1993 ÅRS BÄSTA ALBUM FRAMRÖSTADE AV FÖLJANDE SKRIBENTER: PER BJURMAN, TERRY ERICSSON, JAN GRADVALL, KJELL HÄGLUND, MARTIN JONSSON, ANDRES LOKKO, PIETRO MAGLIO, STEFANIA MALMSTEN, LARS NYLIN, HANS OLOFSSON OCH SEBASTIAN STEBE.
1
BJÖRK
Debut [London]
För att kunna spegla sin samtid krävs ett passionerat intresse och en hälsosam distans. De båda egenskaperna utmärker 1993 års bästa skiva. Björk tar med sig sin ghettoblaster och pumpar ut techno och ambient dub vart hon går. På de remix-singlar som släppts från albumet samarbetar hon med artister som Underworld, Sabres Of Paradise och Black Dog. Björk kunde alltså gjort ett renodlat technoalbum, men har tillräcklig distans till scenen för att inse att hennes talang ligger i att gå tvärs igenom allt vad genrer heter. Avantgarde-saxofonisten Oliver Lake från World Saxophone Quartet viskar till havet i »The Anchor Song«. Den 80-åriga harpaspelaren Corky Hale, en kvinna som gjort skivor med Frank Sinatra och Billie Holliday, låter det regna technoglitter i »Like Someone in Love«. Producenten Nellee Hopper visar att det var han som var Soul II Soul; ingen har bättre känsla för hur en bashögtalare skall vibrera. Med »Human Behavior« gjorde Björk dessutom årets bästa video. Vi kanske kommer att glömma 1993 men vi glömmer aldrig den lufsande björnen.
2
SAINT ETIENNE
So Tough [Heavenly]
Inte nog med att singlarna »Avenue«, »You’re in a Bad Way« och »Hobart Paving« är bland nittiotalets mest minnesvärda. Albumet är bättre. Spåren ligger som exklusiva clinker-plattor i Phil Spectors vardagsrumsgolv, med Lee Perrys reggaedubs som fogmassa och Brill Buildings melodier som värmeslingor.
3
SUEDE
Suede [Nude]
»Suede« infriar alla högt ställda förväntningar. Det är en imponerande samling svårfångade och gnistrande vackra sånger om decenniet vi befinner oss i. Det är, kort och gott, förträfflig rockmusik. Unik och frustrerad sådan. Från inledande »So Young« till de sista nakna pianotonerna av »The Next Life«.
4
ICE CUBE
The Predator [Priority]
En blodig, naken och resolut reaktion på upploppen i LA, Rodney King-videon och den dom som utlöste kravallerna. Med sitt tredje soloalbum visar Ice Cube att det är han och ingen annan som leder hip hopens kapprustning. Med »It Was a Good Day« att även Isley Brothers »Footsteps« gick att renovera.
5
PJ HARVEY
Rid of Me [Island]
Gitarrer etsade i frätande syra, rytmer avskalade in till själva benet och en Polly Harvey som sliter sitt trasiga hjärta ur bröstet och slänger det efter honom, han som svek. Tidvis outhärdligt, tidvis direkt äckligt — alltigenom briljant. En lika storartad lektion i blues som »The Complete Chess Blues Recordings«.
6
BLUR
Modern Life Is Rubbish [Food]
Ska man ställa ut en popgrupp i en monter måste det bli Blur. Rufsiga modfrisyrer på taniga siluetter i korta kostymer. Gripande innerstadstexter i breda cockneymunnar. »Modern Life Is Rubbish« är utformad som en uppföljare till någon av Kinks klassiska konceptskivor. Popmusik filmad i svartvitt, med regn på linsen.
7
ORBITAL
Orbital [Internal]
Medan vissa technomusiker ser sina verk som funktionsmusik för dansgolvet vill andra att de även ska fungera i mer avslappnade situationer. Engelska duon Orbital tar denna metod till sin spets på detta andra album. En utmärkt introduktion för den som aldrig lyssnat på techno i hörlurar.
8
ONE DOVE
Morning Dove White [Boy’s Own]
I en bättre värld skulle »Fallen« och »Breakdown« redan finnas i varje karaokemaskin, från Tokyo till Tegnérgatan, och sångerskan Dot skulle ha ett dataspel uppkallat efter sig. Albumet är inte bara uppkallat efter Elvis mormor. Det är också det sexigaste som spelats in sedan Primal Screams »Screamadelica«.
9
PET SHOP BOYS
Very/Relentless [Parlophone]
Chris Lowes syntar sprutar ut sjuttiotalsdisko, åttiotalseuropop och nittiotalstechno i en lättsaltad pure, hårt smaksatt med Neil Tennants bittra och beska sex- och samlevnadstexter. Duons mest uttalat homosexuella album, med en ny sorts energisk hetta i stället för det tidigare kontrollerade svala.
10
TEENAGE FANCLUB
Thirteen [Creation]
»Thirteen« är inte ett lika pricksäkert tidsdokument som »Bandwagonesque«, men innehåller skottarnas mest hållbara sånger hittills. Popnörderi på den här nivån kan få pubspeglar att imma igen, men Teenage Fanclub öppnar fönstret mot 1993 och vädrar bort unken pilsnerdoft med Nintendo-attityd.
11
DR DRE
The Chronic [Death Row]
Stenhård bas, tvärflöjt, iskalla syntslingor, fet funk. Och ovanpå det stenade ordväxlingar mellan den forne NWA-medlemmen Dr Dre och årets verklige nöjesprofil, Snoop Doggy Dogg. Singeln »Nuthin’ But a G Thang« var Top 10 i USA i månader och albumet stakar ut vägen för hip hopens framtid.
12
PAUL WELLER
Wild Wood [Go! Discs]
Från espresso (The Jam) och cappuccino (Style Council) till biodynamiskt odlat örtte (»Wild Wood«). Paul Weller tog av sig barfota, rökte på och skrev en sång om en måne på sin sons pyjamas. Traffic var aldrig så här bra. Paul Weller själv har aldrig sjungit bättre.
13
DINOSAUR JR
Where You Been [blanco y negro]
Vad det gäller försäljning av elgitarrer till skelleftebor har tre band haft stort inflytande. Beatles på sextiotalet, Sex Pistols på sjuttiotalet och Dinosaur Jr på nittiotalet. »Where You Been« innehåller drygt tre av rockhistoriens bästa gitarrsolon.
14
OLLE LJUNGSTRÖM
Olle Ljungström [Telegram]
Velvet Underground sålde inte skivor men deras fans startade bra rockband. Förhoppningsvis blir följden liknande efter Olle Ljungströms första soloalbum. »Spelar vanlig« och »Du och jag« har sådan fysisk precision att de kan förändra liv. Och kanske — det är tyvärr svårare — inspirera till bra rockband.
15
BLACK DOG PRODUCTIONS
Bytes [Warp]
Technokollektivet Black Dog balanserar på en fin elektronisk linje mellan olika taktarter och stämningar, mellan rytmisk energi och drömskt lugn; med en varm underton av futuristisk frijazz. Likt en enda lång datoriserad jamsession kallar deras debut till ett intimt möte mellan människa, maskin och musik.
16
MARIA MCKEE
You Gotta Sin to Get Saved [Geffen]
Det mest rockantikvariskt korrekta popvärlden hört sedan Primal Screams »Screamadelica«. Men det handlar definitivt inte om någon tradig föreläsning i amerikana. Bara om god smak, konsekvens, övertygelse och kärlek. Vore Van Morrison död skulle han le i sin himmel.
17
DIGABLE PLANETS
Reachin’ (a New Refutation of Time and Space) [Pendulum]
Digable Planets tog hip hopen ur gränden och planterade om den i en venetiansk vas med prunkande blommor. Under ett år då Dizzy Gillespies kinder sjönk in för gott var det Digable Planets som klippte av sorgbandet och bevisade att be bop-mentaliteten fortfarande lever.
18
CROWDED HOUSE
Together Alone [Capitol]
Neil Finn fick en orden av drottningen för »Woodface«, för att han lyckats återskapa popvärldens vackraste harmonier. Här går han längre, med ett melankoliskt och brutalt personligt album. Briljant, men nu i en betydligt friare form, där rytmen är viktigare än harmonierna och stämningslägena trovärdigare.
19
THE BOO RADLEYS
Giant Steps [Creation]
Popexploatörer från Liverpool som tar ett stort kliv från 1992 års »Everything’s Alright Forever«. De rör sig obehindrat mellan allt från dub till de drömmar som i Brian Wilsons hjärna gick under arbetsnamnet »Smile«. Gränslös och oantastlig popmusik.
20
MARY J BLIGE
What’s the 411 [Uptown]
Den obestridda drottningen av hip hop-soul och den första samtida sångerska som dagens rappare gillar. Innan Mary J hade svarta småtjejer från Bronx inga unga kvinnliga hjältinnor att relatera till. Med hennes ghetto-avantgardistiska soul har även vita medelåldersmän ett starkt skäl att utöka soulsamlingen.
21
CHAKA DEMUS & PLIERS
Tease Me [Mango]
Titelspåret »Tease Me«, hämtad från The Skatalites ska-klassiker »Ball of Fire«, definierade inte bara resten av skivan utan reggaeåret i stort. Berghårda, skrovliga grymtningar och honungssöta soulröster i kombination över digitala rytmer som påminner om Bo Diddleys. En fröjd från början till slut.
22
SMASHING PUMPKINS
Siamese Dream [Hut]
Fyra amerikaner på gränsen till sammanbrott jagar, åtminstone tillfälligt, döden på flykten — dels med ett frustande vrål av sexsträngad ilska, dels med en sorgsen viskning från djupet av bitterhetens svartaste schakt. Den moderna, rockens »What’s Going On«,
23
THE GOATS
Tricks of the Shade [Ruffhouse]
Ett hip hop-kollektiv på elva personer, varav tre sångare, med en scenshow som ett gycklarspel, rökbara texter och en chockerande otvättad ljudbild. Det vita amerikas reaktion registrerades på richterskalan. Inte dina typiska amerikanska underhållare.
24
PIZZICATO FIVE
Bossanova 2001 [Nippon Columbia]
Den japanska popens mest maniska arbetsmyror fortsätter absorbera pophistoriens allra lättsammaste moden. I och med detta, trions allra bästa album, är det hög tid att västerlandet låter sig inspireras av japanerna i stället för tvärtom.
25
RED HOUSE PAINTERS
Red House Painters [4AD]
Red House Painters andra album är en illustration till vilken glädje det går att vinna ur andras smärta. Efter att ha njutit den karga dramatiken i Mark Kozeleks texter och musik föds nästan en förhoppning att han aldrig lyckas med en relation. Och vi som trodde att Morrissey var den mest miserable killen i världen…
26
LEMONHEADS
Come On Feel the Lemonheads [Atlantic]
Evan Dando sjunger om att hämnas otrohet genom att sno hennes favorit-T-shirt och att han fortfarande orkar öppna limousinedörren själv. Årets högsta charmpoäng, med osviklig melodikänsla, i allt från countryballader till lättviktsgrunge.
27
JOHN & MARY
The Weedkiller’s Daughter [Rykodisc]
»Blossom rock« kallar denna amerikanska duo sin musik. Och »The Weedkiller’s Daughter« är en rik naturupplevelse, ljusår från kyla och stress bjuds lyssnaren en perfekt blandning av mjuk, mystisk folkpop och stämningsfulla ballader.
28
TINDERSTICKS
Tindersticks [This Way Up]
Melankoli, besatthet, ånger och en oförmåga att acceptera livets små förtretligheter. Varje känslomässig motgång är värd att ältas, det finns inget som är så gott att det inte för någonting ont med sig. Tindersticks har skrivit soundtracket till allas vår privata vardagsmelodram.
29
THE AUTEURS
New Wave [Hut]
Det är svårt att förstå att en man med så dåliga tänder vågar skriva så narcissistiska texter, sjunga så skört och komponera så tidlöst elegant musik. Men Luke Haines är övertygad om att han är Valentino reinkarnerad och därför kommer han undan med det.
30
THIS PERFECT DAY
This Perfect Day [Snap]
I en störtskur av kittlande melodislingor, ljuva refränger och klassiska gitarriff förvandlas Skellefteås bästa popband till Sveriges bästa rockband. Mats Eriksson må fortfarande vara det mest stilmedvetna man kan se på en svensk scen, men han har insett att en bra låt alltid straffar en smart T-shirt.
Filed under: POP #05+06, POPåret, Björk, POPåret
Tidskriften POP revisited 
[…] « Newer Older » […]