Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Backstreet Boys – »I Want It That Way«

Backstreet Boys
»I Want It That Way«
(Singel) Jive/Zomba

När Take That lade av slutade jag bry mig om pojkbandspop. Att Backstreet Boys fick sitt genombrott ungefär samtidigt som Gary Barlow och Robbie Williams satsade på solokarriärer gjorde inte förlusten lättare att bära, snarare tvärtom. Jämte Take That:s stiliga bögcred och poplåtar gjorda enligt Wham!:s allra snyggaste mallar framstod Backstreet Boys bara som fula, frireligiösa fotbollskaptener med trista dussinlåtar.

Jag vet inte om de verkligen är bättre i dag, eller om det finns någon inbyggd mekanism i tonårsidolsgenren som gör att det helt enkelt måste gå några år innan artisterna når förbi de obligatoriska beundrarskarorna av skrikande och svimmande småflickor. Förmodligen det senare — Wham! fick inget egentligt erkännande förrän George Michael släppte en tråkig solodebutskiva, Take That togs inte på någorlunda allvar förrän sin näst sista singel »Back For Good«.

Och med »I Want It That Way« nådde Backstreet Boys fram till folk som i vanliga fall inte skulle vilja bli sedda döda framför topp 20-hyllan på varuhusens skivavdelningar. Varenda fest jag var på i somras resulterade förr eller senare i att »I Want It That Way« gick på repeat i minst en timme, med skivsamlande importbutiksmänniskor smågenerat mumlande att »det här är ju faktiskt bra«.

Det är en perfekt avvägd poplåt i gränstrakterna mellan pop och R&B, försiktigt stegrande från introts gitarrplock fram till nästan-a-capella-sticket där sångstämmorna faller in i varandra, så ett ursnyggt tonartsbyte, ett par varv refräng till och sedan tar den slut. Och hela tiden ligger det patenterade Max Martin/Cheiron-beatet i botten av produktionen, ett beat som i och för sig ofta bara låter irriterande (som hos Britney Spears och hemska Jessica Folcker) men som i den här inramningen känns som en klassisk touch från en klassisk låtskrivare.

Texten är privilegierat superstjärnegnäll: att flyga business class och bo på Four Seasons i Beverly Hills är ingenting mot att gosa med flickvännen. Det är också ett klassiskt pojkgrupptema, Take That gjorde det för sex år sedan i »Everything Changes«. Och jag trodde nog aldrig jag skulle säga det, men Backstreet Boys gör det faktiskt bättre.


Anna Hellsten

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #9, , ,

One Response

  1. […] For a Way Out« Dot Allison – »Tomorrow Never Comes« Aphex Twin – »Window Licker« Backstreet Boys – »I Want It That Way« Louie Culture – »If a No So« Johnny Dowd – »Hope You Don’t Mind« Steve Earle […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: