Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Kevin Rowland – »Labelled With Love (I’ll Stay With My Dreams)«

Kevin Rowland
»Labelled With Love (I’ll Stay With My Dreams)«
(Från »My Beauty«) Creation/Sony

»My Beauty« är inte bara årets bästa album, utan också det mest provocerande. Den största provokationen ligger dock inte i Rowlands stay-ups och pärlcollier, utan i hans sätt att trotsa vad popmusiken får vara och göra.

Springsteens advokater meddelade att han inte fick göra »Thunder Road« för att han ändrat rader som »it’s a town full of losers« till »it’s a time for winners« och »I’ve got this guitar and I learnt how to make it talk« till »make it sing«. Men det är småsaker. Rowlands största brott mot praxis är att han stjäl tillbaka allvaret och den konstnärliga tyngden till en genre som annars tycktes dömd till ytlighet och lättviktighet.

Rowlands album har i och för sig mötts av ganska bra kritik i Sverige, men även de som gillar det har beskrivit det som »lustigt« och »underhållande«. Anledningen: han sjunger covers. Popschlagers, till och med. Och då kan det aldrig vara på riktigt, utan på sin höjd småputtrande trevligt. Det är ju »bara« pop.

Men det finns absolut inget trevligt över »My Beauty« och att, som Måns Ivarsson i Expressen hävda att en av poängerna med albumet är att det kan få folk att upptäcka hur bra låtar band som Squeeze gjorde, är att reducera den genre han själv bevakar till något som aldrig kan bli riktigt betydande, utan i grunden bara handlar om att hitta på schysta melodier som folk kan nynna med i. De riktigt omskakande upplevelserna får finkulturen stå för, när de gör covers på Brecht och O’Neill på Dramaten. Eller nåt.

Jag trodde faktiskt att vi kommit längre än så 1999.

»Labelled With Love« skrevs ursprungligen av Glenn Tilbrook och Chris Difford. Den låg med på Squeeze-albumet »East Side Story« 1981 och låg som högst femma på den engelska topplistan. Det är en klassisk country-snyftare, men med en text som är lite mer »noir« än brukligt. Och i Rowlands version är den rakt igenom kolsvart.

Han har gått fullständig bärsärkagång på texten. Han har fastnat för några av nyckelraderna om verklighetsflykt och misär och sedan ändrat för att få texten att till så stor del som möjligt handla om den tid då han låg i en squat i norra London och drog i sig så mycket kokain som arbetslöshetsunderstödschecken räckte till. Ungefär en femtedel av den ursprungliga texten blir kvar; resten är omgjort. Ett typiskt exempel: »Drinks to remember I me and myself/and winds up the clock and knocks dust from the shelf« blir hos Rowland till »sniffs to remember I me and myself/Chops up the coke and drops more beads of sweat«.

Det är fult och solkigt, rimmen fungerar inte och texten har inte det minsta att göra i den trevliga popfamiljen. Men när Kevin Rowland sjunger är det undergångsdramatik och mänsklig tragedi av ett slag som inte kan lämna någon kännande människa oberörd. Ja, det gör ont att lyssna; så ont att man ibland måste stänga av. Hata det om ni vill, men kalla det inte »bara« för en cover.


Martin Jönsson

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, , ,

One Response

  1. […] & Iris DeMent – »In Spite of Ourselves« Red Hot Chili Peppers – »Scar Tissue« Kevin Rowland – »Labelled With Love (I’ll Stay With My Dreams)« Ruff Ryders – »Down Bottom« Ron Sexsmith – »Right About Now« Spearmint – […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: