Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] PS!

PS!

Aldrig tidigare har det släppts så många intetsägande debutanter som 1999.

Intetsägande betyder inte nödvändigtvis att de är usla eller ens är dåliga. Det betyder bara att de är just — intetsägande. De säger ingenting. De vill ingenting. De betyder ingenting. De ser alla likadana ut, rena med moderiktiga kläder, och de kan alla gå in till VD:n på det stora skivbolaget, bocka artigt och kanske till och med boka in en squashtid. Allt är trevligt, allt är fint, alla är lyckade. Välkommen till Pleasantville.

Det har inte alltid varit så här. Det har funnits tillfällen i rockhistorien då artister och entusiaster inte stått ut med konformiteten och därför vägrat stå lydigt kvar i leden. Det har funnits tillfällen i rockhistorien då musik inte handlat om att vara artig på Grammisgalan, göra farmor stolt genom att vinka till henne i TV, drömma om ett blåsjobb från handelsministern, utan om att faktiskt uttrycka något och förändra något. Om att förakta och förinta. Om att riva ned — burn baby burn — för att sedan kunna bygga något nytt.

Första gången det hände var i mitten på femtiotalet. En tid som är väldigt lik den tid vi lever i just nu. Då som nu dominerades marknaden av några få stora multinationella skivbolag. A&R-män satt på A&R-möten och tackade endast ja till artister med minsta möjliga riskpotential. »Ledsen, men det här är för udda och för smalt för oss«. Allt koncentrerades på vad som hände i centrum, middle of the road; musik för målgrupper.

Men samtidigt började det i mitten av femtiotalet hända saker i marginalerna. Det kom fram ny musik som betraktades som för konstig eller för ohälsosam av de stora skivbolagen. Samtidigt kom det också fram nya små skivbolag som inte drevs av ekonomer utan av entusiaster som faktiskt var intresserade av musik. »Vem som ska köpa det här? Ingen jävla aning. Det råkar bara vara väldigt bra.«

Många har glömt det nu men både Chuck Berry, James Brown och Elvis Presley började som indieartister. Deras musik ansågs vara alldeles för extrem för att något stort skivbolag till en början skulle vara intresserat. Följaktligen var det tack vare Leonard Chess, som startade indieskivbolaget Chess Records i Chicago, som Chuck Berry fick ge ut sin första skiva. I Cincinnati fanns Syd Nathan som startade King Records och gav ut James Brown.

En musikalisk revolution började pyra. De stora skivbolagen, som aldrig leder den kreativa utvecklingen men är skickliga på att följa den och mjölka den, förstod att de höll på att missa tåget och skickade ut män med stora sedelbuntar för att rädda vad de missat. 1955 åkte RCA Victor till lilla Sun Records i Memphis och lade upp 35.000 dollar för Elvis Presley. Ordningen var återställd. Squashtider kunde bokas in på nytt.

Andra gången det började lukta bränt ute i marginalerna var i samband med punkvågens detonation i mitten av sjuttiotalet. Återigen dök det upp artister som både lät för extremt och såg för extrema ut för att de välbetalda A&R-män (för det är nästan alltid män) som sitter vid stora runda mötesbord och bedömer musik skulle kunna ringa in en potentiell målgrupp eller göra en fungerande marknadsplan. Återigen dök det därför upp små skivbolag med obefintlig marknadsbudget, men med en vision — dream baby dream — om att musik kan betyda något som inte kan översättas i siffror.

Dessa små skivbolag som dök upp under punken började allmänt kallas för independentbolag eller indiebolag. Därmed föddes även en ny musikgenre — indiepop.

Över hela världen pressades det upp vinylsinglar som producerades billigt och såldes billigt till vänner, på konserter eller via entusiastskivaffärer. En del av de här vinylsinglarna förändrade musikvärlden. En del förändrade livet på en person i Adelaide, en i Brighton och en i Jakobsberg. En del ledde till att artisterna fick stora sedelbuntar av stora skivbolag och blev världsstjärnor. En del ledde till att en missförstådd sångare fick en bit plast att visa för barnbarnen.

Det mest märkvärdiga med de 100 indiepopsinglar som vi samlat här är att de fortfarande luktar bränt. När man lägger dem på skivtallriken — efter att ha lyft ut dem ur de ofta hemdesignade konvoluten — så sprakar de på ett sätt som kan kännas oroande. Det här är inte lyckad musik för lyckade människor. Det här är sånger från marginalen som får en att tänka att den verkliga betydelsen av en guldskiva inte borde ha ett piss att göra med försäljningssiffror, utan att det år en skiva som påminner den som lyssnar att livet är värt någonting trots att man är ensam och tänker alldeles för djupa tankar.

I dag är nästan alla de indiebolag som gav ut dessa mo guldskivor nedlagda eller uppköpta av stora multinationella skivbolag. I dag är det återigen 1955 och alla ler återigen samma leende i Pleasantville. Musikcheferna och journalisterna sitter uppkrupna med sina barn i TV-soffan och tittar på samma TV-program, »Sikta mot stjärnorna«, och lyssnar på samma musik. Vilken CD fick jag med posten i dag? Trevligt, jag ger den betyget fyra. I kväll ska jag sedan frottera mig med branschen på ett showcase på Lydmar.

Trevlighetsgränsen borde snart vara nådd. Det borde bara vara en tidsfråga innan det börjar brinna i marginalerna en tredje gång. Det borde vara så — det måste vara så. Det måste komma en ny våg snart, Indie 2.000, om vi ska orka hålla ut. Se därför den här 100-listan som en nedräkning i stället för en uppräkning.


Jan Gradvall

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: