Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Moe Tucker

Moe Tucker

Hon är rockhistoriens coolaste trummis. Hon fixade det monotona beatet i Velvet Underground. Bobby Gillespie försökte se ut exakt som hon när han stod upp och bankade på en virveltrumma i tidiga Jesus And Mary Chain. Trettio år efter Velvet Underground bor Moe Tucker ute på landet i Georgia med sina fem barn. I kväll uppträder hon i Hoboken, New Jersey och Madelaine Levy står längst fram.

DEN SOM TAR pendeltåget under Hudsonfloden från New York City hamnar i Hoboken, New Jersey. Det gör jag och fotografen JH en ganska kall höstkväll. Det kostar bara en dollar och tar inte lång tid, men på andra sidan vattnet väntar en annan värld. Det är rent och tyst. Det finns inga walk/don’t walk-skyltar men bilarna stannar ändå när någon vill gå över gatan. Utanför tågstationen finns en lång, välordnad taxikö där vi väntar i kanske tio minuter. Vi sätter oss i en taxi. I framsätet hoppar en okänd ung kvinna in. Hon säger sin adress och jag tycker att allt är pinsamt och börjar samla ihop mina saker för att gå ut och vänta på nästa bil. Men fotografen är modigare. Han säger att det är vår taxi och att hon får vänta. »I guess people don’t share taxis where you come from« säger hon och vi säger att det gör man nog, så vitt vi vet, inte utanför Hoboken. Taxin kör oss först i alla fall. Vi ska till Maxwell’s på 1039 Washington Street där Moe Tucker ska spela klockan nio.

* * * * *

Moe Tucker är fembarnsmamma. Hon har ett hus ute i ingenstans i den amerikanska södern. När hon fortfarande var i tonåren blev hon, mest av en slump, medlem i Velvet Underground. De andra medlemmarna hette John Cale och Lou Reed. Så småningom blev också Sterling Morrison, som Moe känt sedan hon var tio, med i bandet. Den mer eller mindre officiella historien om Velvet Underground och det hundratal låtar de hann spela in innan den slutgiltiga splittringen under inspelningarna av albumet »Loaded« i början av sjuttiotalet finns att läsa i böcker som »What’s Welsh For Zen The Autobiography of John Cale« som Cale skrivit tillsammans med Victor Bockriss; »Uptight: The Story of The Velvet Underground« av samme författare, den visuella »The Velvet Years: Warhols Factory 1965-67« och Clinton Heylins »From The Velvets to the Voidoids«. Moe Tucker slutade spela med Velvets då hon blev gravid under »Loaded«-inspelningarna. Men hon har envisats med att komma tillbaka till bandet sedan dess.

Hon har, som sagt, skaffat fler barn, och fortsatt spela musik. Jobbat för varuhuskedjan Wal Mart och åkt på turné då hon haft semester. Lagom till att en duett mellan Moe Tucker och Jonathan Richman, en version av Velvet Undergrounds »I’m Sticking With You«, skulle släppas 1981 spelade hon in sitt första soloalbum, »Playin’ Possom«. Sedan dess har det blivit ett antal album och singlar. Om Moe bara fått lov skulle hon spelat in en cover på Bo Diddleys »Bo Diddley« på vartenda ett av dem.

Moe Tucker har spelat med Sonic Youth och Half Japanese. Lou Reed, Sterling Morrison och John Cale har alla spelat på hennes skivor. Och hon har spelat på deras. De återförenade så småningom Velvet Underground för en turné under sommaren 1993 som slutade i katastrof och gräl. Sedan dess har Sterling Morrison gått bort i cancer. Övriga Velvet Underground-medlemmar, Moe Tucker inräknad, har fortsatt att spela musik.

* * * * *

Spelar du mycket?

— Jag har ett band som jag verkligen gillar och som jag är på turné med just nu men vi bor alla i olika delar av USA. Vi träffas ju inte så ofta, och kan därför inte repa.

Är det en del av idén, att inte repa?

— Jag tycker att band som repar för mycket blir ointressanta och stela. Många skulle säga emot men jag tycker att det räcker att spela tillsammans när man är på turné. Har vi en ny låt spelar vi den i turnébussen eller nåt. Det är ingen idé att slösa tid och pengar på att träffas och öva.

