Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Belle And Sebastian – Dog on Wheels

Belle And Sebastian - Dog on Wheels

Belle And Sebastian
Dog on Wheels

[Jeepster, 1997]

UNDER åren som gått sedan jag första gången hörde The Jams album »All Mod Cons« har jag i fantasin satt ihop det ultimata popbandet. Ett band som har Love och The Zombies popkänsliga vemod. Ett band med ett stort politiskt hjärta som kan skriva texter som berör lika starkt som Paul Wellers, Elvis Costellos, Morrisseys och McCarthys Malcolm Edens. Ett band som följer punkidealen och DIY-andan från det sena sjuttiotalets indiepionjärer och gör allting själva. Ett band som med sin musik kan påverka hela ens väsen.

I det ögonblick jag vintern 1996-1997 för första gången hörde Belle And Sebastians andra album »If You’re Feeling Sinister«, utgivet på indiebolaget Jeepster, visste jag att mina drömmars band äntligen fanns på riktigt. I samma sekund som det stillsamma introt till »The Stars of Track and Field« smög igång och Stuart Murdochs bitterljuva röst hördes tinade mitt frusna pophjärta upp igen. Det var precis allting jag någonsin drömt om och »If You’re Feeling Sinister« är den skiva jag spelat mest på hela nittiotalet.

Våren 1997 kom debut-EP:n »Dog on Wheels«, en makalös poplåt som handlade om Stuarts favoritleksak från barndomen. På baksidan av sjutummaren ligger originaldemoversionen av »The State I Am In«, låten som startade allting och gav dem chansen att spela in legendariska debutalbumet »Tigermilk«.

»Desperation is the Devil’s work, it is the folly of a boy’s empty mind, now I’m feeling dangerous, riding on city buses for a hobby is sad« sjöng Stuart och det lät så mycket Smiths att jag var tvungen att nypa mig själv i armen. Och på extraspåret »Belle And Sebastian«, som jag och dåvarande flickvännen alltid la på som sistaspår innan vi gick ut, var Morrissey där och spökade igen: »Belle was OK but oh Sebastian, went too far again, crashed his car in the rain«. En travesti på »There Is a Light That Never Goes Out« där Morrissey blir överkörd av en dubbeldäckarbuss.

Belle And Sebastian är nittiotalets sista och största indierebeller. Stuart Murdoch är en riot grrrl klädd i manskläder, deras britaward 1998 som bästa nykomling var ett långfinger till hela skivbolagsvärlden och Stuarts festival Bowlie Weekender var ett »fuck you« till Reading och Glastonbury.

Belle And Sebastian är i en klass för sig.

Vintern 1997 tog jag flyget till Manchester enbart för att se Belle And Sebastian spela i stadens rådhus, The Town Hall. Det var söndagen 28 december 1997. Menlösa barns dag. Inramningen var magisk. Musiken var magisk. Jag var så tagen att jag knappt vågade andas.


Terry Ericsson

Postat i:POP vol 2 #9, Terry Ericsson, , , ,

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: