Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] Suede

London, ett och ett halvt år senare. Brett Anderson har flyttat, sköldpaddan är död och gitarristen och låtskrivaren Bernard Butler har lämnat Suede. Det är en inte alltigenom vacker historia som Brett har att berätta. Men en ny skiva, »Dog Man Star«, ligger klar och bandet har en ny gitarrist. Det är höst och, tro det eller ej, vi behöver Suede mer än någonsin.

DET HAR HÄNT en hel del sedan vi sågs sist. Då var det februari 1993 och Brett hade just kommit hem från Suedes första spelning utanför England. Europa höll som bäst på att lära sig uttala Suede, allt medan Brett försökte kurera en förkylning i sin stökiga lägenhet vid Notting Hill. Suedes debutalbum var precis färdiginspelat, »Animal Nitrate« var ögonblickets bästa singel och POP utnämnde Suede till världens bästa popband.

Läs hela artikeln

Filed under: Andres Lokko, POP #09, , ,

[POP #9] Nick Kent

Hon inte bara kände honom, han drack ofta upp allt hennes kaffe. Kristina Adolfsson minns mannen som hittade på den europeiska rockjournalistiken. Sebastian Stebe satte på bandspelaren.

»FÖRSTA GÅNGEN jag träffade Nick Kent var backstage på en popfestival. Av någon anledning slog sig Nick ner hos mig och min man, Henri Padovani, och satt sedan där hela dagen, kvällen och långt in på natten.«

— Nick Kent var redan en levande legend och hela tiden dök det upp unga män och sade saker som: »Kim Fowleys produktion av Modern Lovers kan inte mäta sig med John Cales«. Efter ett tag tröttnade Nick och blev allt bryskare i sina bortviftningar. Plötsligt kom en nervöst svettig »vanlig« kille och började prata om Genesis eller nåt liknande. Då kom Nick igång och gick igenom hela Genesis katalog med honom och förde en diskussion om »The Lamb Lies Down on Broadway« gentemot »Selling England By the Pound«.

Läs hela artikeln

Filed under: POP #09, Sebastian Stebe, ,

[POP #9] Massive Attack

Sebastian Stebe följer med Mushroom, Daddy G och 3D till matsalen för att prata lite om gigantiska bananer, virtuell verklighet, EU och nya albumet »Protection«.

MASSIVE ATTACK är hungriga. Våldsamt hungriga. De har väntat och väntat, i nästan två timmar, på att få smörja sina krås. Men på grund av oförutsägbara illvilligheter som sena flygplan och trögstartade tåg visar klockan långt över lunchtid när jag andfått checkar in på Virgins huvudkontor i London.

Mushroom, 3D och Daddy G spelade tillsammans med vänner som Tricky Kid och Shara Nelson in 1991 års mest uppmärksammade album »Blue Lines«. En unik kombination av house, dub, soul och hip hop som tog den brittiska kritikerkåren och hela världens trendmedvetna poprörelse med storm.

Läs hela artikeln

Filed under: POP #09, Sebastian Stebe, , , , ,

[POP #9] Kajlii!

The Auteurs, Prince, Saint Etienne, M-People… Hela pophistorien ville vara med när världens minsta popsångerska blev stor.

På ett gym i South Kensington står världens minsta popsångerska och sex svarta dansare. De repar in danssteg till »Confide in Me«. Och det går ungefär tre—fyra Kylie på varje dansare. På lördag kväll ska de uppträda på Bangs, en gayklubb i London.

— I morgon ska jag göra »Top of the Pops« och det känns lite konstigt för jag har inte sjungit en enda ton på tre månader. Vilket i och för sig känns bra, för då vet jag att jag verkligen har koncentrerat mig på filminspelningen.

Läs hela artikeln

Filed under: Andres Lokko, POP #09, , ,

[POP #9] REMografi

Murmur

[1983] IRS SP 70014

Egentligen borde den kännas nattstånden i dag. Tiden har inte varit särskilt skonsam mot smart, stram, amerikansk gitarrpop från tidigt åttiotal. Men den omhuldade R.E.M.-debuten låter faktiskt fortfarande lika fräsch som när den kom, fortfarande lika spänstig och lika förtjusande originell. Det beror inte bara på att merparten av låtmaterialet — med »Radio Free Europe«, »Perfect Circle«, »Talk About the Passion« och »Shaking Through« i den så kallade spetsen — har tidlösa kvaliteter. Det beror framför allt på det skimmer av mystik som står kring Michael Stipes mumlande, otydbara sång. Det ger plattan en särart rockband vanligen utvecklar först efter tio—femton år. Om de är begåvade. »Murmur« utsågs, så debut den var, till Årets album i tidningen Rolling Stone 1983. New Order, Tom Waits och Violent Femmes gjorde alla sina kanske starkaste plattor samma år. Utnämningen framstår ändå som helt självklar.

Läs hela artikeln

Filed under: diskografi, Per Bjurman, POP #09, , ,

[POP #9] R.E.M.

Michael Stipe har varit tyst i tre år. När han nu äntligen tar till orda delar han generöst med sig av sin kunskap om solskyddskrämer för en tacksam Per Bjurman, som bränt sig i Hollywood-solen. Michael berättar också varför R.E.M. vill träffa lyssnarna rakt i plytet med nya skivan »Monster«.

EFTER DET slutgiltiga världsgenombrottet för tre år sedan slutade Michael Stipe prata med media. Less på mainstreampressens trötta frågor om vad bokstavskombinationen R.E.M. egentligen står för överlät han åt den mer tålmodiga duon Peter Buck och Mike Mills att föra gruppens talan.

I år har han plötsligt gjort sig tillgänglig igen.

Läs hela artikeln

Filed under: Per Bjurman, POP #09, , , , ,

[POP #9] Portishead

Portishead är en plats där inget någonsin händer. Fredrik Strage pratade med mannen som förvandlade sin hemstad till höstens hippaste popgrupp.

ALBRIGHT & WILSON, den gamla kemifabriken, hade exploderat och förgiftat marken. Ingen gick längre till stranden för att bada eftersom vattnet var förorenat. Tittade man ut över de grå vågorna såg man inga skepp. Förr kom de lastade med fosfor. Men det var innan industrin och arbetena försvann.

Unge Geoff Barrow var trött på Portishead. Där fanns inget för honom. Han ville bara därifrån, stack till Bristol efter att ha packat ned sina hip hop-singlar och souldrömmar i kappsäcken.

Läs hela artikeln

Filed under: Fredrik Strage, POP #09, , ,

[POP #9] The Hafler Trio

Andrew McKenzie har under de senaste tretton åren spelat in en lång rad gripande ljudkollage under namnet The Hafler Trio. Sebastian Stebe kände sig hågad att skicka iväg några frågor om trilogier och funktionalitet. Svaren kom — inte helt oväntat — från Island.

Ditt nya album »How to Reform Mankind« avslutar den trilogi som började med »Kill the King« och »Mastery of Money«. Finns det någon sammanhållande idé bakom?

Nej, det finns det egentligen aldrig. Förklaringarna och teorierna växer efteråt, som svampar. Till slut vet jag vad det handlar om. »How to Reform Mankind« handlar om personliga demoner och änglar och hur jag lyckas få ordning på dem. Eller misslyckas…

Läs hela artikeln

Filed under: POP #09, Sebastian Stebe, , ,

[POP #9] Billie Ray Martin

Throbbing Gristle möter The Supremes på operahuset i Hamburg; Fredrik Strage pratar med sångerskan som tänker bli tvåtusentalets Dusty Springfield.

EN GÅNG i slutet av åttiotalet gav Martha Reeves en konsert i London. Motowndrottningen pustade ut i sin loge när en svartklädd kvinna plötsligt smög sig in för att ge henne en housetolva och med lätt tysk brytning presentera sig som Billie Ray Martin. Hon undrade om de inte kunde spela in en låt tillsammans. Martha nickade, sa »oh, yeah« och lovade att lyssna på skivan.

Läs hela artikeln

Filed under: Fredrik Strage, POP #09, ,

[POP #9] Gene

De är unga, de är engelska och Terry Ericsson älskar dem.

»FRÅN DET ÖGONBLICKET Vi spelade tillsammans för första gången så visste vi att vi var betydelsefulla. Det var så uppenbart att vi ägde förmågan att skriva fantastiska sånger och jag tror att den framgång vi har nu beror på vår stora övertygelse, att vi bemödar oss, att vi är fans till hantverket att skriva sånger. Det är det väsentliga, att vi försöker skriva sånger och att vi anstränger oss mycket — vår kvalitetskontroll är exceptionell.«

Läs hela artikeln

Filed under: POP #09, Terry Ericsson, , ,

Kategorier