[POP #12] Kent

Vi har ett problem. Vi pratar ett löjligt språk som bara en väldigt liten del av jordens befolkning behärskar. Ett ordfattigt språk som är kantigt och svårt att sjunga på. Problemet är att det är det språk vi förstår bäst, hur många NME vi än läser. Visst älskar vi Popsicle och Eggstone och önskar dem all välgång, men ända sedan Jakob Hellman försvann in i tystnaden har det känts tomt. Få har sjungit till oss på svenska, ännu färre om sånt som är viktigt. Har Kent kommit för att fylla det vakuumet? Terry Ericsson pratade med sångaren och låtskrivaren Joakim Berg om att pophistorien måste skrivas på svenska också.

It says nothing to me about my life
»Panic«, MORRISSEY

TOMRUMMET, det totala vakuumet Jakob Hellman lämnade efter sig när han försvann, har äntligen fyllts på igen. Hellmans kastade mantel har plockats upp av en kvintett kallad Kent. En svensk popgrupp som i frontgestalten Joakim Berg har den vassa penna jag saknat så länge.

Kent är det svenska band jag letat efter i flera år. Inte sedan Hellmans alltför snabbt flyende glansdagar har någon svensk konstellation på samma sätt talat till mitt inre. Berört. Stökat om. Sagt betydelsefulla saker. På det språk jag behärskar bäst. På det språk jag förstår bäst. På svenska. Kent är inget annat än en sensation.

Bakgrunden står att finna i Eskilstuna, där samtliga i bandet växte upp: Joakim Berg [sång], Martin Roos [gitarr], Sami Sirviö [gitarr], Martin Sköld [bas] samt Markus Mustonen [trummor]. För två år sedan lämnade de vad Joakim beskriver som »betongindustrimentaliteten« i födelsestaden och flyttade till Stockholm.

— I Eskilstuna fungerar det så att antingen jobbar man på sin fabrik eller så spelar man fotboll eller popmusik. Vi valde det sistnämnda, och så fort vi börjat tyckte alla i vår omgivning att vi var dumma i huvudet. De undrade hur vi kunde hålla på med något så otroligt omoget. Så redan då blev det vi mot världen.

Något man gärna tolkar som en avgörande händelse utspelade sig ändå i Eskilstuna. Jakob Hellman gjorde en spelning i staden, bjöd in sig själv på efterfest hos två blivande medlemmar i Kent, som lyckades få Jakob att spela sina låtar för dem och visa hur man plockar ut ackorden till »Vara vänner«…

Kanske var det ett moln?
Men i dina ögon blir himlen grå
Mina ser i syne
För det var väl inte en tår?
Himlen är blå
Dina ögon krymper som blåjeans
Mina ögon svider
Dom har torkat båda två
»Blåjeans«, KENT

Har du fått andra himlar i ögonen
När du får mej vart du vill med dom vanliga blå
Kom med och lägg dej här i gräset under mej
Och blöt ner kläderna
Vad tänker du på?
Lägg dej på marken under om du vill
Kom med och sätt ditt liv på spel för min skull
»Vackert väder«, JAKOB HELLMAN

När insåg du att du kunde formulera dig i text?

— Jag har alltid tyckt om att skriva små noveller och sånt. Min lärare på gymnasiet tyckte alltid att den långa formen inte passade mig så bra utan att jag var mycket bättre när jag skrev kort. Popsånger är ju utmärkta på det viset, man får verkligen skala ner allting till de allra innersta delarna.

— Jag upptäckte nog mina färdigheter när jag började hitta mitt eget språk. I samma veva som Jakob Hellman kom fram så läste jag mycket Klas Östergren, och språket i hans tidiga böcker är underbart. Det var då jag fattade att man kan leka med ord, att man kan göra precis vad man vill med orden utan att för den skull förlora sammanhanget eller innebörden.

Är det någon speciell person, förutom Östergren, som betytt mycket för ditt skrivande?

— Ja, jag började lyssna på David Bowie ganska tidigt, och tack vare honom insåg jag att en text i princip kan betyda vad som helst. Det beror helt på lyssnarens tolkning. Och det är en ståndpunkt jag alltid har haft, att oavsett vem som läser mina texter så ska man kunna tolka dem på flera olika sätt.

— Sedan tycker jag inte det är så intressant med stora sammanhang. För mig har alltid meningarna i sig varit viktiga, och deras samspel med ackorden.

Däri ligger också en del av förklaringen till varför Kent just nu överglänser tidigare svenska storheter. Kents fusioner av rå, ful, vacker, nedtonad, sprucken och melodiös popmusik med associationsrika, konkreta, vackra, mångbottnade, fula och poetiska texter åstadkommer känslor som inget svenskt band varit i närheten av på hur länge som helst.

Framför TV:n blir vem som helst ful
»Pojken med hålet i handen«, KENT

Har du några förväntningar på hur omgivningen ska reagera på texterna?

— Så fort man fått ner någonting på papper så spelar det egentligen ingen roll om folk blir berörda eller inte. Skulle jag börja tänka på vad folk ska säga om det, eller försöka fantisera…

Du skriver mycket om ensamhet. Är inte det svårt? Många svenska artister blir patetiska…

— Ja, det är många som tar fram stora fjäderpennan och skriver om stormar och eld och hav. Alla gör ju det. I princip är det bara Lundell som klarar sig undan. Ibland. Men även hans texter stinker emellanåt. Jag retar mig också på all självömkan som förekommer. Mauro Scocco är ju expert på det området. Han skriver om hur jävla synd det är om honom, hur jävla taskiga alla är mot honom… Vem bryr sig?

— Jag tycker det är intressantare att förvandla sig till skurken i dramat, till den som har gjort någonting elakt. För det är ju inte alltid så att det bara är man själv som blir sårad. Om man tror det är man väldigt naiv och enkelspårig.

Låt mig gå i bitar
Jag har gjort nåt så dåligt igen
Låt mig ha ont
Låt mig skrika färdigt
Tills bröstkorgen blir tom
Låt mig spricka sönder
Det har jag verkligen förtjänat
…låt mig vara dum
Det blir din tur
Om en liten stund
»Stenbrott«, KENT

Nämn en låt som får dig att gråta.

— Inte konkret gråta kanske, men när jag var och såg Bowie på Stadion, under Sound & Vision-turnén, så spelade han »Heroes«. Jag får gåshud nu bara jag nämner ordet. Det är en av de starkaste låtar jag hört alla kategorier. Texten är helt outstanding. När han börjar sjunga om delfiner i början är det så otroligt vackert, och fortsättningen med »standing by the wall…«, ja, hela texten. Och så döpa låten till »Heroes«.. .

Joakim Berg älskar musik.

Han var en av 52 betalande som gick och såg William på Studion i Stockholm, förmodligen enbart för att få höra Incka Ullen sjunga rader som »sommaren är hemsk, Beach Boys blir ett hån mot livet«. Han spricker upp i diskussioner om favorittextrader från Bowies digra produktion, om vari Jakob Hellmans och Olle Ljungströms respektive storheter består i — och om att en simpel poplåt med Popsicle kan betyda så mycket, inte för att den säger något väsentligt utan för att det är fantastisk popeufori.

Men i Kent är det Joakims tankar som gör att det verkligen lyfter.

Somliga vet att dom är starkare än andra
Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad
Somliga lever för att pina varandra
Innerst inne är vi likadana
Jag tror att människor gör så av gammal vana
»Jag vill inte vara rädd«, KENT

Ett par texter handlar om rädsla. Är det en rädsla som utgår ifrån dig själv?

— Rädsla och ensamhet är ju två teman som är väldigt förknippade med varandra. Är man ensam så är man rädd och är man rädd så är man ensam. Jag tycker det kännetecknar alla människor i det här landet — rädsla. Alla är rädda för någonting. När jag skrev »Jag vill inte vara rädd« tänkte jag mest på det här att man inte ens kan gå hem genom sin egen stad på natten utan att vara skraj. Om man ser ett gäng människor, ett gäng unga pojkar som har mörkt hår, då går man helt enkelt över till andra sidan gatan. Det är sjukt.

Texten kan också tolkas som att de flesta människor har någonting elakt inombords. Är det samma resonemang som att alla är rädda?

— Javisst. Människor som inte har någon koll på vilka de är eller vad de över huvud taget håller på med, blir ofta rädda. Och blir man rädd så blir man elak. Jag kan själv vara otroligt elak om jag vill, det kan alla. Om jag var skitfull skulle jag säkert kunna nita någon på tunnelbanan av vilken dålig anledning som helst. Alla har det där inom sig. Det är någonting som funnits i den svenska mentaliteten i hur många hundratals år som helst. Folk har jämt slagits i det här landet, och supit som svin. Vi har fortfarande inte lyckats skaka av oss det här med att supa oss dyngraka på helgerna så fort löningen har kommit…

Fyll mig med luft igen
Gör mig synlig
Du får gärna avsky mig
Om du gör mig tydlig igen
Om du vill visa dig igen
Om du vill komma hit igen
Om du vill röra mig igen
Så måste jag vara i färg
»Den osynlige mannen«, KENT

Min favorit på LP:n är avslutande »Frank«. Är det en person som finns i verkligheten?

— Ja, han var en barndomsidol, bäst på att klättra i träd och verkligen en tung kille. Nu efteråt kan man ju fundera på varför han lekte med småungar, men då var han en riktig hjälte. Vi brukade ha stora stenkrig, två gäng grabbar stod och kastade sten på varandra, och han kastade alltid hårdast och träffade bäst. Jag har ingen aning om vad som hände med honom.

Tycker du själv att ni är Sveriges bästa band?

— Kanske inte så konkret… Men om jag inte hade spelat in den här plattan själv och fick höra den så skulle jag avguda den. Jag kan inte nämna någon i samma genre som ens har en chans.

Du har inte mycket till övers för det svenska musikklimatet…

— Jag kan tycka det är lite skrattretande när det kommer fram sjuttonåringar som spelar i band och säger att de lyssnat på Paul Weller i hela sitt liv. Det är klart att de inte har gjort det.

---

KENT är aktuella med debutalbumet »Kent«.

---

Terry Ericsson

Filed under: POP #12, Terry Ericsson, KENT, Terry Ericsson