Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] 1995: POP topp 30

1995 års bästa album i urval av Jenny Bergqvist, Per Bjurman, Terry Ericsson, Jan Gradvall, Anna Hellsten, Kjell Häglund, Andres Lokko, Madelaine Levy, Pietro Maglio, Stefania Malmsten, Lennart Persson, Sebastian Stebe, Fredrik Strage, Johanna Swanberg, Micke Widell & Hanna Åberg.

1

BLACK GRAPE

It’s Great When You’re Straight… Yeah [Radioactive]

Läs hela artikeln

Annonser

Filed under: POP #16, POPåret

[POP #16] Årets singlar 95

1. KENNY DOPE PRESENTS THE BUCKETHEADS: The Bomb! [Positiva]

Läs hela artikeln

Filed under: POP #16, POPåret

[POP #16] POPåret 1995

Årets singlar

POP topp 30

Retro 95: The Velvet Underground

Retro 95

Filed under: POP #16, POPåret

[POP #16] Stevie Wonder

Steveland Morris kom till Motown, tolv år gammal, med huvudet fullt av melodier och hits åt sig själv och artister som The Four Tops och The Spinners. När Stevie blev myndig gick han kreativ bärsärkagång — nya melodier dök upp i hans huvud; inre visioner av sitarer, syntar och fuzz-gitarrer. Här är vår historia om Stevie Wonder. Om den rena oförfalskade glädjen i musiken han skrev. En historia signerad, paketerad och levererad av Andres Lokko efter ett samtal i Zürich.

IBLAND MÅSTE MAN DANSA för att hålla tårarna borta.

Det var Smokey Robinson som sade det. Men det var en trådsmal blind tonåring, Steveland Morris, som lärde oss att leva efter de där raderna. Och han gör det fortfarande.

Läs hela artikeln

Filed under: Andres Lokko, POP #16, ,

[POP #16] Willy DeVille diskografi

Cabretta

[1977] Capitol 11631

Debuten, som damp ner mitt i punkens mest ettriga terrierbjäfs och påminde om att rockmusiken hade existerat innan Johnny Rotten ställde håret på ända. Willy hade inte bara lyckats skaffa sig Jack Nitzsche, en gång Phil Spectors högra hand, som producent. Han hade dessutom fått med sig saxofonisten Steve Douglas, som en gång stigit in i Spectors magiska värld med ett hårresande solo på The Crystals »He’s a Rebel«.

Läs hela artikeln

Filed under: diskografi, Lennart Persson, POP #16, , ,

[POP #16] Willy DeVille

I slutet av sjuttiotalet rörde sig Willy DeVille i kretsarna kring Television och Ramones på New Yorks punkscen. Men Minkens punk, hans blandning av r&b, rock’n’roll och latinorytmer, var djupt rotad i en amerikansk tradition; han ville alltid bli en blueskung. Under åttiotalet ägnade han sig huvudsakligen åt att injicera heroin. Nu är Minken tillbaka med en ny skiva i armvecket. Per Bjurman tar på sig sina italienska skor och slår sig ned på ljugarbänken.

TIDIGA TONÅREN BRUKADE Willy DeVille och hans bäste kompis, Fast Floyd, stå och hänga utanför blues- och folkmusikklubbarna i Greenwich Village i New York. Själva bodde de längre österut, i de hårda kvarteren kring St. Marks Place och Tompkins Square Park, men där hände inget skoj. I alla fall inget som inte kunde leda till långvariga fängelsestraff. Så Willy och Fast Floyd, båda hängivna bluesfreaks, sökte sig till Village Vangaurd, Gerde’s, The Bitter End, Kenny’s Castaways, Village Gate och de andra legendariska etablissemangen längs Bleecker och Thompson Street. Framför allt till Village Gate. Där arrangerades ofta något som kallades bluesbag, ett slags minifestival som pågick hela helger i sträck och alltid slutade med stora jamsessioner på söndagsnätterna. Artisterna höll för det mesta absolut toppklass. John Lee Hooker, »The original boogie man«, brukade ofta närvara. Likaså Junior Wells. Muddy Waters. B. B. King. Till och med Lightnin’ Hopkins tog sig till östkusten för att vara med på Bluesbag, trots sin dokumenterade ovilja att lämna Texas.

Läs hela artikeln

Filed under: Per Bjurman, POP #16, ,

[POP #16] Vad tycker kidsen?

Det brukar sägas att den bästa popmusiken är den som görs i morgon. Men hur resonerar egentligen morgondagens musikkonsumenter och popstjärnor? Vi skickade iväg Sebastian Stebe med en bergsprängare till några daghem och fritidshem i Stockholm. Resultatet blev en diskussion om att rockhistorien inte är konstant utan ständigt måste skrivas om.

Dagiset Strutsen: Alexander [5], Josefin [5], Alice [5] Gärdeskolans Fritidshem: Erik F [8], Erik J [8], Chris [8], Tove A [8], Robert [8], Nicolai [8], Paul [7], Charlie [8], Peder [10], Kristian [10], Micke [10] Högalidskolans Fritidshem: Joel [10], Henrik [9], Magnus [10], Jakob [9], Max [9], Maja [10], Ellen A [8], Ellen J [7], Nina [10], Tua [9], Tove F [9].

THE BEATLES

She Loves You

JOEL. Jag vet allt om Beatles. De har en låt som handlar om en undervattensbåt och de kommer från Liverpool och de spelar pop.

Läs hela artikeln

Filed under: POP #16, Sebastian Stebe,

[POP #16] Jarvis & Candida: Svenska singelklubben 95

Jarvis Cocker och Candida Doyle från Pulp följer med POP hem på te och mackor för att spisa sköna svenska singlar från året som gått.

LUCKY PEOPLE CENTER

It’s Good For You

CANDIDA. Det här är bra bakgrundsmusik. Inte bakgrundsmusik i negativ mening, det är inte hotellbakgrundsmusik. Det är musik som är bra att lyssna på medan man gör andra saker. Den distraherar inte, men den är ändå avslappnande. Jag tycker om den här typen av ambient rave-musik, jag tycker inte alls om snabb ravemusik.

Läs hela artikeln

Filed under: POP #16, Sebastian Stebe, , , ,

[POP #16] Black Grape

Happy Mondays var de första som på allvar klev över bron mellan glåmigt grabbig gitarrpop och hip hop, house & funkiga breakbeats. Efter deras fjärde album sjönk sångaren Shaun Ryder, han sjönk i ett mörker av dåliga droger och nordengelsk huliganism. Men när han dök upp igen i är, i skepnad av pastor Black Grape, diktade han sockorna av alla andra som försöker dansa sig utur mörkret. Andres Lokko hoppade på Black Grapes Europaturné i Madrid och partajade i 24 timmar med Shaun och hans livvakt, underhållaren Bez och rapparen Kermit.

INGEN VERKAR HA någon aning om vad klockan är. Jag har ingen aning om var vi är, men jag tror att vi ska försöka hitta ett hotell som ligger på en gata som heter Vallehermoso. Det är där vi bor.

Läs hela artikeln

Filed under: Andres Lokko, POP #16, ,

[POP #16] Pineforest Crunch

UNDER DET ett och ett halvt år stockholmskvintetten Pineforest Crunch har funnits, har de gjort sig ett namn bland såväl demorecensenter som landets yngre poppublik. På åtskilliga sätt sticker de också ut från den grå massan av svensk retropop och andefattigt gitarrmangel. I sångerskan Åsa Eklund har gruppen något så sällsynt som en skolad och klockren röst.

— Alice Babs är mitt sångideal, säger Åsa. Hon är helt enastående. Jag tycker om sångare som har ett eget uttryck i sina röster. På sistone har jag lyssnat mycket på Jeff Buckley, han är också fantastisk.

Läs hela artikeln

Filed under: Anna Hellsten, hemma, POP #16, ,

Kategorier