Ända sedan »I Need Love« har LL Cool J försökt övertyga rapvärlden om att han är en hård kille, men han tvekar inte att tillägna sin mormor en låt. Petra Lindmark träffade rapparen vars initialer fortfarande står för Ladies Love.
LL COOL J:S SENASTE PLATTA »14 Shots to the Dome« gick från Billboards nedersta del upp till första platsen efter tre veckor i butikerna. Att en del anser den vara en ytterst blek uppföljare till 1990:s klassiska »Mama Said Knock You Out« spelar absolut ingen roll. LL har varit »The King of Rap« i åtta år. Inte alltid enligt kritiken och finsmakarna, men det finns fortfarande ingen som hotar peta ned honom från tronen.
Chuck D & Flavor Flav, Ice Cube, Ice T, Guru och Everlast må alla vara både intressantare och mer hardcore, men ingen av dem har förmågan att fånga en så bred publik och behålla respekten samtidigt. Den allt fylligare 25-åringen från Queens, N.Y., har en lättillgänglighet som är svår att motstå, och en generositet man finner hos få eller ingen av kollegorna. Ingen kallar honom »sellout« även om han glatt slår sig ner i soffan hos USA:s Ingvar Oldsberg i »Good Day New York«, för att vänligt överseende besvara frågan »vad heter du egentligen?« och bli kallad »popsångaren LL Cool J«. Ett program få andra skulle ringa telefonväckningen för att kunna medverka i, oavsett hur många tittare det har.
LL är två timmar försenad. Men han verkar lycklig som ett barn när han väl dyker upp på Def Jams Manhattan-kontor, möblerat helt i svart och skyhögt beläget med utsikt över de flesta taken i West Midtown.
— Heeej socker!
LL kysser på hand och bär sina säckiga byxor nystrukna till sprillnya Timberlands och matchande jacka från Russel Simmons nya Soho-butik Phat. Någon sticker åt honom det nya numret av The Source med LL-omslag, vilket han studerar grundligt, förnöjsamt skrockande: »Damn it, vad flott jag ser ut!«
— Vad står LL för? undrar en japansk fotograf.
— Ladies Love, svarar jag.
— Verkligen?
— Japp! nickar LL och tittar alla de trettio våningarna ner, tills jag måste slå ner blicken och studera mönstret i hissens heltäckningsmatta. När vi tar mark i lobbyn står han kvar tills dörrarna nästan stängts igen för att lämna samtliga damer företräde, och på väg ut till Madison Avenue måste han stanna till igen för att kramas med en liten kvinna i vitt Twiggy-hår.
— Åh, jag bara avgudar dig, LL, du är en sån gullig kille! kvittrar hon, och visar sig vara Cyndi Lauper.
»Gullig kille«. Återigen ett epitet andra skulle spy på. LL tar det som en komplimang. Som womenizer är han mer »I need love« än »…take off your clothes and taste the steel!« (en av alla valpiga sexmetaforer på »14 Shots…«). LL Cool J är definitivt en sån man gifter sig med. Enligt ryktena har han planer i just den vägen med Quincy Jones dotter Kedida, flickvännen sen drygt ett år.
* * * * *
Hans strävan är, som han själv säger så ofta han hinner, att göra världen gott och på så vis bli en hjälte. Så medan Ice T och Fab 5 Freddy stolt spär på myten om sig själva genom att spela cracklangare respektive hallick i actionkomedin »Who’s the Man?«, har vi sett LL i en snäll roll mot nörden Robin Williams i kadavret »Toys«.
Har du blivit erbjuden några gangsterroller?
— Massor. Men jag tackar alltid nej. Jag har inget emot att förknippas med min kultur, den afroamerikanska, men jag vägrar bli en stereotyp. Mitt ansvar är större än så. Ungarna ska se mig som en stark svart man som går upprätt och gör det rätta. Jag vill inte dansa för snabbmat eller rappa för läskedrycker heller.
Vad är det som är så speciellt i dynamiken mellan dig och Marley Marl (producerade »Mama Said Knock You Out« och nu senast »14 Shots…« tillsammans med Quincy Jones Jr)?
— Han är väldigt begåvad. Vårt första möte var när jag var uppe på radiostationen WBLS och intervjuades i hans mixshow, och han bad mig ringa honom om jag behövde en bra remix. Det behövde jag verkligen, och sen »Jingelin’ Baby« är vi oskiljaktiga.
— Däremot deltar jag mer i det tekniska än vad folk inser. När man lyssnar på en LL-platta är det ingen tvekan om att det är jag. Och man kan inte jämföra »Backseat« med »Crossroads« fast det är samma platta, varje spår är unikt. Min filosofi är att om det låter bra för mig låter det bra i andras öron också. Jag går bara på känsla.
1989 blev du vid ett tillfälle utbuad från scenen i Radio City Music Hall, uppenbarligen på grund av balladen »I Need Love«. Hur känns sånt?
— Jag ville bara säga några ord till minnet av en kompis som dött. Det kändes… intressant. Det är sånt som händer. Att vara artist är som att ha ett förhållande. Man grälar och missförstår varandra ibland, men allt kan rättas till med hjälp av bra kommunikation. »Mama Said…« är ett exempel på bra kommunikation.
Hur var det att bli tagen till nåder igen?
— Underbart. Jag är en positiv man som älskar mina fans och respekterar deras åsikter. All positiv feedback tar jag till mitt hjärta. Det roligaste med att vara LL är att folk vågar komma fram och skaka hand med en.
Hur skulle du själv kategorisera din musikaliska stil? Du är inte mycket för galna infall och samplingsdjungler direkt. Är du konservativ, eller konventionell?
— Ingetdera. Jag försöker hålla mitt sound rent från stundens ingivelser. Garnityr som scratching, röster med reverse från ingenstans, ett breakdown från ett rare groove… jag kan inte med det!
Förra årets Das EFX-feber hade föga inverkan på dig, med andra ord?
— Billiga trick och överraskningseffekter. Jag försöker inte rappa fort, jag svär inte. Mitt mål är inte att vara först med något. Jag var ju först av alla ändå! Naturlighet varar längst. Man kanske inte alltid får en smash-hit med det mottot, men jag är åtminstone alltid äkta.
Så vad gillar du då?
— Jag lyssnar lite på det nya som kommer.
I övrigt är det gammal funk då förstås?
— Nej, vet du vad? Jag har ingen fast musiksmak, det är alltid olika saker som funkar olika perioder. En vecka är det bara gammal rap, och nästa bara Lionel Richie. Den mannen har gjort många coola grejer. Och Marvin Gaye.
Jag gissar att bluntreligionen hos grupper som Cypress Hill och House of Pain inte har ditt stöd. Hur tror du de kommer att utvecklas?
— Jag vet inte. Bara dom själva vet. God bless them. Ärligt talat bryr jag mig inte.
Du var inne i en ganska jobbig fas när du träffade Marley Marl?
— Jag var ofokuserad, kände helt fel vibbar och kom ingenvart musikaliskt. Dessutom var min image ute och slirade. Jag firade, du vet. Framgången med »Bigger and Deffer« (plattan som förvandlade LL från B-boy-idol till rik sexsymbol) var hög och lycklig och ineffektiv. Jag »goofade« bort ett halvår av mitt liv och all min koncentration gick åt till att slappa.
Och sen var du tvungen att göra en slags comeback. Inför »Mama Said..« ändrade du utseende.
— Jag har alltid varit »streetwise«, men under »Panther«-tiden (mellanplattan som sökte sig tillbaka till råsexattityden för att skyla över det romantiska mellanspelet) innebar det en mer »innercity«-aktig stil med guldsmycken och annan lyx. Lika nyrikt som jag klädde mig privat, men förortskänslan fanns där hela tiden.
Hur ofta tränar du din fysik numera?
— Inte alls! Det är sant. Jag bara gör några armhävningar då och då för att hålla överarmarna i hyfsat trim. (Visst, LL, alla gånger.)
Så du kommer inte att exponera din överkropp lika mycket fortsättningsvis?
— Jag hade faktiskt inte ens planerat att göra det ens i den där TV-grejen du säkert tänker på, MTV:s »Unplugged«. Strålkastarna var heta, känslan kom över mig och enligt min vanliga devis följde jag den. Inte trodde jag att det skulle bli ett sånt hallå om det, det är inget obligatoriskt inslag i min scenshow. Dessutom är det för mycket Marky Mark.
Skivbolagsassistenten sticker in huvudet och meddelar att managern Brian kommenderat fotografen att endast ta ansiktsbilder. LL fnyser.
— Det är sånt managern alltid säger. Nicka och le så blir alla nöjda och glada, och sen kan ni ta vilka bilder ni vill.
Jag som trodde du var svår att ha att göra med.
— Jaså? Det förstår jag inte.
Jag fick tjata i flera veckor för att få träffa dig, intervjun sköts upp fyra gånger och du kom två timmar försent. Skivbolaget skyller på dig.
— Snack. Jag älskar intervjuer! Tycker det är skitcoolt att någon är intresserad av mina åsikter. Men jag är inget dragdjur som gör vad folk säger till mig.
— Managers och skivbolagsfolk är vad jag brukar kalla »the human red tape«. Dom försöker skydda en från än det ena än det andra, och jag låter dom hållas. Dom försöker bara manifestera sin egen existens, det är deras jobb.
— Egentligen är sådana här möten alldeles för formella för min smak. Vi hade kunnat träffas hemma hos mig en kväll i stället, för då kan man slappa och ta av sig skorna framför TV:n, och jag kan leka med fjärrkontrollen och svara i telefon och bara vara mig själv.
Du menar att jag hade fått komma hem till dig om jag velat?
— Sure. Om du har lust kan vi ta det någon av mina lediga kvällar den här veckan. Jag kan visa dig runt i villan på Long Island, och sen kan vi åka ut till Queens och plåta så får du träffa min mormor.
Du skojar.
— Nej, jag lovar! Jag ska prata med Brian så fixar det sig.
En kvinnlig hip hop-skribent kan råka i extas för mindre. (Nästa dag ringer dessvärre Brian och levererar en dålig ursäkt om att LL måste packa inför promotionresan till Europa, så han har inte tid att mysa framför TV:n. Det är just sådana okontrollerade excesser som ger alla amerikanska managers frossa.)
— Jag är ledsen, men mitt erbjudande kvarstår. Jag ringer dig när jag kommer hem igen, OK?
Visst, LL, alla gånger.
Är du rik?
— Nej, jag äger fastigheter. Jag slösar inte med pengar, jag sparar dom.
Då är du med andra ord stenrik vid det här laget! Bara »Mama Said..« sålde fyra miljoner.
— He, he. Ja, om du envisas så.
Spike Lee har kritiserats för att investera sin förmögenhet egennyttigt i stället för att göra något för sin hemtrakt i Brooklyn.
— Jag håller absolut med om det. Det är tack vare sin publik man kommer så långt, och man är skyldig att dela med sig av sitt överflöd. Själv har jag startat Camp Cool J, vars mål är att ge tonåringarna från ghettona en chans att uppleva en riktig sommar i ett läger norr om stan. Mitt mål är att få så många ungar som möjligt att engagera sig och på så sätt kanske kunna minska brottstatistiken i de värsta områdena på lång sikt.
Stämmer det att Mike Tyson varit en av dina egna förebilder och inspirationskällor?
— Mike är cool. Vi har varit vänner i åratal, ända sen han blev champion. För mig är han bara en stark man som jag respekterar högt. Jag behöver inga förebilder, och det var inte Mike som inspirerade mig till »Mama Said…« som alla tror. Det var mormor.
Mormor Cool J, ja. Det är väl återigen bara LL som kommer undan rhymefraser som »Word to Grandma!« med respekten i behåll.
— Jag sover oftast hos mormor när jag är i stan, hon är den största inspirationen i allt jag gör. Hon finns alltid där. Man avslöjar inte en dams ålder, men hon älskar rap och jag henne. Om man tänker sig att jag blir 70 år — kommer jag fortfarande att gilla rap? Ja, antagligen. När man vuxit upp med något finns det i ens blod.
— Jag är nog ganska lustig på det sättet att jag inte tänker på hip hopen som en värld och mig själv som en del av den. En del tror att jag måste vara en stereotyp bara för att jag rappar. Dom ser framför sig hur man bara lyssnar på rap, stiger upp varje morgon och äter sin rapfrukost med sin rapfru, hoppar in i sin rapbil… så är det bara i rapvideorna.
LL COOL J är aktuell med albumet »14 Shots to the Dome«.
Petra Lindmark
Filed under: Petra Lindmark, POP #03, LL Cool J, Petra Lindmark
Tidskriften POP revisited 