De splittrades för tjugo år sedan. Och de pratade om en comeback för tio år sedan, men kände att timingen inte var rätt. Nu, när Bobby och Paul har fått folk att upptäcka deras engelska folk-jazz, återbildas Traffic. Hans Olofsson slår sig ner i soffan hos herrar Steve Winwood och Jim Capaldi. Respekt.
MEDELÅLDERN PÅ DE två gråhåriga herrarna mitt emot mig är närmare femtio år. De ska föreställa rockstjärnor, men de ser mer ut som vanliga äldre män.
Trots rynkorna går det inte att komma ifrån att en av herrarna heter Steve Winwood. Det var länge sen han hade sin formtopp, men respekten är inte mindre för det.
Anledningarna till respekt är två; hans tidiga start i branschen och framför allt hans röst.
Redan vid tjugotvå hade han hunnit med att vara ledande medlem i Spencer Davis Group, Traffic och Blind Faith. Och redan som sjuttonåring i Spencer Davis Group lät han som en blues-veteran — med en röst fylld av smärta och ärr — som talade om att jag har minsann upplevt allt. När han sjöng »Georgia on My Mind« lät han som en reinkarnation av Ray Charles.
Det var egentligen inte förrän efter Traffics upplösning 1974 som han unnade sig sin första paus i karriären, för att senare starta en framgångsrik solokarriär.
Och nu, efter tjugo års dvala, är det dags för comeback. Från originaluppsättningen återstår bara Steve Winwood och Jim Capaldi. Chris Wood avled 1983 och David Mason är inte tillfrågad.
Det är därför jag sitter framför Steve Winwood och Jim Capaldi. Vi pratar om allt från Spencer Davis Group till dagens upplaga av Traffic.
Att lyssna på Traffic var en dödssynd för bara tio år sen. Deras musik, som ofta bestod av långa improvisationer, har till och med förknippats med symfonirock. Men 1994, när både Paul Weller och Bobby Gillespie går ut och pratar sig varma för Traffic blir det plötsligt en Traffic-renässans.
Enligt Winwood finns det förstås andra anledningar till varför Traffic hastigt återuppstått:
— Det fanns en speciell känsla hos Traffic som jag inte känt sedan dess, inte ens på mina egna soloplattor. Jag ville gå tillbaka till den lantliga känsla som präglade Traffics plattor.
När fick ni idén att återbilda Traffic?
— Vi pratade om det redan för tio år sedan men timingen var inte rätt just då. I fjol stötte vi på varandra igen och upptäckte hur kul det var att arbeta tillsammans. Vi förstod nog inte hur mycket Traffic betydde för oss när vi upplöste gruppen 1974.
Men varför starta något som legat nere i tjugo år?
— Egentligen är det ingen tillfällighet, det har nog funnits där hela tiden. Jag upptäckte nämligen att jag började låta mer och mer som Traffic på min senaste soloplatta. Man känner sig också väldigt begränsad som soloartist.
Det är Steve Winwood som står för analyserna, medan Jim Capaldi visar sig vara en ironisk man. Att både Paul Weller och Bobby Gillespie plötsligt har upptäckt Traffic gör honom ännu säkrare på att det var rätt att återbilda Traffic:
— Vi kan ju inte låta dem kopiera oss; det är bara vi som får kopiera Traffic.
Hur intressant det än är med ett återbildat Traffic går det inte att undvika att ta upp åren under sextiotalet — den tid när speciellt Steve Winwood hade sin kreativa höjdpunkt. Han blev snabbt stjärna i Spencer Davis Group, men lämnade gruppen när de var som mest populära.
— Spencer Davis Group var ett vanligt rhythm’n’bluesband som gjorde coverlåtar. Gruppen var något av min lärlingsperiod och när den var över kände jag mig fångad. Det var också en tid när det inte fanns några musikaliska gränser och jag var helt enkelt tvungen att försöka skapa något nytt.
Jim Capaldi fyller i:
— Tänk dig trettio år som medlem i Spencer Davis Group…
Varför är inte David Mason med i dagens Traffic? Han skrev ändå er största hit »Hole in My Shoe«.
— Vi betraktade aldrig David Mason som en riktig Traffic-medlem och det gjorde han nog inte själv heller. Han betraktade Traffic som sin kompgrupp. »Hole in My Shoe« var för poppig för oss andra; det var inte sådana låtar vi tänkt oss.
Jim Capaldi är den som går hårdast åt David Mason:
— För oss kunde han lika gärna varit vem som helst — Art Of Noise eller David Essex. Förlåt mig David Essex!
Men er första hit, »Paper Sun«, är också ganska poppig.
— Jo, men det var mycket mer Traffic över låten, den hade just den känsla vi ville förmedla.
1967 var Traffic en av de mest omskrivna grupperna i England. Och 1970, efter den första comebacken, blev de trots att de lät engelsk folkmusik populära i USA.
— I slutet av sextiotalet började FM-stationerna att dyka upp. Till skillnad från de hitorienterade AM-stationerna vågade de satsa på att spela långa albumlåtar och Traffic passade tydligen perfekt i konceptet. Våra långa folkjazziga låtar började gå hem i USA.
— I USA känner knappast någon till »Hole in My Shoe«. Vi har alltså något av ett Englands-Traffic och ett USA-Traffic. Lustigt nog gick David Masons solokarriär betydligt bättre i USA.
Både Traffics och Steve Winwoods album har ofta tagit perfektionismen till sin spets, något som gör att speciellt Winwoods soloalbum kan kännas livlösa.
— Det är oerhört viktigt att vara duktig på sitt instrument. Musikerna är säkert duktiga i dag, men de saknar engagemanget. Det har mer och mer blivit ett yrke att vara musiker.
— Det bästa med att uppträda live i slutet av sextiotalet var att det fanns så många musiker från andra grupper i publiken och efteråt hade vi långa jamsessions. Det förekommer knappt längre.
Jim Capaldi har sitt eget namn för det: »the silence of the jams«.
— Allt detta hände under en tid när många journalister var musiker, alltså på den tiden när även ni visste vad ett ackord var.
1963: Steve Winwood, 15, blir medlem i Spencer Davis Group. Han sjunger nästan allt material och spelar dessutom sologitarr och orgel. Gruppen debuterar med »Dimples« 1964.
1966: Spencer Davis Group slår igenom med »Keep on Running« och Steve Winwood, 17, börjar redan visa att gruppnamnet är missvisande.
1967: Steve Winwood, 18, lämnar Spencer Davis Group när gruppen precis har fått sitt stora genombrott i USA med »Gimme Some Lovin’« och »I’m a Man«. Han bildar Traffic tillsammans med tre då relativt okända musiker; Dave Mason, Chris Wood och Jim Capaldi. Traffic debuterar med poppsykedeliska »Paper Sun«, med Steve Winwood, 19, på sång och orgel.
1969: Efter tre album upplöses Traffic och Steve Winwood, 20, får erbjudande att gå med i supergruppernas supergrupp, Blind Faith, tillsammans med bland andra Eric Clapton. Gruppen upplöses samma år.
1970: Steve Winwood, 21, börjar arbeta på sitt första soloalbum. Under arbetets gång tittar allt fler gamla Traffic-medlemmar in i studion. I stället för Winwoods första soloalbum blir det Traffics comebackalbum »John Barleycorn Must Die«.
1974: Traffic upplöses, dels på grund av att Chris Wood börjar bli för sjuk för att kunna arbeta, dels på grund av att gruppen saknar inspiration. Steve Winwood, 26, börjar arbeta med olika projekt och gästar flitigt på andras inspelningar.
1977: Mitt i den värsta new wave-rusningen solodebuterar Steve Winwood, 29, med albumet »Steve Winwood«. Trots sin ringa ålder betraktas han som något av en föredetting av press och publik.
1986: Steve Winwood, 38, får sin största singelframgång med »Higher Love« som toppar USA-listan. Den följs upp av »Roll With It« två år senare, som också hamnar i topp på USA-listan.
1994: Steve Winwood, 46, återbildar Traffic tillsammans med Jim Capaldi och släpper albumet »Far From Home«.
Hans Olofsson
Filed under: Hans Olofsson, POP #08, Hans Olofsson, Steve Winwood, Traffic
Tidskriften POP revisited 