Spelar du mycket själv hemma?

— Nej. Inte alls. Det skulle inte skada om jag spelade lite mer. Min son har spelat gitarr i två år och han är minst dubbelt så bra på som jag. Jag tänkte erbjuda honom pengar för att ge mig lektioner.

Skulle du verkligen behöva betala honom?

— Absolut. Dessutom skulle det vara dåligt använda pengar för han är en sådan där människa som inte kan lära ut saker utan att hetsa upp sig. När vi köpt en dator var det han som installerade den. Sedan när han skulle lära mig att använda den vägrade han visa, han bara gjorde allting själv i stället.

Är du också otålig?

— Om folk inte visar intresse tröttnar jag med en gång.

Känns det underligt att inte spela trummor själv?

— Nej. Jag gillar att spela gitarr. Jag spelar aldrig trummor längre. När jag var ung och lyssnade på radio ville jag inte bara lyssna utan spela med också. Jag köpte en virveltrumma. Lyssnade på Charlie Watts och på Bo Diddley och spelade. Både gitarr och trummor.

Så det var mest en slump att det blev just trummor i Velvets?

— Lou och John behövde en trummis för en kväll. De visste att jag kunde hålla takten, och framför allt att jag hade ett trumset så jag började i bandet. Jag hade aldrig kunnat spela gitarr i Velvets. Det var en trummis de behövde och så var jag inte tillräckligt bra för att spela gitarr i det bandet.

Använder du någonsin datorn för att göra musik?

— Nej jag hatar sån skit. Musik gjord av människor som trycker på knappar.

De skulle nog hävda att datorn är ett instrument som vilket annat som helst.

— Ja. Jag borde väl inte säga så där. Jag vet. Men jag kan inte hjälpa det. Det jag menar att jag ogillar är sådan där technopop eller vad det heter. Jag hatar det. Av flera anledningar. För det första för att jag finner det förolämpande. För det andra för att så många människor måste gå omkring och sakna bra musik. För mig ska rock vara roligt. Ingen har roligt längre. Vi har slutat ha kul. Alla är så seriösa. Bryr sig om vad texterna handlar om. De frågar mig »Vad menar du med den eller den sången?«. Tja. Ingenting, svarar jag. Att ta musik på allvar förstör bara det roliga. I går kväll spelade vi i Baltimore och förbandet gjorde oljud. Det var det enda de gjorde. Det var inte särskilt roligt, kan jag garantera. Det är oljud skapat av knapp- och pedaltryckningar. Det är inte musik.

Tycker du om några sorgliga sånger då, eller måste musik låta kul också?

— Jag tycker om vissa sorgliga sånger. Alla sånger måste inte vara nonsens men när jag är ledsen vill jag höra glad musik. Allt är inte bra i världen och alla kan inte vara glada men jag lyssnar helst på de som är det.

När hörde du en låt som slog dig plakat senast då?

— 1963 ungefär.

1963?

— Nej förresten. Lou Reeds »New York«-album är väldigt bra. »Last Temptation«, som jag råkar spela på, är en riktigt bra låt. Det är nog det enda jag kan komma på. Där jag bor är det bara country & western som gäller. Jag köper inga skivor så det enda jag hör är det som spelas på radion och radion är skit så jag lyssnar aldrig på radio.

Var det bättre förr?

— Ja det var det. Rock’n’roll har förändrats. Om du kör från kust till kust över USA kan du lyssna på 40 radiostationer och bara höra 4 låtar. När jag var barn var radion toppen. Det var kul att lyssna på radio. Det var ös. Det var hett. Du kunde trycka på vilken knapp som helst och få en bra kanal. På den tiden tryckte man på knappar för att hitta stationerna och hitta bra musik. Jag bodde på Long Island och kunde lyssna på tre lokala radiostationer och två från New York. Man behövde aldrig vänta mer än ett par minuter för att en bra låt skulle spelas. Jag kommer aldrig att glömma den gången för länge sedan då jag satte på radion klockan tre på morgonen och av någon anledning fick in en låt från Syracuse. DJ:n hade flippat totalt. Han spelade »I Want to Hold Your Hand«. Sedan spelade han den igen. Och igen. Sammanlagt spelade han den åtta gånger. Mellan varje låt stönade han »Åh, åh. Det är så bra. Det är så bra.« Det är vad jag menar med att ha roligt.

