Trent D’Arby. Jag tycker han är helt fantastisk, speciellt på scen. Sedan har jag lyssnat oerhört mycket på The Doors.
Jag hatar The Doors.
— Verkligen? Morrison är i och för sig väldigt överskattad som textförfattare, hans så kallade poesi är fullkomlig smörja. Men som ett band betraktat så var The Doors makalösa. Det bandets samspel var gudomligt. På sätt och vis faktiskt bättre än The Beatles. »Touch Me« med The Doors är något av det bästa jag någonsin hört. Och så har jag spelat Verves »No Come Down« nästan oavbrutet sedan den kom och Tiny Monroe tycker jag är helt okej. Pink Floyd lyssnar jag på mer än jag gjort på länge.
Droger var en stor influens på förra plattan. År det fortfarande så?
— Absolut. Det är färre direkt uttalade referenser till droger på »Dog Man Star«, men några låtar, framför allt »The Asphalt World«, handlar uteslutande om sex och droger. En hel del på förra plattan var skrivet när jag just hade tagit droger, men nu har jag mer skrivit dagen efter jag tagit något. Av det enkla skälet att jag använder den inspiration som jag får av att ta droger och bara sitta ensam i ett rum och lyssna på musik. Härom natten lyssnade jag på samma låtar om och om igen. »Raspberry Beret« med Prince, Presleys »Suspicious Minds«, »Band of Gold« med Freda Payne, en låt med Love Unlimited som jag aldrig kan komma ihåg vad den heter och »Emotional Rescue« med Stones. Det är tillbakalutad sexig musik. Och jag kom fram till att Suede måste bli ett band igen, något som vi inte riktigt var med Bernard på gitarr. Vi har aldrig skrivit en enda sång som ett band, vi har aldrig testat varandra i replokalen, vi har aldrig jammat, aldrig kommunicerat som ett band. Och jag vet att vi kan bli det med vår nya gitarrist.
Suede har under sommaren testat ett antal potentiella ersättare för Bernard Butler. Dagen innan intervjun med POP har de bestämt sig. Brett och bandets manager, Charlie, verkar båda genuint upphetsade över hur bra han är. Men mer får de inte säga. Just nu.
— Allting känns väldigt bra. Bernard lämnade Suede i precis rätt ögonblick. Bland det sista han bråkade om var att han krävde att »The Asphalt World« skulle vara sjutton minuter lång, bara för att han hade fått för sig att den skulle vara det. Och resultatet blev ett outhärdligt, urbota tråkigt progressivt gitarrsolo som bara höll på och malde. Den är fortfarande ganska lång, men när Bernard försvann ut i periferin kunde vi slutföra arbetet i lugn och ro.
— Att folk gråter blod över att Bernard har lämnat Suede och att det jämförs med Johnny Marrs splittring från Morrissey är bara fånigt. Vi har aldrig velat vara nittiotalets Smiths, det är bara en lättköpt jämförelse som pressen tar till. Det har inte ett dyft med verkligheten att göra. Visst, The Smiths skrev en fantastisk låt, men tyvärr envisades de med att skriva om den ungefär 127 gånger. Musik kan vara mycket mer än så.
SUEDE är aktuella med sitt andra album »Dog Man Star«.
Andres Lokko
Filed under: Andres Lokko, POP #09, Andres Lokko, Brett Anderson, Suede
Tidskriften POP revisited 