The Charlatans var nästan lika stora som Stone Roses, nästan lika bra som Happy Mondays. Men Tim och hans band var det enda med Manchester stämplat i pannan som levde vidare till nästa lilla musikaliska revolution; i mitten av nittiotalet är Charlatans nästan lika bra som Oasis, nästan lika intressanta som Manic Street Preachers. Om några veckor toppar de listor igen med sitt nya, sitt femte, album och Tim Burgess har skivor att spela och historier att berätta.
— HELLO?
Det är redan tidig eftermiddag när en väldigt förvirrad Tim Burgess vaknar av att hans mobiltelefon ringer bredvid sängen. Egentligen borde han för länge sedan sitta på ett tåg på väg mot London. Men han ligger och pömsar i Manchester.
Filed under: Andres Lokko, POP #23, Andres Lokko, The Charlatans, Tim Burgess