När skrev du din första låt?

— När Andy Warhol dog. Den heter »Andy«. Jag hörde på radion att han gått bort. Jag kände att jag förlorat en nära vän så jag skrev halva låten med en gång och resten ett par dagar senare.

Så du skriver låtar när du är ledsen?

— Nej. Jag skriver när jag har något att berätta. Jag har hittills funnit det fullständigt omöjligt att skriva låtar om någonting jag inte upplevt. Mina erfarenheter sträcker sig inte så väldigt långt. Vilket ju begränsar mitt låtskrivande ganska rejält.

Du bor i Georgia sedan Velvet Underground splittrades?

— Ja, i Douglas. Av den enkla anledningen att det är det enda jag har råd med. Ute i ingenstans.

Skulle du i vilja bo i en stad?

— Vid det här laget skulle jag nöja mig med att bo nära en stad. Jag har fyra timmar till Atlanta, två och en halv till Savannah, två och en halv till Jacksonville.

Vad gör du om dagarna, om du inte spelar musik?

— Går till posten, tvättar. Sådant som man gör. Svarar på brev och tar emot beställningar av mina skivor. Jag skriver alltid ett brev till alla som beställer. Bara ett par rader, men alltid något personligt.

Hur har din inställning till musik förändrats genom åren?

— Det känns precis likadant som alltid förr. Annars skulle jag lika gärna spara in på resekostnaderna. Jag vill göra det här. Det är kul. Kul att spela.

Har det funnits perioder då det inte känts roligt?

— Under alla år med Velvets skulle jag aldrig någonsin ha kallat mig musiker. Jag hade bara roligt. Det var vad jag var upptagen med att göra; ha roligt. Jag har, genom åren, ägnat mycket tid och ansträngning åt att ha roligt: När Velvets var över kände jag inte för att spela med någon annan. Jag var ändå inte musiker. Så jag skaffade ett jobb. Det kallades för data entry. Jag matade in information i dataregister. Namn och adresser och sådant.

Det var väl det du gjorde innan du började spela med Velvets också?

— Ja. Precis samma sak. Jag hatade det lika mycket första gången som vid andra försöket. Så jag slutade. Båda gångerna för att spela musik.

Du framträdde med Lou Reed och John Cale vid den officiella invigningen av Velvet Undergrounds inträde i The Rock’n’Roll Hall of Fame.

— Ja, vi sjöng en sång vi skrivit till Sterling Morrison »Last Night I Said Goodbye to My Friend«.

Var det pompöst?

— Minst sagt. Jag tycker inte om Hall of Fame. Idén var bra, men det har urartat. Det enda kriteriet för vem som hamnar där är hur mycket skivor personen eller bandet sålt. Det är så många som hamnar där som inte förtjänar det. Att Animals kom in var bara för mycket.

Du spelar mycket covers. Just »Louie Louie« och så »(And) Then He Kissed Me«, Ronettes »Be My Baby«, »Da Doo Ron Ron«, Carole Kings »Will You Love Me Tomorrow« och Leadbellys »Goodnight Irene«. Och Velvet Underground-låtar som »Pale Blue Eyes«.

— När jag var ung såg jag bara coverband spela. Det var bara de riktigt stora som gjorde turnéer. Små band som spelade på barer eller ställen som det här spelade bara covers. De skrev inga låtar. Om man ville höra låtarna man gillade live gick man till närmsta bar.

Ser du dig som något slags upprätthållare av traditioner? Gör du gamla låtar för att människor i dag ska få höra dem?

— Nej. Jag spelar covers av låtar jag tycker är okej och som jag kan sjunga utan att det låter allt för illa.


MOE TUCKER har en hemsida där man kan beställa hennes soloskivor och maila till henne: http://www.almatel.net/~moesite


Madelaine Levy

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: