Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Sonic Youth – Teenage Riot

Sonic Youth
Teenage Riot

[Blast First, 1988]

SONIC YOUTHS tiominuterslåtar, gitarrsolon och The Wire-akademiska ljudexperiment började egentligen som ett skämt. Efter att ha rockat järnet på sina första skivor ville de 1988 göra en parodi på sjuttiotalistisk symfonirock. Därför blev »Daydream Nation« ett dubbelalbum med långa låtar, en avslutande sångtrilogi och progressiva symboler på de fyra skivetiketterna för att symbolisera respektive medlem (domusloopen för Lee Ranaldo, kvinnosymbolen för Kim Gordon, omegamärket för Thurston Moore och en ängel för Steve Shelley). I stället för ett skräpigt punkomslag valde de en oljemålning av den tyske konstnären Gerhard Richter. Och trots att de flesta kritiker gillade »Daydream Nation« var de reserverade. »Musik har aldrig varit så ironisk som här«, skrev Peter Watrous i New York Times. »Även om musiken låter känslosam och spontan är varje textrad omgiven av citationstecken«.

Läs hela artikeln

Filed under: Fredrik Strage, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #5:2] Album: SONIC YOUTH – A Thousand Leaves

SONIC YOUTH

A Thousand Leaves

Geffen/Universal

Fatta det här då: Kim Gordon fyller fyrtiofem i år! Av de övriga i Sonic Youth är det bara Steve Shelley som ännu inte passerat fyrtiostrecket (han är trettiofem).

Nu kunde det ha varit läge att skriva något om att det inte är så mycket »youth« över Sonic Youth längre.

Läs hela artikeln

Filed under: Album vol 2 #5, Betyg 08, Håkan Steen, ,

[POP #5:2] Sonic Youth på skiva

Sonic Youth på skiva

Sonic Youth

Neutral 001 [1982]

Sonic Youth bildades i efterdyningarna av den No Wave-scen som härjade i New York i slutet av sjuttiotalet. Förebilder var band som DNA, Mars och Teenage Jesus And The Jerks. Men här på debuten hörs de engelska influenserna tydligast. Gang Of Fours vita funk. Swell Maps hemmainspelningar. På »I Dreamed a Dream« är Kim Gordons basspel ett eko av Peter Hooks mörka, hotfulla basgångar i Joy Division. Enligt Lee Ranaldo skrevs låtarna till det här minialbumet närmast för att de fick chansen att spela in dem, och det hörs att Sonic Youth ännu inte hittat den stil som senare kom att revolutionera gitarrpopen.

Läs hela artikeln

Filed under: diskografi, Fredrik Strage, Håkan Steen, Madelaine Levy, POP vol 2 #5, Terry Ericsson, , , , ,

[POP #5:2] Sonic Youth

Sonic Youth

Sonic Youth är rockhistoriens mest inflytelserika gitarrband. I sjutton år har de gjort gnisslande låtar som spricker i sömmarna. Det rockband som inte påstår sig vara influerat av Sonic Youth ljuger. Fredrik Strage åkte till Lyon och New York för att träffa bandet som döpt sitt tionde album efter en fransk bakelse. Fotografier av Peter Norrman.

DE KILAR STADIGT sedan sjutton år men makarna Moore i Sonic Youth är fortfarande omaka. Thurston har alltid varit den pojkaktige tvåmetersdrasuten.

— Vacker och ståtlig, minns sångerskan och poeten Lydia Lunch som spelade in singeln »Death Valley ’69« med bandet redan 1984.

Läs hela artikeln

Filed under: Fredrik Strage, POP vol 2 #5, ,

[POP #8] Album: SONIC YOUTH – Experimental Jet Set, Trash and No Star

SONIC YOUTH

Experimental Jet Set, Trash and No Star

Geffen/MCA 24632

Rockmusik handlar mycket om att följa John. Det mesta bygger på ett intrikat, men likväl logiskt mönster, där det gäller att följa spelreglerna, från ny trend till sliten klyscha, från replokal till hitlistor.

Läs hela artikeln

Filed under: Album #08, Betyg 02, Micke Widell, ,

[POP #14] Album: SONIC YOUTH – Washing Machine

SONIC YOUTH

Washing Machine

Geffen/MCA

»Romance is a ticket to paradise.«

Det är sjätte spåret på »Washing Machine«. Redan innan jag nått dit har Sonic Youth hunnit visa att katastrofalbumet »Experimental Jet Set, Trash and No Star« bara var en olycklig parentes i deras långa historia. På sjätte spåret, »Trouble Girl«, överraskar de på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. På »Trouble Girl« gör Sonic Youth sin helt igenom egna version av sextiotalets flickpop. Kim Gordons sång antar samma tårdrypande, vemodiga skepnad som fanns hos Shangri-La’s Mary Weiss, och hennes sätt att prata sig igenom vissa partier känns igen från otaliga flickpopklassiker.
Läs hela artikeln

Filed under: Album #14, Betyg 07, Terry Ericsson, ,

Kategorier