Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Robert Smith

robert_smith_328_448

I tjugo år har Robert Smith och The Cure skrivit popmusik om spindlar, glada fredagar, döda araber och att pojkar inte får gråta. Men efter albumet »Wish« och ett par sega livealbum nöjde sig Robert med att vara världens rikaste penntroll. En trasselsuddig farbror som tog syskonbarnen till Eurodisney. Tills han vaknade en morgon och ville skriva sånger igen. Sånger som blev The Cures tionde studioalbum »Wild Mood Swings« och kanske Robert Smiths sista chans att träffa Sebastian Stebe i Kent.

JAG MÅSTE FRÅGA: hur känner du dig i dag?

— Ah, jag känner mig väldigt fräsch och utvilad. De senaste veckorna har varit hysteriska. Vi har varit tvungna att få klart vårt nya album, sett till att mixarna blivit gjorda, bestämt låtordningen och tusen andra saker. Men i går kväll när jag var klar med alla mina intervjuer och vi hade ätit middag så försvann plötsligt alla och jag stod kvar, helt själv, här ute i hallen. Jag var alldeles ensam och insåg att jag faktiskt inte hade någonting att göra. Jag gick upp och ner från mitt rum, om och om igen, för jag kunde inte inse att jag inte var tvungen att göra något. Till slut gick jag och lade mig riktigt tidigt — åtminstone är det tidigt för mig, klockan tre på morgonen — och sedan sov jag till ett på eftermiddagen. Det är det längsta jag har sovit i år.

Läs hela artikeln

Filed under: POP #18, Sebastian Stebe, ,

Kategorier