Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Whitney Houston – »It’s Not Right (But It’s Okay)«

Whitney Houston
»It’s Not Right (But It’s Okay)«

(Singel) Arista/BMG

Producenten och låtskrivaren Rodney Jerkins fick vänta i fem år innan han fick jobba med Whitney Houston.

När det äntligen blev av resulterade det i en av nittiotalets bästa soulsinglar och den mest klockrena låt om ett förhållande som trillat ihop jag någonsin hört. För det har skrivits tiotusentals sånger om otrohet men inte många som den här.

»It’s Not Right (But It’s Okay)« handlar om känslan som infinner sig efter att chocktillståndet lagt sig, när man lagt tillbaka kniven i kökslådan, när man bränt kärleksbreven och rivit sönder fotografierna, när man skrikit och svurit och hatat och förbannat, när man gråtit så mycket att man svimmat av trötthet. Allt det där är redan gjort, nu är det dags att få tillbaka värdigheten. Precis i det ögonblicket börjar »It’s Not Right (But It’s Okay)«.

Den är det iskalla lugnets sång. En sång sjungen när det onda gått över och klarsyntheten satt in. En sång för den stund då man vet att man faktiskt orkar be nån man älskat dra åt helvete. Whitney vill inte hämnas eller kriga — hon vill bara få tillbaka sitt liv, ett liv som kanske blir ensamt men åtminstone ärligt: »I’d rather be alone than unhappy«. Och under ett år där den snyggaste tjej-R&B:n ofta handlat om hur viktigt det är att hitta en cool kille som kan stå för fiolerna (Destiny’s Childs »Bills, Bills, Bills« eller Missy Elliotts »All N My Grill«) får Whitney Houstons sylvassa kommentar »I’ll pay my own rent!« en närmast anarkistisk klang: Ta dina pengar och lägg på nån korkad brud i stället, jag klarar mig bättre själv. I år är det bara hon och TLC (»Silly Ho«) som varit så klarsynta.

Att det är en modern låt märks inte bara i Rodney Darkchilds banbrytande R&B-produktion (klockspel och jungle-snabba trummor), eller i att det är modern elektronik som får den otrogne mannen på fall — ett kreditkortskvitto med avslöjande siffror (middag för 2) och en nummerpresentatör som uppger ett helt annat riktnummer än den snabbt påhittade kompisens på 54:e gatan i andra ändan av telefonluren. Här finns dessutom en ovanlig brist på sentimentalitet. Sånger om otrohet har ju, oavsett hur sorgsna eller förbittrade de är, nästan undantagslöst ett stort element av just sentimentalitet i sig. Sångaren eller sångerskan tittar i en backspegel där minnena får suddiga konturer och skimrar i rosa: älskling, vad var det som hände? Kommer du ihåg hur du tittade på mig den där gången? Kommer du ihåg hur vi brukade prata med varandra?

Av det hörs ingenting i »It’s Not Right«. Whitney sjunger »Was it really worth it going out like that, tell me? See I’m movin’ on, and I refuse to turn back«. Det låter som ett hånskratt, din dumma jävel, mig får du aldrig tillbaka.

Det är Whitney Houstons bästa låt någonsin. Den är snyggare, argare och stoltare än någon annan singel i år. Och i min värld den enda kärlekssång som verkligen betytt någonting.


Anna Hellsten

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #9, , ,

One Response

  1. […] So Different« Gloria – »Want You Back« godspeed you black emperor! – »BBF3« Whitney Houston – »It’s Not Right (But It’s Okay)« Ja Rule – »Holla Holla« Jack A Diamond – »Walla Wee« Etta James – »Say It […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: