Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Suede – »Everything Will Flow«

Suede
»Everything Will Flow«
(Från »Head Music«) Nude/Sony

Samma dag som jag sätter mig ner för att skriva detta läser jag i en stor artikel på DN:s kultursida att svensk alternativ-country med The 1.000$ Dollar Playboys i spetsen är en »revolt mot den plastiga listmusiken«. Intressant. Ett gäng från Sundsvall som försöker låta som om de kom från Tennesee, som inte sjunger på sitt eget språk, och som det skrivs om på DN:s kultursida? Man skall nog vara jävligt inbiten Q- eller Mojo-läsare, eller helt enkelt proggare, för att missa att band som $1.000 Dollar Playboys är det mest artificiella och konstruerade man kan tänka sig. Men de bär de plagg som den som låtsas vara ärlig och på riktigt brukar klä sig i. De luktar snus, har skägg och jeans och vill framförallt vara riktiga män.

Det är de som är problemet med rockmusiken 1999. De, och alla andra som förväxlar gubbighet med djup och manlighet med rock’n’roll. De har fel. Rock’n’roll är fjollig, blank och glamorös. Den vet om att den är artificiell, det är därför som den, och enbart den, kan säga oss något om vår tid. Glöm Springsteen och Lundell. Ge mig Little Richard, Shirelles, Edie Sedgwick, Marc Bolan, TLC och Broder Daniel. Ge mig A-teens tusen gånger hellre än en artikel i Q eller Mojo om hur bra ABBA var, skriven av någon som hatade ABBA när de regerade topplistorna.

Eller ge mig Suede. På sitt senaste album har de fulländat vad de inledde redan på »Coming Up«, och gjort sig av med de indiepretentioner som var så irriterande på deras tidiga plattor. I stället för att försöka härma de pretentiösa spåren på Bowies sjuttiotalsplattor har de hittat en mycket bättre förebild: T Rex. De oemotståndliga riffen, den glittriga produktionen, skräpestetiken och texter som låter som barnramsor: paljettkostymen sitter som skräddarsydd på Suede.

Alla korkade musikjournalister med gymnasiala komplex har förstås gjort sig lustiga över texterna på »Head Music«. I själva verket är de precis lika briljanta som Marc Bolans texter var. Det gäller inte minst »Everything Will Flow«. På den avgasdisiga versen i moll där stråkarna glider omkring lutar sig Brett Anderson bakåt och kisar mot omvärlden: »A million cars/A million trains/under the jetplane sky/nothing lost and nothing gained/life is just a lullaby«. Det lär inte vinna nobelpriset i litteratur, och det är fan inte meningen heller. Den fångar ögonblicket, ögonblicket då du vaknar i en främmande storstad till ljudet av en trasig klockradio inställd på två stationer, samtidigt som det blandas med trafikbruset från det öppna fönstret, och du vet att du snart skall gå ut och se hur livet brusar förbi därute. Meningslöst men storslaget, hopplöst och vackert som en åldrande supermodell. Det är blankt och plastigt, det är 1999 och ingen gör det bättre än Suede.


Ola Andersson

Postat i:Ola Andersson, POP vol 2 #9, , ,

One Response

  1. […] »Love’s Got a Hold of My Heart« Stereolab & Brigitte Fontaine – »Caliméro« Suede – »Everything Will Flow« Terrance & Phillip – »Uncle Fucka« TLC – »No Scrubs« TLC – »Silly Ho« […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: