Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: SON VOLT – Wide Swing Tremolo

SON VOLT

Wide Swing Tremolo

Reprise/Warner

Sångaren och gitarristen Jay Farrar var en av två nervtrådar i stilbildande Uncle Tupelo, som på några skivor i skarven mellan åttio- och nittiotal vagabondvandrade obehindrat mellan mjukt sliten countrypop och vårdslöst uppruggad rockgrunge; mellan Neil och Young, så att säga.

Läs hela artikeln

Filed under: Album vol 2 #6, Betyg 08, Micke Widell, ,

[POP #16] Album: SON VOLT – Trace

SON VOLT

Trace

Elektra/Warner

Uncle Tupelo var ett av de mest orättvist förbisedda banden under första halvan av nittiotalet. Fyra suveräna album, det sista för ett multinationellt skivbolag, men väldigt lite rassel i kassaapparaterna. Mest var det ett idogt, själsdödande turnerande, med några lysande spelningar även i vår del av världen. En och annan positiv recension fick man, men inte mycket mer.

Läs hela artikeln

Filed under: Album #16, Betyg 07, Lennart Persson, ,

[POP #23] Album: SON VOLT – Son Volt

SON VOLT

Son Volt

Warner

Musik från många vålnader virvlar omkring på vinden i det här ödehuset. Vålnader och legender, både levande och döda. Gram Parsons, ständigt närvarande, på ett sätt han aldrig vågat drömma om själv. Townes Van Zandt, välsigna hans minne. Neil Young, när små elektriska stormar sprakar till. Joe Ely, som en påminnelse om den oändliga horisonten och den vindpinade slätten i västra Texas. Michael Stipe, som bär mångas vemod. Lowell George, mest av alla, för att Jay Farrar bär hans förmåga att förena vemodet med de allra mest innerliga melodierna. Och för att han, precis som Lowell, tränger ända längst in i orden han skriver.

Läs hela artikeln

Filed under: Album #23, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kategorier