Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Nirvana – Sliver

Nirvana - Sliver

Nirvana
Sliver

[Sub Pop, 1990]

KURT COBAIN var besatt av det som den här artikeln handlar om: sjutumssinglar på vinyl utgivna på oberoende skivbolag. För honom var indiepop eller indierock sannolikt inte bara en fråga om musik, utan framför allt identitet och samhörighet. Medan album utgivna på stora skivbolag i Kurt Cobains värld var det samma som Coca-Cola, TV, amerikansk fotboll och Budweiser — alltså den machokultur som han hatade under hela sin uppväxt — så var singlar utgivna på små skivbolag en bekräftelse på att det fanns fler missfoster än han i världen som längtade efter något annat.

Sub Pop-singeln »Sliver« från 1990 är den låt i Nirvanas karriär där alla bitarna för första gången faller på plats. »Sliver« är utvecklingsstadiet mellan puppan »Bleach« och fjärilen »Nevermind«. Innan inspelningen hade Kurt Cobain lyssnat mycket på Young Marble Giants och singlar från K Records, framför allt Beat Happening. Han tyckte om den nästan barnsliga direkthet och okonstlade naivitet som fanns på K Records-singlarna och ville göra något liknande själv. I stället för att, som ofta annars, dölja sig bakom underliga metaforer och väsande sång skrev och sjöng han en låt som kvarstår som den rakaste som Nirvana spelade in.

Texten handlar om hur hans mamma och pappa lämnade bort honom som liten. Föräldrarna skulle gå ut och lämnade sin son, trots hans vilda protester, hos farfar och farmor. Texten är enklast möjliga. Första raderna lyder: »Mom and dad went to a show, they dropped me off at grandpa Joe’s/I kicked and screamed«. Därefter förvandlas Cobains gitarrsträngar till stubintrådar, bandet bakom honom detoneras, och när sedan refrängen exploderar redan efter en vers sjunger han sedan om och om igen: »Grandma take home, grandma take home, grandma take home«.

I nästa vers minns Cobain hur han inte ville äta, inte kunde tugga maten, inte ville leka. Han vill bara åka hem igen. »Grandma take home«. Han gråter och skriker. »Grandma take home«. Till sist sätts han framför TV:n och somnar. När han vaknar håller hans mamma honom i famnen. Det går inte att framföra en text uppriktigare än så. Som lyssnare vet man inte om man ska gråta eller le eller bara höja volymen; man gör alltid det senare. Det går inte att göra musik som mer effektivt utnyttjar dynamiken mellan refräng och vers än vad Nirvana gör på »Sliver«. Tekniken återanvände de senare flera gångar, bland annat på »Smells Like Teen Spirit«.

Nirvana spelade in »Sliver« i en studio som var upptagen av gruppen Tad. Men medan Tad var ute på lunchrast gick Nirvana in och satte grunden till »Sliver« på mindre än en timme. Tillfällig trummis var Dan Peters från Mudhoney. Dave Grohl blev medlem i bandet först ett halvår senare. De första 3.000 exemplaren av »Sliver« pressades i blå vinyl. Låten dök senare upp på samlingen »Incesticide«.


Jan Gradvall

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , , ,

One Response

  1. […] #9:2] The Charlatans – The Only One I Know 73. <a href="https://popviminns.wordpress.com/2014/06/05/nirvana-sliver/”>%5BPOP #9:2] Nirvana – Sliver 74. <a […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: