ADVENTURES IN STEREO
Adventures in Stereo
Creeping Bent/import
Trots att mitt ex av Jefferson Airplanes första LP »Takes Off« är ett irriterande måndagsexemplar har jag aldrig kommit mig för att byta ut det. Halvvägs in på varje vinylsida försvinner halva ljudbilden in i en monofonisk dimma, som om någon — gruppen, producenten eller jag — tagit en tripp till första låten och tänt snett i tredje.
Första gången jag spelade den tog jag nästan till lipen. Det var på den tiden jag lade ut hundralappar på originalpressningar och defekta felköp innebar personliga tragedier.
Sedan inträffade det sjuka att jag spelade skivan igen. Och igen och igen och igen. Det var något djupt rofyllt, nästan hypnotiskt, med att höra tidiga Airplane i en sorts superlaidback ljudpuppa.
Adventures In Stereos första album låter mycket likt de defekta delarna av min Airplane-LP — inte minst som det trotsar gruppnamnet och är rättigenom i mono.
Jim Beattie var aldrig riktigt nöjd som tidig tolvsträngsmedlem i Primal Scream, tog ett steg närmare sin drömmusik i sitt eget Spirea X men splittrade bandet för att han hatade att turnera, och så tog han med sig sångerskan Judith Boyle därifrån och gjorde albumet han alltid velat göra: i 8 låtar på 32 minuter.
Numera sitter Beattie hemma med portastudion hela dagarna som en Jesus And Mary Chain-skadad Brian Wilson och vägrar ta sina små retropopminiatyrer till en »riktig« studio. Han föredrar att koka sina frukter själv och sylta in dem i garaget. Och han vet vad han gör: Beattie är en musikteknisk klant men en visionär ekvilibrist, soundet är tunt och torrt men tjocknar och blir saftigt när man smakar.
De engelska poptidningarna har ägnat de senaste två månaderna åt att stapla referenser till Adventures In Stereo: Beach Boys, Bacharach, Spector, Stereolab, Velvet, Dusty Springfield, Simon & Garfunkel, Shangri-Las. Men ingen av dessa influenser, inte ens en ung och bindgalen Brian Wilson eller tvåminutershjältinnorna Shangri-Las, skulle någonsin ha kunnat göra i 8 låtar på 32 minuter. Faktum är att det är en omöjlighet om man är en något sånär seriös låtskrivare. Simon & Garfunkels bästa sånger krävde ofta fyra-fem minuter.
Adventures In Stereo är alltså inte låtskrivare. Av i8 spår är bara två eller tre direkt minnesvärda i sig själva. Ska man sortera in duon någonstans så måste det vara mellan de amerikanska (Comet, Air Miami, Combustible Edison), svenska (Cardigans, Komeda) och japanska (Pizzicato Five) släktgrenarna av »exotica« som kombinerar det knäppaste och snyggaste från femtio- och sextiotal till en coffee table-installation för nittiotalet.
Där finns oftast en grågrumlig grundfärg av gitarr och bas, och trummor som knappt hörs. Ibland ett burkigt piano, instängt handklapp, en sjukligt felpitchad farfisa, ett strippat stråkarr.
Men det är just den flyktiga helheten som berör; en bedräglighet i det bagatellkorta. Symptomatiskt är att deras allra största stund, deras mest lyckade arrangemang och stämningsläge; ett magiskt knarkkaribiskt Beach Boys-beat på ett enda stråkorkestrerat ackord, ledigt och leende slösas bort på en minut, i det avslutande, artonde spåret »We’ll Meet Again«.
Kjell Häglund
Filed under: Album #24, Betyg 06, Kjell Häglund, Adventures In Stereo, Kjell Häglund
Tidskriften POP revisited 